Nu sticker jag ut näsan...

Och i och med detta kommer alla att bli sjuka igen om ca 1 dygn... Men jag gör det ändå. Tror vi har rekord för en lång tid tillbaka... Vi har 10 dygn i sträck utan sjuka barn! Halleluja!! Vitaminerna som tvingas i ett barn, och äts med glädje av de övriga två och vitaminerna som delas ut även till oss vuxna hjälper! (Nej, jag vet att de inte hjälper egentligen, men vi kan väl låtsas?? Placeboeffekten är tydligen stark här...)

I helgen som var skulle Björn springa Lidingöloppet. Från början skulle vi har en mysig helg hos våra finvänner i Knivsta, Björn skulle bara springa ett litet lopp, vi kunde följa med och ha det mysigt på Lidingö. Solen skulle skina, vi skulle promenera runt och alla barn skulle vara glada. På söndagen hade jag hittat ett lämpligt elitprov i Vallentuna som jag och Leia kunde starta på och Björn och alla barn kunde ha haft en mysig dag där med oss i skogen. Efter 3 veckor i sträck med sjuka barn, alldeles för lite sömn, Björn som varit magsjuk och hunden som varit skadad kändes det inte alls mysigt längre... Planen ändrades... OM Björn blev frisk fick han åka upp själv, jag ORKAR inte dra upp alla sjuka barn, jag LIDER hellre här hemma än där...

Sen fick vi typ 2 dagar där alla var friska. 2 nätter när vi fick sova, om än inte i ett sträck så banne mig nära på. Och plötsligt kändes det så där mysigt igen! Klart vi skulle följa med!

Sen började jag studera Lidingöloppet lite närmare. Eller närmare bestämt möjligheterna att ta sig till Lidingöloppet från Knivsta med 3 barn och en hund. Även tidsåtgången studerades och beräknades till att jag skulle ha ett glatt humör och vara en bra mamma på resande fot i ca 12 timmar. Och att vi skulle komma tillbaka till Knivsta runt 21.00. Och då var det återigen omysigt. Så Björn fick trots allt åka iväg själv och springa det lilla loppet. Jag och barnen var kvar i Knivsta och hade det exakt sådär mysigt som jag önskade. De stora barnen var ute hela dagen på Pokemonjakt. Aldrig har väl barn spenderat så många timmar på gym som de gör nu... De små barnen fick gå på picnic, gräva upp potatis, plocka äpplen och göra egen äppeljuice. Till middag fick jag den godaste grillade entrecoten jag någonsin ätit (kanske också den första, men det var nog också det godaste grillade jag någonsin ätit, alla kategorier...) och barnen somnade sött strax efter 19. Björn kom hem en timme senare, med pannbenet tjockare än någonsin och en fin medalj runt sin hals. Well done!

Jag var dock rätt nöjd med att anmälningstiden till elitprovet hade passerat när jag fick livsanden åter, det kändes alldeles lagom att bara åka till nästa kompis i Knivsta och fika innan vi brassade hemåt... Ett elitprov med 3 barn och en ledbruten man hade nog inte varit optimalt.

Är mitt inne i nattvecka på jobbet och återigen förbannar jag mina arbetstider lite. Eller jag förbannar egentligen allt och alla när jag jobbar nätter. Inget tålamod, allt är alla andras fel och det är synd om mig. Synd om mig för att jag inte orkar hinner träna, synd om mig för att jag måste åka och handla och gå med hunden (fast det är egentligen det enda jag vill för jag orkar ändå inte vara hemma och lägga barnen), synd om mig för att jag inte hinner pussa barnen god natt och allra mest synd om mig när jag väl ska åka... Sen när jag väl kommer till jobbet skärper jag mig och sen går det ganska bra...