Det blev jul. Trots avsaknad av listor. Trots julklappar från vinden. Trots att jag saknade mina föräldrar och bror med familj. Trots att det inte fanns nån snö. Trots att rödbetssalladen var slut i affären. Trots att jag inte gjort ett enda julgodis. Så blev det jul och julafton är dessutom över nu. Lite tomt, lite skönt. Nu ska jag njuta av ytterligare två dagars ledighet. Lyx.
Såhär strax innan jul är väl kanske fel tid att fundera på vikten. Det nya livet börjar ju som vanligt efter nyår. Men jag kan liksom inte sluta fundera på det här.
När man var runt 20 så tänkte man att jag borde äta nyttigare. Vips gick man ner 5 kg.
När man var 25 fick man sluta äta kakor och godis ett par veckor, då gick man genast ner 5 kg.
När jag var 30 fick jag för första gången räkna points. Då gick jag ner nästan 10 kg på några veckor och låg sen kvar där.
När jag nu närmar mig 40 ligger jag stadigt på ca 10 kg övervikt. Jag går inte upp mer utan ligger stilla på alldeles för mycket. Om jag svälter och tränar som ett svin går jag ner 3 kg på 6 veckor. Sen går jag omedelbart upp dessa kg igen så fort jag slutar träna och börjar äta igen. Och ligger på min stadiga övervikt .
Hur kan det vara såhär? Uppenbarligen äter jag ju inte alltför mycket mer än jag gör av med eftersom jag inte fortsätter gå upp. Men varför går jag genast upp det jag går ner?? Det måste ju vara min kropp som bestämt sig för vilken vikt som är lagom.
Jag har gått upp ett kg om året sen jag var typ 25. Fortsätter det blir det inte så kul om 20 år.
Nästa år, DÅ ska jag ta tag i det här😆
Lika omöjligt fort som alltid. Lika mycket som inte hinns med. Lika stressigt och likadana listor. Listor på att göra, listor på julmat, listor på vad som är kvar att handla, listor på vilka barn som får vilka julklappar. Och sen dyker den plötsligt upp. Den mest vedervärdiga film jag någonsin sett. En film om ett barn som sitter dammigt av bombdamm och bara tittar. Om en vuxen som ropar Ayla, Ayla, my love. .. Som sätter ord på det vi känner, som försöker hjälpa barnet att känna detsamma.
Filmen fortsätter. Om en tonårspojke som bär runt på sin en månad gamla lillebror. Det enda ansiktet i filmen som inte är plågat. Lillebrodern är död.
Jag tittar på den här filmen och gråter. Samtidigt kommer Elin och Axel och kryper upp i sängen hos mig. Jag kramar dem och tänker att de behöver inte få en enda julklapp. Jag kan kasta varenda lista. För ingenting spelar någon roll. Det enda som spelar roll är att vi haft den fantastiska turen att födas i Sverige. Vi har varandra, vi har trygghet och barnen kan gråta och vara barn. Ingenting annat spelar någon roll.
Jag försöker bära med mig den här filmen, hur tung den än är att bära. Jag bär den med mig och plockar fram den ur minnet när jag vill skriva en lista. Det funkar inte till 100 procent. Men en bit på vägen och det är gott nog.
13 års vänskap är till ända. Björns och mitt första gemensamma projekt, vårt första stora inköp är snart ett minne blott. Hej då gamla fina V40, du har kämpat tappert i alla år... Den gjorde sin sista insats i fredags då den tog tvillingarna till dagis. När Björn sen skulle vidare till jobbet hade den gett upp.
Jag grät en tår när jag såg på den tomma parkeringsplatsen brevid Kian. Lite samma känsla som att avliva en hund... Sorgligt.
I en dag funderade vi på om vi klarade oss med en bil. Det gjorde vi inte kom vi fram till. Jag tänkte mig en liten pyttig extrabil. Björn tänkte nånting annat. Jag började då fantisera om en riktig hundbil, nu när vi snart ska ha två stora hundar. Och häpp! 4 dagar senare är jag stolt ägare till en Volvo V70! Jag har åkt från Oskarshamn med den och jag kan bara säga, v40:n är glömd! Jag älskar min nya pärla!
"- Axel, jag kör twinsen till mormor sen när jag ska jobba.
-Ok. Jag stannar hemma.
Oscar:
- Men jag vill också va med twinsen!
- Det får du.
- JAA! Elin, Elin, vi får va med twinsen!!!
Ibland är det lätt att göra barnen glada😆
Vi satte på den inför sommarens tältsemester på Öland. Sen har vi inte hunnit ta av den.
Tittar på bilen som är helt gulgrå av smuts efter gårdagens kostigar. Säger till Björn:
-Vi borde passa på att tvätta bilen idag.
- Ja. Du kan ta mitt tvättkort.
Han hämtar kortet.
- Här. Jag tror det är laddat.
- Ok.
Jag ser på Björn med bedjande ögon.
-Jag tycker att tvätta bilar är mansgöra.
- Nej åk du. Jag kan stanna här och göra kvinnogöra i såna fall.
Skit också. Men bra blev bilen iaf😆
Senaste inlägget är 10 dagar gammalt! 10 dagar, jag som ska bli seriös i mitt bloggande nu...
Jag läser allt fler bloggar nuförtiden. De flesta bloggar är ju lite mer seriösa än min, jag har en salig blandning av ultrafeminister, kändisar och tvillingmammor som bloggar om bebisscheman och träning på min läslista. Knappt några hundmänniskor konstigt nog... Min absoluta bloggfavorit är Malin Wollin som också skriver en del krönikor i aftonbladet. Älskar henne humor! Om jag kunde länka hade jag gjort det men det kan jag inte i appen.
Jag är just hemkommen efter ett dygn på vägarna, på Kentkonsert i Örebro, hos brorsan med familj och till sist lite outlet shopping. Mamma var med som kartläsare. När vi kört nästan en timme och borde varit framme vid outleten men inte kände igen oss tittade hon på kartan. Då var vi 44 minuter ifrån outleten. När vi startade från Örebro hade vi 45 minuter till samma ställe. Jag förklarade att vi INTE kunde åka tillbaka dit nu. Hon förklarade att hon var SÅ besviken och såg genast ut en väg vi kunde gena över. Jag insåg att jag inte hade nåt val. Genvägen började som smal asfaltsväg, övergick i grusväg, blev en kostig och tillslut åter en fin väg. På outleten köpte jag ett par byxor som jag hoppas Elin kan tänka sig. 49:-. Plus 44 minuters bensin.
Fet, kladdiga ögon, trött, sliten, grinig, sur, slö och eländig. Trumpjäveln har vunnit valet, ute är det isgator, billåsen fryser igen och den nyss med 18 000:- påkostade bilen har nu mage att kräva nya vinterdäck.
Sen kommer jag på att jag ska jobba natt. Och då vet jag att det kommer bli bättre... Bara dessa eländiga nätter är över så blir jag glad igen. Iaf gladare. ...
40-årskris?
... och hade som allra allra roligast... När vi skrattade så vi skrek, vi kiknade och vi hade så roligt som vi aldrig nånsin hade haft förut och troligtvis aldrig skulle ha igen i livet. Då sa alltid mamma :
"Sluta nu, innan nån blir ledsen och börjar gråta".
Det där förstod man aldrig. Vadå gråta, vi leker ju och har roligt?? Jag minns inte de gångerna vi fortsatte med vår roliga lek. Grät vi då? Antagligen.
Det jag vet nu är att orden är mina. "Sluta nu innan nån blir ledsen"
Mitt i leken, mitt i skriken och skratten. Sluta nu. För jag vet att 15 sekunder senare gråter minst ett barn. Troligtvis 2. Ibland 3.
Undrar när man börjar förstå sånt. När har man blivit så gammal?
...tyckte synd om mig. Han ordinerade antibiotika, godis och soffläge.
Som vuxen är man inte alls pigg när man får såna här infektioner. De stackars barnen brukar man torka ur ögonen på och sen köra på som vanligt med. Stackars barn. De ska också få ligga i soffan och äta godis nästa gång de blir sjuka...
Jag har dessutom fått sjukskriva mig från jobbet. Första gången sen jag var gravid för 5 år sen. Nu tycker man synd om de stackars kollegorna som får ta mitt pass. Höstlov och allt... Men jag är nog inte patientsäker inatt...
... att jag nog borde resa mig och gå ut i köket. Viskningarna, skratten, gallskriken av förtjusning i kombination med att kranen stängs av och på med jämna mellanrum gör att man anar oråd... Men de är sams, de har roligt och ingen verkar sväva i livsfara. Alltså ligger jag kvar i soffan under filten med min kaffekopp.
Jag har varit en så sjukt bra mamma idag. Nästan som en förskolepedagog. Började med utevistelse. Trots ösregn blandat med snö som båda flög på tvären. Trots att allt blev genomsurt. Trots att hunden inte ville annat än att gå hem igen.
Omedelbart efter hemkomst pysslades det. Halloweenpyssel. Barnen var överlyckliga. Mamman överstressad över lim som hamnade överallt där det inte skulle vara och över att det inte hamnade där det borde vara. Mamman stressade också över att barnen ville göra gröna huggtänder. Förklarade vänligt men bestämt att huggtänder är vita. Herregud, man kan inte pyssla hursomhelst. Det räckte med att Axel envisades med att göra röda ögon. Psykbryt. Jag godkände de röda ögonen mest för att jag själv har ett rött öga idag. Se bild nedan.
Därefter pedagogisk lunch . Därefter städning och undanplockning av lunch . Sen bak av cupcakes. Från mix. Lagom avancerat och mycket gott. Nu är jag slut som pedagog och barnen roar sig själva. 37 minuter tills Björn slutar. I will survive. Rött öga till trots.
...som prioriteras bort nu när jag blivit karriärist. Någonting måste man ju såklart prioritera bort numera, nu när man jobbar heltid och roterar och jobbar treskift och helger och kvällar och nätter och ja herregud vad man jobbar. ... Det gör man faktiskt. Just nu är det hektiska veckor. Det är väl kanske det som är ett av de stora problemen också med att jobba såhär. Jämnt uträknat blir det väl ungeför 4,5 pass per vecka. Så jämnt jobbar man ju dock aldrig. Ena veckan jobbar jag 24 timmar. Veckan efter jobbar jag 5 nätter och får drygt 50 h. Och lyckas man då lägga ett par veckor med mycket timmar på raken så är man rätt slut.
I fredags var jag döende. Rörigt på jobbet, ett uppvak som inte gick att stänga, patienter som forslades än hit, än dit, ingen som kunde lösa av mig eftersom planen är att uppvaket SKA stänga på eftermiddagen på fredagen och hit och dit och fram och tillbaka. Dessutom, halsont, huvudvärk , ledvärk och klenhet. Döende. Jag gjorde det dödsdömda, jag handlade fredagsmyset INNAN jag hämtade barnen på förskolan. Man kan aldrig vara så säker på att träffa en fröken från förskolan på affären som då. Och man beslutar sig i förväg för att INTE trassla in sig i olika lögner om varför man är på affären och inte har hämtat barnen. Man intalar sig att denna fröken kanske var ledig och inte ens vet att barnen är kvar på förskolan. Ja ni förstår... Just den här gången gick det bra. Men jag vet att jag riskerar samtal, anmälan och i förlängningen avstängning från förskolan. Typ. Jag vet det. Men vissa dagar känns det lätt värt det jämfört med att handla med två trötta barn...
I fredags var en sån dag. Jag undrade hur jag skulle överleva helgen med en mansförkylning. Själv med alla barn. Med basketcuper, gympaträningar och allt därtill. Sen sov jag 11 h i sträck. Blev frisk och åkte med tre barn på basketcup. Blev stolt över 10-åringen som var en basketstjärna! Blev stolt över ena 4-åringen som överlevde att kullerbytta sig ner för alla trapporna i sporthallen. Och blev stolt över den andra 4-åringen som klarade att springa upp och ner i samma trappor utan att ramla.
På kvällen mys med Peruanen. Hon bjöd på mat och promenad. Kan ev ha varit malet marsvin. Men jag vet inte.
Sen sov jag 10 h igen. Och sen körde jag Gränsöpromenad med bästis, hund och 4 barn. Och alla barn var fantastiska och snälla och glada och gick och gick och gick och klättrade och lekte såsom man tänker att barn ska leka i skogen. Grymt.
Idag har jag jobbat igen. Och är lite döende igen. Förkyld och nackspärr fast i skulderbladet. Nu ska jag sova 10 h igen. Och bli frisk. Och låsa upp mina skulderblad. Klick!
Är hur man kan tycka att det går ganska bra medan man håller på... Jobbigt, javisst men man kämpar på och det finns liksom annan träning som jag ägnat mig åt som är betydligt jobbigare och framförallt tråkigare. Sen är passet slut, man själv också och man stapplar sig ut i friska luften. Helst skulle man ju nu vilja gå typ i linne från gymmet men sen vet man att man är vuxen och att man blir sjuk och tar på sig sin jacka.
Och sen händer det som jag inte förstår. Sen blir jag så fruktansvärt slutkörd att jag nästan både spyr och svimmar. .. Idag fick jag veva ner alla bilens rutor och hyperventilera hela vägen hem. När jag kom hem slängde jag mig i soffan och fortsatte hyperventilera och dricka vatten. .. Nu som först har jag lyckats ta mig in i dushen och fyllt på energinivåerna.
Vågar inte tänka på de närmsta dagarnas träningsvärk.
Imorgon är det utbildningsdag med jobbet. Alltid trevligt att möta kollegor i vanliga kläder 😆
Det är frågan.
Jag har sen någon månad tillbaka gått upp till 100% i arbetstid. Detta är första gången sen 2010 jag jobbar heltid.
Jag gör det av olika skäl. Dels faktiskt av ekonomiska skäl. Ja, vi klarar oss definitivt om jag jobbar 75 el 80% men det gör ändå 6-7000 varje månad mot att jag jobbar heltid. Det är 80 000 om året. Typ 2 all inclusiveresor. Sen tänker jag framåt. Deltidsarbete och långa föräldraledigheter är den största orsaken till att kvinnor får mycket lägre pension än män. Och varför ska det vara så?
Dels blir det automatiskt så att den som är mest hemma är den som jobbar mest hemma. Varför ska jag jobba gratis och Björn få betalt för sitt jobb? Nu får båda betalt på sina jobb och vi delar på det som ska göras hemma. Jag kommer ändå vara den som håller ordning på studiedagar, gympapåsar, matsäckar och skriva barnens alla scheman. Men städa och tvätta och laga mat, det gör vi båda två lika bra!
Idag skrev jag nytt dagisschema. Mina barn snittar på 33 h i veckan. Utslaget på 5 dagar i veckan går de alltså knappt 7 h per dag. De var hemma på 100% fram tills de nästan fyllde 2. De går i princip aldrig mer än 4 dagar i veckan på förskolan. Ibland 3 dagar. Ofta börjar de 9.45 och får en skön, lugn morgon. Barnen trivs på förskolan och blir snarare besvikna se dagar vi är lediga.
Ändå möter jag knappt någon som inte ifrågasätter mitt val. "När dina barn är så små???" "Hinner du verkligen med allt hemma då??" "Pengar är inte allt..." "Orkar du det med allt hemma??"
Jag frågade just Björn om nån frågat honom under dessa 5 år hur han orkar/hinner jobba heltid? Det hade ingen gjort. Varför?
Hur ser det ut i andra arbetsmiljöer? Förväntas det verkligen att alla med småbarn ska jobba deltid på samma sätt som det görs i vårdyrken? De flesta jag känner förutom de som jobbar inom kommun och landsting jobbar faktiskt heltid trots barn.
En annan orsak är att jag faktiskt gillar att jobba. Jag gillar att få uppskattning för det jag gör och jag gillar att utvecklas på jobbet. Det är lättare att göra om man jobbar mer. Dessutom är själva jobbet inte direkt jobbigare än att vara hemma just nu. Snarare mer avkopplande och avstressande.
Dessutom tycker jag faktiskt att något är fel i hela situationen om man som ung (jodå, jag är ju inte ens 40 än...) och frisk inte ska ORKA jobba heltid. Då är DET nåt att kämpa för, jag själv ska inte tvingas betala för att min arbetssituation är ohållbar! Det är extremt slitsamt att växla mellan dagar, nätter och kvällar. Men så ser ju jobbet ut och man borde få förutsättningar att klara det.
Sen finns det de som vill jobba deltid. Och måste ha rätt att göra det. Som känner att de slutar jobba hellre än att jobba heltid. Och då måste ju arbetsgivaren kunna ta hänsyn till detta och inse att deltid är ofantligt mycket bättre än ingen tid.
Jag tror inte att jag på min dödsbädd kommer känna "vilken tur att jag inte jobbade mindre". Jag kanske tom ångrar att jag jobbade så mycket (det sägs vara det de flesta ångrar när de ligger för döden). Men här och nu känns det rätt och jag tycker att det rimligtvis borde fungera.
Jag vill även säga att jag inte på något sätt tar illa vid mig av dessa diskussioner. Men idag har jag diskuterat det så mycket så jag inte kan sluta tänka på varför det skiljer så mycket mellan män och kvinnors arbetssituation. Och hur kvinnodominerade yrken särskiljer sig med alla dessa deltider.
Låt alla jobba så mycket de vill/orkar/kan och fixa förutsättningarna därefter! Over and out!
var jag ledig en "tjejkväll ". Tjejkväll är något lätt suspekt som Västerviks handel erbjuder ett par gånger per år, det innebär i princip kvällsöppet, bra rabatter och extremt mycket folk!
Det hängde på en ganska skör tråd att jag tog mig dit. Det började med att 10-åringen ( som jag vanligtvis får muta för att gå på stan) grät för att han inte fick följa med. Därefter började båda 4-åringarna gråta för att de inte fick följa med. Sen grät de för att de trodde de skulle vara ensamma hemma eftersom Björn inte kommit hem från hundpromenaden än. Sen höll jag på att börja gråta för att Björn aldrig kom hem. Jag tänkte att det är nog inte värt det....
Men oj vad det var värt det. Jag glömde genast de gråtande barnen och shoppade 4 plagg i första butiken. Sen shoppade jag jackor, skor och annat smått och gott. Med jämna mellanrum skickade jag mess till Björn. "Ja eller nej?" "Sko nr 1 el 2?" Varje gång svarade han rätt 😆
Nu är jag hemma hos ogråtande och sovande barn. Och har firat shoppingframgångarna med en Heineken. Skål för mig!
It's killing me! Jag skriker varje gång jag ska sätta mig, jag går baklänges ner för trappor och jag känner mig typ influensasjuk för det värker i hela kroppen. Även om låren utan tvekan är värst. Kettlebell is da shit!
Idag har vi inlett en ny epok i vårt föräldraskap. Vi har ju i flera år letat lämplig fritidssysselsättning för äldsta avkomman men inte riktigt hittat rätt. Nu ska han bli tennisproffs. Det känns ju rätt bra eftersom det är en sport som det finns pengar i. Jag kan förhoppningsvis leva på detta om några år och slipper på så sätt undan att jobba kvällar, nätter och helger.
Innan första träningen idag lärde jag honom allt jag kunde om denna ädla sport. Baslinje, nät, forehand och backhand. Han glömde baslinjen när tränaren frågade honom men det andra gick bra. Förutom att jag inte tänkt på att de skulle ha ett rack med sig också förstås. Men det gick att låna som tur var. Be aware Lancelot och Elliot! Här kommer Axelot! Vi letar nu lite löst hus i Florida för att få till bra träningsmöjligheter året runt för honom. I hallen hängde en avhandling på anslagstavlan. Den hette "Är du en bra tennisförälder? " Antar att det är sånt den handlar om, att satsa på sina barn och så...
på en annan blogg. Måste därför hylla mina byxor som jag levt i senaste veckan (efter att shortssäsongen tog slut). Dock inte att förväxla med pyjamas eftersom de inte är pyjamasbyxor. De kan måhända se ut som pyjamasbyxor. Och de känns definitivt som pyjamasbyxor. MEN! De är INTE köpta på en pyjamasavdelning utan bland byxor på en vanlig klädavdelning. Därför kan man ha dem, alltid. Idag tex hade jag dem när jag handlade. Och till jobbet. Och nu i soffan. Som snor ungefär känns de. Helt ofattbart mjuka och gosiga. Jag älskar dem.
Hela veckan har varit eländig. "Är barnen fortfarande sjuka" frågade nån? Nej men igen... Helt galet. Tror det är 4:e sjukan sen vecka 28. Först Elin med krupp from hell. Mormor vabbade. Sen en ledig dag med halvfriska barn. Sen blev Oscar svindålig. Mormor vabbade. Och sen vabbade hon igen och igen. Tack gode gud för en pensionerad, pigg och snäll mormor.
Barnen gråter efter mormor så fort de blir sjuka. "Mormor måste komma och ta hand om mig"... Jag ser det som ett gott tecken.
Att jobba natt är verkligen bland det värsta jag vet. Mår dåligt psykiskt flera dagar innan och är stressad att jag inte ska kunna sova. Att gå och jobba natt när barnen är svindåliga är fruktansvärt. Att lämna Björn som ska jobba dagen efter och inte veta om de alls kommer att få sova. Att veta att de kommer vara uppe och inhalera och medicinera och torka kräks natten igenom. Det är jobbigt när man är två, jag skulle aldrig fixa det själv. Men Björn är en superhjälte när det gäller nätter och sjuka barn. Så det går bra... Men jag lider än värre.
Jag börjar bli så himla sugen på att prova andra arbetstider. Att alltid vara två hemma efter jobbet, att kunna hjälpas åt med aktiviteter, hundpromenader och att kunna ge varandra tid att träna och göra saker. Jag har ju aldrig någonsin jobbat annat än på schema så jag vet inte hur det skulle vara. Eller skulle man vara så slut på kvällarna av att gå upp tidigt varje morgon så man ändå inte orkar nåt? Sugen är jag, synd att det inte finns IVA som endast är öppet måndag till fredag, 8-17.
På jobbet har det varit informationsmöte om den förlängda sommarstängningen. Som jag i och för sig tycker är en sanning med modifikation. På sommaren har man framförallt nerdraget på den verksamheten man kan planera, kirurgi och ortopedi. Man opererar mindre och det blir färre patienter på avdelningarna helt enkelt. Det man nu gör är att dra ner mängder av vårdplatser på medicinavdelningarna. Medicin har i princip hela sitt intag oplanerat, patienterna kommer dit för att de är akut sjuka. De har alltid redan nu fullt och överfullt. Var ska dessa patienter ta vägen? Jag förstår verkligen inte det här?
Det jag framförallt saknar i debatten som förs är också hur landstinget ska få personalen att stanna?? Det är långt ifrån bara pensionsavgångar som skapat den här situationen, personalen väljer helt enkelt andra arbetsgivare. Det finns arbetsplatser i Sverige som inte har en sjuksköterskebrist. Som tagit personalen på allvar, lyssnat och förändrat situationen. Här förs ingen dialog alls är min upplevelse.
Nog om detta. Hundpromenad, dusch, fredagsöl och fredagsmys coming up!
Äntligen är den här igen. Den man vanligvis är så less och trött på och bara längtar bort ifrån. Den man lever i och sliter i för att kunna göra nåt annat. Och den man längtar efter när man inte haft den på länge. Vardagen är här.
Vardagen började i måndags. Jag började vardagen med att brygga mitt efterlängtade morgonkaffe. Tyvärr bryggde jag det utan att ställa dit kannan. Medförde en hel del merarbete samt utblivet morgonkaffe.
I måndags började även mellanstadiet för Axel. Verkar än så länge bra, som vanligt vid skolstart så händer mycket på eftermiddagar och kvällar. Nya kompisar, nya grupperingar och nya ställen att hänga på. Nu har man vant sig och vet att det snart lugnar sig. För mig är det mest konstigt att han hela dagarna umgås och undervisas av människor som man inte har en aning om vilka de är. Man hade liksom velat haft ett föräldramöte typ första dan. Och tittat lite på dem...
På förskolan är allt sig mer likt. Galet nog är mina bebisar nu Fjärilar. Den gruppen med de största barnen. De som sitter i personalrummets soffa efter maten och inte ligger på madrasser med sina snuttar. Fjärilar. ..
På jobbet är också det mesta sig likt. Alla är lite uppbragda över att många slutar och många undrar var det ska sluta. Så även jag. Samtidigt måste man ju tro att ledningen jobbar med förslag på hur man ska få befintlig personal att stanna och hur man ska kunna rekrytera ny personal. Man måste ju våga tro på att de nu stängda vårdplatserna ska kunna öppna igen.
Hemma är nog också det mesta som vanligt. Björn springer, jag promenerar. Axel jagar Pokémon, Elin målar med vattenfärger och Oscar springer runt bland grannarna. Leia löper, den tilltänkta elitprovsstarten på Gotland brann inne. Likaså ett par andjakter. Trist. Är man jaktlabrador är det dålig timing att börja löpa sista veckan i augusti! Remember that!
Imorgon ska det bli 28 grader och sol. Jag är ledig. Häpp!
om att semestern det här året var århundradradets sämsta. Jag tänkte tillbaka på hennes flöde på sociala medier och tänkte, det har ju inte verkat så dåligt...
Sen tänkte jag på mitt flöde i samma medier. Där verkar det som att vi haft en perfekt sommar. Glada barn, badande barn, långa stränder och storstadsbesök. Skaldjur, vin, öl och tårtor...
I själva verket har jag också haft en semester som kvalar högt in på sämsta-toppen. Ungarna har varit sjuka konstant och vi gör ingenting annat på nätterna än att försöka hitta en ostörd plats att få några timmars sömn. Storebror är understimulerad och har svinvarmt rum och kan inte heller han sova på kvällarna. Vi är helt slut av sömnbrist och vill gå och lägga oss 22. Men det går inte för storebror måste hinna somna innan det blir tyst i huset, annars kommer han omedelbart. Ibland undrar jag varför vi har ett sånt stort hus, vi är nästan alltid ändå alla 5 i vårt sovrum på morgonen. 4 i sängen och en på en madrass.
Egentid för mig och Björn existerar inte. Alla barn är uppe senare än vanligt och vi är tröttare än vanligt. Likt spädbarnsåren är den hetaste diskussionen återigen vem som sovit minst under natten. Och vem som då automatiskt har rätt till mest sömn nästa natt. Vårt enda mål med sommaren var att gå ut och äta på Smugglaren för de presentkort Björn fått från jobbet varje år. Senaste gången var när twinsen låg på neo. Kan man skriva in dem där igen kanske? Bara för en natt?
Det är många bloggare och debattörer som skriver om hur slut de är på sommaren. Mammor som blir utbrända för att de vill ge sina barn en perfekt sommar. Har aldrig riktigt förstått det där. Men det gör jag nu. Jag inser att jag är på väg dit, men som tur är är det bara en vecka kvar... Jag tycker inte ens det är kul att träna hund, jag tänker att jag ska ställa in allt det jag sett fram emot i höst och bara försöka överleva.
Jag tänker att det är så här det är och måste väl vara ibland. Jag vill egentligen inte klaga och inte att nån ska tycka synd om mig. Utan mer att folk som ser mina fina bilder på lyckliga familjen på Facebook och Instagram ska veta att det finns en annan sida också. En trött, sliten och eländig sida.
Under tiden jag skriver det här ligger lilla O brevid mig i sängen. Han väser i sin andning, har inhalerat var 40:e minut natten igenom och gråtit däremellan. Han har indragningar mellan revbenen och vid halsen. Han vill inte vara själv, vill bara vara nära nära. Han ser nu ut att väga ca 7 kg.
Over and out.
krigade medeltida kostymdrama. Även dessa sorters program delar min och min mans syn på god tv.
Min syn på god tv är nyhetsprogram, väder, djursjukhuset, barnsjukhusprogram och allmänna sjukhusprogram. Greys Anatomy inräknat. Samt Cityakuten på den tiden det begav sig. Är jag mot förmodan väldigt pigg en helg och mot förmodan alla barn lägger sig innan 21 samma helg kan jag tänka mig en film. Gärna svensk. Typ Johan Falk.
Nu beskrev jag min man som min man. Det är han inte. Han är min sambo. Det här blir viktigt när man som vi varit på bröllop igår. Då tänker jag mycket på att jag skulle vilja ha en man och att jag vill vara en fru . Sen blir det måndag och jag glömmer det och refererar återigen till honom som min man...
Idag har vi haft kalas. För exakt 10 år sen hade jag precis gått och lagt mig. Förbannad för att den där ungen aldrig ville komma ut... Och för att Björns semester snart var slut och för att mina föräldrar snart inte orkade semestra på några mils avstånd från vårt hus. Då gick vattnet. 10 h senare var jag mamma till den mest fantastiska människa man kan hitta. Det var stort. Och chockartat. Jag har aldrig gråtit så mkt som jag gjorde de första veckorna som mamma. Och inte Axel heller. Han grät för att han var hungrig, jag grät för att jag inte kunde göra honom mätt. Tillslut blev jag sjukskriven och Björn fick ta över det där . Då gav han honom en hel flaska ersättning. Axel slutade gråta, jag grät några dagar till men insåg sen att det var så här det blev. Och sen grät jag lite mindre och mindre och mamma fick komma och pyssla om mig lite och sen blev allt bra.
Allt blir alltid bra tillslut. Det ska man komma ihåg när det känns slitigt. Man vet att det löser sig. Så tänkte jag idag när jag hade en to do list inför kalas och camping på Öland. Listan innehöll ungefär 10 punkter, tex göra tårta, laga mat, kolla sovsäckar etc etc.
Min hjärna tänkte att det löser sig och valde därför att lägga energi på att rensa och torka ur kökslådor. Och badrumslådan.
Nu känns det skönt att de där lådorna är rena. Eller möjligtvis inte så skönt. .. Men allt det andra blev ändå gjort på nåt sätt. Allt löser sig.
Om 4 dagar antingen hatar jag tält och camping eller så googlar jag efter bra priser på tält inför nästa campingsemester. Barnen är i alla fall taggade och jag med än så länge. Återkommer om några dagar. ..
Fotboll på TV:n. Ikväll nån helt ointressant match men den utspelas (inspelas? ) tydligen i Göteborg där vi också befinner oss så då var det viktigt att titta. Också för att nån Satan eller nåt spelade sin första lag för sitt nya lag.
Då var vi här igen passar också bra på vår rent fysiska plats. Vi är tillbaka i huset vi semestrar i förra året och familjen vi bytt hus med är tillbaka i vårt hus. Förra året bodde de i en byggarbetsplats med spånskivor som golv. Vi bodde superlyxigt i deras hus utan sågspån och med ett helt golv. Det känns skönare i år när man kan byta hus mot hus liksom... Det som är nytt för i år är två katter. En hel vecka innan avfärd snyftade Elin ett par gånger varje dag eftersom hon "snaknade katterna i Addeborg" (saknade katterna, som hon för övrigt aldrig träffat, i Göteborg, red. komm. ) Nu snaknar hon inte längre. Hon älskar dem med hull och hår. Maken till snälla katter får man leta efter. Hon kramar dem, pillar dem på nosen, borstar dem och leker själv katt. De bara ligger på sidan och blundar. Jag som är hundmänniska ut i fingerspetsarna börjar till och med tänka tankar som "om jag skulle ha en katt skulle. .." . Nu ska vi nog kanske ändå inte det eftersom Björn varit allergisk hela sitt liv. Och Oscars ögon har varit oroande röda och svullna och kliiga av och till sen vi kom. (Ögoninflammation? ). Dessutom är Oscar lika paniskt rädd för katterna som Elin älskar dem. Han skiker och springer varje gång nån av dem gör en oförutsedd rörelse. (Hur kan barn bli så olika?) Men ändå, om jag skulle ha en katt skulle jag ha en kattlucka. Och jag skulle uppfostra katterna som de här är uppfostrade. Så. Nu fick jag säga det...
Semester med tre barn är alltid ett äventyr. För oss har det gått över förväntan. Det kan bero på att vi bara gjort roliga barnsaker (Slottskogen, titta på djur, leka i stora lekparker, jagat Pokemons, åkt spårvagn, åkt tåg, ätit glass och lekt i Alfon Åbergs hus). Och för att båda twinsen somnade när vi gjorde den första vuxensaken (åkte Paddan). Imorgon ska vi åka till Ullared. Say no more. Barnen är mutade. Så mycket kan jag ändå bjuda på...
Var tydligen som behövdes för att den slitna, stressade mamman skulle bli en sjuk mamma. Sällskapssjuk. Halssjuk. Och lite avundssjuk.
Nu har jag njutit färdigt. Det gick väldigt snabbt över det där. Trodde verkligen inte det när jag bloggade igår kväll men redan idag på morgonen kände jag att jag varit ensam klart nu. Jag vet liksom inte vad jag ska göra hela dagarna. ..
Idag har jag varit på Skanvik. Det saluförs som stället i västervik där du kan ha en klippa för dig själv. Och bada från klipporna. Idag var det ungefär 40000 människor där. Och jag. Havet var i uppror efter senaste dagarna blåst så jag vågade inte bada. Dessutom har jag bränt mig.
Jag har för ont i halsen och känner mig för sjuk för att ens jaga Pokémons.
Imorgon ska jag jobba igen. Skönt med lite mening i sitt liv igen...
Helt ensam i ett tyst hus. Man kunde ju tro att det skulle kännas ensamt. Att man skulle tröttna och börja längta efter bråk, skratt, kaos vid matbordet och de ständigt tomma mjölkpaketen. Det gör jag inte. Istället njuter jag. Jag njuter av tystnad, att kunna gå långa promenader med Leia, att bara ha med mig en handduk och en nektarin när jag ska ut och sola, att skita i middag och äta mackor och fil istället. Jag njuter av att inte ha typ en enda tid att passa förutom när jag ska börja jobba. Det är en ovan känsla, men skön...
Tror inte jag varit själv så här länge sen Axel föddes... Resten av familjen är hos farmor och farfar i Uppsala. De har roligt och jag har det skönt. Win Win. ..
Som sällskap har jag Pokémon Go. Idag lyckades jag fånga Pikachu dessutom. Och har gått över 1 mil tre dagar i rad. Leia är också mitt sällskap. När hon inte nästan dör av värmeslag. Då är hon mer ett orosmoment. Icke att förglömma har vi ju också två friska marsvin som sällskap. Thank God!
Idag klockan 05.00. Trots att det var söndag. Trots att det nästan är sommarlov. Trots att alla är lediga.
Varje dag längtar hon tills nån annan kommer upp. Inte för att hon så mycket längtar efter sällskap. Utan för att hon ska kunna lägga sin beställning.
Kan jag få en macka? Utan kanter, i små bitar och med ost? På en tallrik. Och mjölk.
Såklart hon får. Varje morgon !
Jag vill ha en valp. Axel vill ha ett PS4. Elin vill ha ett eget läppstippt ( läppstift ). Jag vill ha en apportkastare. Axel och jag vill ha en båt. Oscar vill ha en elbil. Axel vill ha en husvagn. Helst uppställd på Lysingsbadet.
Det enda Björn nu vill ha, efter att ha köpt ett nytt kikarsikte, är en ny bil. Inte så mycket begärt kan man tycka.
Idag när vi kom hem ståtade en ny XC 60 på grannens uppfart. Björn tittade länge och väl och insåg att det är ett tag tills det står en ny bil på vår uppfart. Han vänder sig sakta om.
"Jaja, jag får väl hitta glädjen i något annat. Vi har ju två friska marsvin."
Bli en midsommar med FINT väder! Efter så många år med dåligt väder! Nu skulle det bli 27 grader och strålande sol. Typ 37 grader på lördagen... Bara sol. Inte ett endast litet moln i sikte.
Jag är nu på mitt 40:e år. Jag VET att det ALDRIG är fint väder på midsommar.
Därför har vi nu köpt väggar till paviljongen. Idag monterade jag dem. Det tilltänkta besök började fundera på om de var öppningsbara. Rädda för överhettning i den 36 gradiga solen på midsommarafton.
Nu ser prognosen på Klart.se ut såhär:
Och på SMHI såhär.
Ja, vad fan ska man säga? Tack gode gud för väggarna!
var inget jag ens tänkte tanken på när Axel var liten... Och jag har kräkts lite på varje barnkalas som han haft därefter, det klassar verkligen in på topp 100 av tråkigaste timmar i livet... Barn på kalas blir liksom helt förbytta. Jag vet inte om det är sockret eller bara att de anfaller i flock men det brukar väldigt lätt spåra ur.
Men idag har jag haft världens bästa barnkalas! Det var första gången vi hade barnkalas och jag önskade att det aldrig skulle ta slut. Det berodde antagligen på att det var 2 barn på kalaset. Förutom mina då. Och förutom en nio månaders lillebror. Men också för att de två barnen hade med sig sina supertrevliga föräldrar! Axel skötte fiskdammen med bravur, skönt att lämna över lite ansvar. Paybacktime... Det kändes som att gästerna kunde stanna förevigt.
Som tur är gjorde de inte det. Tur eftersom mina föräldrar stod ute vid Tre Bröder för att få hjälp med att sjösätta båten. Båten blev sjösatt. Tre lyckliga barn fick premiäråka till bryggan. Utan flytväst. Jag tvingades också med i båten ifall nåt av barnen skulle ramla i. "Du simmar ju så bra". Det var ca 10 m. Barnen satt instängda i ruffen hela tiden. De ramlade inte i. Jag behövde inte använda mina simkunskaper.
I fredags var jag och 4 barn i simhallen. Då tränade jag på barnräddning. Elin vill träna utan puffar ganska mycket. Jag är jättefokuserad på henne då. Är precis brevid henne och släpper henne inte med blicken. Till Oscar slår sig på räcket. Då tröstar jag honom. Då sjunker Elin omedelbart. Som tur är hade jag tränat innan och plockat ringar från botten. Så jag plockade upp henne. Men jag insåg då att de sjunker väldigt fort. Och då var det inte ens djupt där. Därför fick de idag sitta på rumporna på bryggan. De fick icke ens stå! Även om de lovade att stå stilla. "Sitt på rumpan" sa jag och de satt. Tre barn och en hund. Som ljus satt de där!
Imorgon har den här lediga helgen tagit slut. Jag som längtat så efter den. Nu är den slut och jag med den. Ny vecka, midsommar coming up och allt med det. Over and out...
Det efterlängtade sommarlovet! Gud så skönt det ska bli att slippa tjata om läxor, slippa komma ihåg gympapåsar som ska med på morgonen, slippa gå upp tidigt på lediga dagar och slippa ha dåligt samvete för att man aldrig tränar på veckans ord. Och jodå, Axel är också glad! Men troligen mest jag ändå.
Nu är det bara twinsen ryggsäckar som ska kommas ihåg på morgonen, med Elsadockor, snuttar, extratröjor och strumpor. Strumpor måste med och inte på eftersom nån ska ha glitterskor fast det ösregnar och mamman försöker övertala att det inte blir lika skönt att vara barfota i stövlarna sen... Mamman förlorar givetvis och packar istället med strumporna. Barnet gråter sen förövrigt vid hämtningen eftersom glitterskorna BLIVIT SMUTSIGA!!! Har man tur kanske någon annan än jag inser att glitterskor inte är optimalt vid regn. Har man otur är vi i samma diskussion även imorgon. Skulle tro på det senare men vad vet jag.
Sommarlovsfiraren verkade dock nöjd med den påtvingade outfiten. Som han PROVAT i affären. Den betalande modern var också nöjd. Slutet gott allting gott.
För övrigt är det fotboll på tv:n igen. Därav chockerande snabb repris på bloggandet.
Innebär svintråkiga kvällar enligt mig. Inte för att jag tittar så mkt på tv annars men man saknar det liksom när det inte finns där. .. Men, tid att blogga !
Satt och pratade häromdan på jobbet, vet inte hur vi kom in på det men jag drog hela min historia för alla stackars människor där i fikarummet... Semestervikarier som var där sin första dag, stackars nygravida som lyssnade med skräck i blicken och sen alla andra som var med på ett hörn på resan. Och jag fick återuppleva allt igen. Och känna att allt är ok. Det är verkligen ok. Inte det minsta jobbigt att prata om, jag blir vare sig ledsen, får ångest eller tänker så mycket mer på vad som kunde skett. Mer känner jag mig oändligt tacksam för att allt gick så bra! Och att jag och vi klarat oss igenom det så bra. För det var en tuff tid!
Idag har jag och Axel varit på stan. Frisör, shoppa examenskläder och avslutningsmutan McDonalds. Han är fortfarande så att man behöver muta honom för att han ska vilja gå på stan. Han var djupt i chock för att han skulle behöva PROVA kläderna i affären... Därav mutan. Provat blev det, fina kläder blev det och till och med skor. Vissa meningsskiljaktigheter uppstod då och då men med mantrat "mamma betalar, mamma bestämmer" gick allt bra tillslut!
Imorgon ska Oscar få egentid. Hos dietisten. Eller just det, det blir ju inte egentid, Elin är ju med... Hur vi ska lyckas med konststycket att vars hos dietisten klockan 08.00 vet jag inte riktigt... Björn brukar ju lyckas få dem till dagis till 06.30 men då äter de ju inte frukost hemma. Känns svettigt. .. Egentligen vill jag inte ens gå till dietisten. Först tjatade jag till mig den där remissen, sen vips var han tillbaka på sin viktkurva och då ville jag inte längre. Tyvärr förträngde jag besöket ända tills jag fick sms idag om att det var imorgon. När jag försökte avboka visade det sig att de tar ut avgift om det är mindre än 24 h innan. Och det var det. Så nu får jag gå dit ändå för att slippa straffavgift. Besöket är gratis... Får väl sitta och le och nicka och tänka på annat... Typ var vi ska äta glass efteråt. .. För det måste man väl få när man varit så duktig hos dietisten? Och mamman när hon lyckats få dit två barn i tid?
Själv försöker jag också komma tillbaka till min viktkurva. Idag har jag ätit 600 kcal för mycket enligt Lifesum. Och då är jag ändå hungrig. Mutor för barn är dåligt för mammans viktkurva. Eventuellt även för barnens. Om man inte heter Oscar och väger 11 kg. Då är glass förmodligen bra.
Sommaren är i antågande. Det vet man för att vi var på stranden igår och för att folk lägger upp bilder från jordgubbsplockning i Vassbäck. Och för att det på jobbet diskuteras mer om beordring, indragen semester, vilka ersättningar som gäller och vem som ska jobba dubbla pass i sommar. Och hur många pass de som ska gå på tidig semester har kvar. Och mindre om vilka blommor folk planterar, vilka hästar de rider och vad mina barn har gjort och sagt. Men sommar blir det ändå och det går förhoppningsvis som det brukar, bra!
Två dagar kvar till sommarlov, en dag kvar av vardagsrutiner... Ska njuta av min sista kväll med barn som sover innan mig... Over and out...
skriva en bok... Eller ja, snarare göra en bok av mina gamla blogginlägg. Nu skriver jag ju inte så mycket längre och det jag skriver nu är vare sig så sorgligt, hemskt eller väldigt roligt heller...
Jag har alltid hört det där om "skriv en bok" och aldrig ens tänkt tanken mer. Men senaste dagarna har jag delat några av mina gamla blogginlägg igen och fått så många "skriv-en-bok-kommentarer" att ett litet litet frö började gro...
Mest för att själv ha en sån bok😃. Men också för att det förhoppningsvis kan ge stöd och hjälp för några som kanske befinner sig i samma situation.... Och sen såklart för att det är sjukt häftigt att ha skrivit en bok!
Jag har i mina tankar börjat fila... Med min takt kanske jag börjar skriva om några år.. Och sen kanske den är klar när barnen flyttat hemifrån😂
... på ett sånt där uselt humör. Lite för trött, lite för grinig. Hamnade nästan omedelbart i diskussion med 9-åringen om når som jag inte ens minns vad det handlade om. Surade, muttrade...
Elin : "Är du arg på Axel mamma?"
- Nej, jag är inte arg på Axel.
- Nehej. Är du arg på dig själv?
Haha, älskade unge! Jag bara skrattade. För det var ju exakt det jag var. Arg på mig själv, av nån anledning som jag inte ens visste själv 😄
Nu börjar en intensiv period vad gäller helger... Varje helg fram till mitten på juni är uppbokad. Antingen av resor, besök eller jobb. Man måste ju tyvärr (?) även klämma in lite jobb då och då för att ha råd med allt det roliga😃
Den här helgen är det äntligen dags för Uppsala igen. Länge sen sist, eller egentligen inte så länge sen Uppsala, men länge sen lantliv ute i Kånkebo... Imorgon ska vi på dop ute på Gräsö, ett par år sen man var i Öregrund senast.
Sen avlöser helgerna varandra. Resor, kryssningar, hundträningshelger osv osv...
När jag åker bil brukar jag alltid sitta och slöläsa min blogg. Idag kom jag in på ett inlägg som jag helt förträngt. Om hur jobbigt det var på twinsen dagisinskolning. Om hur jag tvekade om det ens var meningen att man skulle lämna bort sina barn på dagarna. Om hur jag ifrågasatte hela min förskolefilosofi. Om hur synd, och jag menar verkligen synd jag tyckte om dem.
Det här är nånting jag helt och hållet har förträngt. Jag pratade just häromdagen om hur de hade älskat förskolan från första stund. Om hur lätt det hade gått.
Att förtränga är väl kroppens försvar att klara det som är jobbigt. Bra då med bloggen så man kan påminnas och glädjas över att det faktiskt går väldigt bra nu!
Mina barn är inga naturliga bilåkarbarn. Dags att serva/leka/sjunga/underhålla/bli vansinnig...
... har bara swishat förbi. Imorgon är det jobb och förskola igen och dags att sluta äta godis.
Vi brukar ju alltid åka till Uppsala över påsken men av olika anledningar blev det inte så i år. I ärlighetens namn tänkte vi i princip skita lite i påsken, jag deklarerade att det inte skulle bli nån påskmat och möjligtvis nåt litet påskägg till barnen bara. Sen på natten till långfredagen kom ett roligt sms från brorsan med familj. "Vi kommer hem i påsk". Resultatet blev en fullmatad påsklunch med fastrar och kusiner och morföräldrar och oss och hundar och ungar. Och en välorganiserad äggjakt som främjande samarbete och tålamod. Och en jättemysig dag och trevlig och ganska sen kväll. Så det blev en helt perfekt påsk!
Däremellan har Björn byggt altan och jag latat mig. Och så har vi hunnit ha grillpremiär med våra kompisar och insett att grillfärdigheterna behöver tränas upp igen...
Med magsjuka och allt? Jodå. På fredagen började Elin kräkas. Fjällresan sköts upp ett dygn. På natten till lördagen började Oscar. På lördagkvällen verkade de färdigkräkta och vi bestämde oss för att åka.
På måndag morgon i stugan i Idre blev Björn sjuk. På onsdagen andades jag ut och tänkte att vi klarat oss. På natten sen blev jag sjuk. På morgonen kom Axel, vit s om ett lakan och sen var det hans tur. Mormor var bara "lite klen " enligt egen utsago och tog Oscar och gick iväg. 45 min senare blev hon hemskjutsad och det var hennes tur... Så Herr Calici gjorde sitt jobb kan man säga.
Calici till trots har vi haft helt fantastiska dagar i Idre! Fantastiskt väder, grym skidåkning och trevlig stämning. Twinsen stod ju på skidor första gångerna och det gick som förväntat i början av veckan och över förväntan i slutet. Skidskolan tyckte de var meningslös så den avvecklade vi snabbt.
Skidsemester är för mig verkligen den optimala semestern. Frisk luft, motion och att alla är tillsammans. Jag tycker det är så mysigt!
...var senaste gången barnen var på dagis. Nästan en månad sen. Den här veckan hade vi sen 2 dagar de skulle vara på dagis innan vi ska till fjällen. Jag har haft lätt ångest för dessa dagar en längre tid. "Tänk om det går magsjuka just då". " De kanske ska vara hemma, de har ju inget immunförsvar och kommer smittas av allt"... Osv. Men det är dåligt med ersättning från försäkringskassan för att vara hemma med barn "så att de inte blir sjuka". Och jag tror inte heller mina kollegor skulle vara överförtjusta.
Sagt och gjort, igår lämnade vi dem. Under alla åt vi haft barn på vår förskola tror jag att de barn som kräkts på förskolan kan räknas på ena handens fingrar. Igår när Björn hämtade hade de just skickat hem 3 barn som hade kräkts. Idag på jobbet fick jag ett mail där orden flimrade: vinterkräksjuka, halva bargruppen hemma, 48 h-regel, personal sjuk, diarré, kräkningar ... ...
Blev genast illamående. Snodde en skvätt handsprit från jobbet och hämtade genast mina barn.
I övermorgon åker vi till fjällen...
... har samtliga av mina barn fått utstå vid olika ögonundersökningar. Axel för att nån BVC-sköterska tyckte att han skelade, twinsen för att de var så prematura. Idag var det dock Leias tur att få droppar som vidgade pupillen...
Jag har senaste tiden i vissa ljuslägen tyckt att hon sett helt grå ut i ögonen. Med tanke på att en av hennes kullbröder haft total katarakt som kan vara ärftlig var jag nästan säker på att det var det hon hade fått.
Efter att ställt in en undersökning förrförra veckan för att alla var sjuka, inklusive mormor som skulle följt med som barnvakt var det inte läge att ställa in igen. Trots att alla fortfarande är sjuka och jag nästan sjukast... Dessutom är närmsta ögonveterinär i Norrköping så det är ju lite av ett projekt.
Hur som helst så hade hon inte alls total katarakt och ingen ärftlig ögonsjukdom alls. Däremot uttalad normal sklerotisering i ögat, det är det som ser grått ut. Påverkar dock inte synen alls. Sen hade hon en liten liten fläck som kunde utvecklas till starr, så veterinären tyckte vi skulle kolla om det om ca 1 år.
Skönt att få det gjort och skönt att vi slapp operation! Axel var med hela dagen och vi firade efteråt med att gå på Pizza Hut. Svinäcklig pizza enligt Axel, men det sa han aldrig till mig utan till pappa när vi kommit hem. Till mig sa han ingenting utan höll god min. Åt iof sig ganska lite😄
Nu har jag en mysig helg framför mig med tre jobbnätter. Det är drömscenariot när man inte mår helt bra... Björn börjar också bli sjuk här hemma och får det också mysigt när han ska behandla de fortsatt febriga, hostiga och eländiga barnen på nätterna. Fy fan, låt det bli sommar snart så alla virus dör!!
... är det absolut bästa jag vet! ! Jag är och har alltid varit en riktig frukostmänniska. Från barnårens klistriga havregrynsgröt till nutidens vardagsfrukostar med kvarg-yougurt, granola och grovt bröd med skinka på. Men det mysigaste av allt är såklart lyxiga hotellfrukostar! Det är det bästa när man bor på hotell och nu har jag insett att man ju kan få det även när man inte bor på hotell!
Dessutom är det en perfekt gebort -present eftersom man även då inkluderar sig själv 😄 . Idag var det dags att låta min kompis Anna få njuta av sin julklapp. Vi promenerade ner till stan och Stadshotellet och satt sen i flera timmar och pratade och åt frukost, goda ostar och drack gott kaffe. Supermysigt! Som tur är har även mamma hittat ett gammalt presentkort på frukost från mig, så snart är det nog dags igen hoppas jag!
Här hemma är det fortsatt sjukstuga. Man börjar bli sjukt less på det här alltså, de avlöser varandra. Igår var Elin jättedålig igen, feber över 40 grader och sov konstant hela dagen. Idag ligger hon nån grad lägre och är piggare. Istället har Oscar, som varit feberfri i flera dagar 40 graders feber... Jag terroriserar 1177 och sjukvården i övrigt genom att åka in med barnen lite nu och då. Virus är förvånansvärt diagnosen varje gång... Nämen?? 😄
De enda som inte är sjuka är vi vuxna och det är ju otroligt i sig. Däremot är vi sjukt uttråkade och i stort behov av egentid mellan varven. Man blir liksom galen av att bara gå mellan 4 väggar här hemma. Och all denna mat... Frukost, lunch, mellis middag och kvällsis. Alltid är ju några av barnen friska och hungriga. Eller de säger iaf att de är hungriga... Sen äter de två teskedar. Och sen har man iaf all disk och allt plock. Innan man fått bort allt är det dags för nästa mål. Diskmaskinen är full typ 2 ggr per dag.
Ikväll är det dags för min egentid igen. Dubbelpass på gymmet igen.😁 Första gången jag längtar till ett gym, haha. ..
Over and out!
