Droppar i ögonen...

... har samtliga av mina barn fått utstå vid olika ögonundersökningar. Axel för att nån BVC-sköterska tyckte att han skelade, twinsen för att de var så prematura.  Idag var det dock Leias tur att få droppar som vidgade pupillen...

Jag har senaste tiden i vissa ljuslägen tyckt att hon sett helt grå ut i ögonen.  Med tanke på att en av hennes kullbröder haft total katarakt som kan vara ärftlig var jag nästan säker på att det var det hon hade fått.

Efter att ställt in en undersökning förrförra veckan för att alla var sjuka, inklusive mormor som skulle följt med som barnvakt var det inte läge att ställa in igen. Trots att alla fortfarande är sjuka och jag nästan sjukast... Dessutom är närmsta ögonveterinär i Norrköping så det är ju lite av ett projekt.

Hur som helst så hade hon inte alls total katarakt och ingen ärftlig ögonsjukdom alls. Däremot uttalad normal sklerotisering i ögat, det är det som ser grått ut. Påverkar dock inte synen alls. Sen hade hon en liten liten fläck som kunde utvecklas till starr, så veterinären tyckte vi skulle kolla om det om ca 1 år.

Skönt att få det gjort och skönt att vi slapp operation! Axel var med hela dagen och vi firade efteråt med att gå på Pizza Hut.  Svinäcklig pizza enligt Axel, men det sa han aldrig till mig utan till pappa när vi kommit hem. Till mig sa han ingenting utan höll god min. Åt iof sig ganska lite😄

Nu har jag en mysig helg framför mig med tre jobbnätter.  Det är drömscenariot när man inte mår helt bra... Björn börjar också bli sjuk här hemma och får det också mysigt när han ska behandla de fortsatt febriga, hostiga och eländiga barnen på nätterna. Fy fan, låt det bli sommar snart så alla virus dör!! 

Hotellfrukost

... är det absolut bästa jag vet! ! Jag är och har alltid varit en riktig frukostmänniska. Från barnårens klistriga havregrynsgröt till nutidens vardagsfrukostar med kvarg-yougurt, granola och grovt bröd med skinka på. Men det mysigaste av allt är såklart lyxiga hotellfrukostar!  Det är det bästa när man bor på hotell och nu har jag insett att man ju kan få det även när man inte bor på hotell!

Dessutom är det en perfekt gebort -present eftersom man även då inkluderar sig själv 😄 . Idag var det dags att låta min kompis Anna få njuta av sin julklapp. Vi promenerade ner till stan och Stadshotellet och satt sen i flera timmar och pratade och åt frukost, goda ostar och drack gott kaffe. Supermysigt!  Som tur är har även mamma hittat ett gammalt presentkort på frukost från mig, så snart är det nog dags igen hoppas jag!

Här hemma är det fortsatt sjukstuga.  Man börjar bli sjukt less på det här alltså, de avlöser varandra. Igår var Elin jättedålig igen, feber över 40 grader och sov konstant hela dagen. Idag ligger hon nån grad lägre och är piggare. Istället har Oscar, som varit feberfri i flera dagar 40 graders feber... Jag terroriserar 1177 och sjukvården i övrigt genom att åka in med barnen lite nu och då. Virus är förvånansvärt diagnosen varje gång... Nämen?? 😄 

De enda som inte är sjuka är vi vuxna och det är ju otroligt i sig. Däremot är vi sjukt uttråkade och i stort behov av egentid mellan varven. Man blir liksom galen av att bara gå mellan 4 väggar här hemma. Och all denna mat... Frukost, lunch, mellis middag och kvällsis.  Alltid är ju några av barnen friska och hungriga. Eller de säger iaf att de är hungriga... Sen äter de två teskedar. Och sen har man iaf all disk och allt plock. Innan man fått bort allt är det dags för nästa mål. Diskmaskinen är full typ 2 ggr per dag.

Ikväll är det dags för min egentid igen. Dubbelpass på gymmet igen.😁 Första gången jag längtar till ett gym, haha. ..

Over and out!

Från 0 till 100

Ja, så kändes det ungefär igår kväll. Jag som inte tränat på gym sen 2009 (?) typ, var plötsligt anmäld till ett dubbelpass.  Ivrigt påhejad av min, i träning, nyfrälsta faster.

Det började med Schlagerpuls. I början kändes det ungefär som när vi var på Ålandskryssning med jobbet senast. Ganska enkelt och mest olika stegkombnationer. Det redde jag ut ganska bra.  Sen började det köra ihop sig lite, när man liksom ska få resten av kroppen att också röra sig i takt. Och framför allt när olika delar av kroppen ska röra sig åt OLIKA håll. Typ brösten fram och rumpan bak. Där var jag borta kan jag säga. Men det var ändå svinkul! Om man bara höll sig ifrån att titta på sig själv i spegeln så kunde man intala sig själv att kroppen svängde snyggt😄 Och puls fick man!!

Efter det passet kändes det ganska lagom. Då hämtade vi tyngslyftarkulor och drog igång ett Kettlebellspass.  Och My god säger jag. Snacka om träning. Mina lårmuskler bara darrade när jag skulle gå därifrån...

Idag känner jag att det inte bara var låren som tränades utan typ varje muskel i min lilla kropp. Men som instruktören sa "träningsvärk kommet ni att få, men det finns Panodil, ipren och Voltaren så det är bara att köra! !"

Ipren och panodil används förövrigt redan flitigt här hemma. Idag är äntligen ett av barnen feberfritt, de andra kämpar på. Kruppnatt efter kruppnatt genomlider vi nu. Tur det är minusgrader ute, med fönstret på vid gavel natten igenom överlever vi. Axel är nog den som varit sämst den här gången, han är på tredje dygnet med hög feber. Vilket väl tyvärr talar för nån slags influensa. Så har vi otur står Björn och jag på tur. Men förhoppningsvis inte, för imorgon är det dags för nästa träningspass. Kommer inte ens ihåg vad för slags dans det var den här gången, quickstep kanske?? May The Force be With me! 

Det känns lite som...

att den 13/2 har nåt slags tema... Går igenom mina Facebookminnen från några år tillbaka.

Klart hon ska bli

...hästtjej!! Idag var det dags att påbörja projektet hästtjej😄 Målserum har ponnyridning varje lördag och idag var Elin äntligen anmäld.  Det var så himla mysigt att åka ut bara hon och jag och hon riktigt njöt av egentiden. 

I min värld är ponnyridning ridning på små shetlandsponnies, så var det inte riktigt i verkligheten .Elin fick den näst minsta hästen, ändå var hon nog en C- ponny tror jag. Långt, effektivt steg hade hon också och Elin hade uppenbarligen halkiga fleece byxor.  Hon kanade lite hit och lite dit, var mest intresserad av ridhusets olika skyltar och av Willes storasyster som ledde en häst. Men hon red hela tiden och tyckte att det var väldigt roligt! Sitsen ska vi träna lite mer på, vi skyller även den säckiga hållningen på en fluffig täckjacka 😄

Även Oscar bjöds på lite egentid med sin mamma idag. Han fick studiebesök på mitt gamla jobb, Akuten, där han fick inhalera och ta lite prover. Myspys på hög nivå😉

Nu sover alla barn gott för att kunna vakna om ca 30 min när jag ska lägga mig. Vabbruari, nu känner vi igen dig...

Dubbla profiler på Google...

är ingenting jag kan rekommendera... Om man nu inte gjort det medvetet och haft en plan med det. Och man då kanske kommer ihåg sina inloggningsnamn och sina lösenord.

Jag har länge känt en viss förvirring när jag loggar in på olika Google-kopplade sidor. Jag har varit säker på att jag haft ett visst lösenord och ändå funkar det inte. Jag har bytt lösenord, skrivit upp det noga och sen har det lik fasen inte funkat nästa gång... Och jag har bytt igen och igen och ibland har det gamla funkat och ibland det nya och ibland inget alls. Och jag har varit helt förvirrad. Dessutom har en hel del av mina mail varit helt puts väck. Fast jag vet att jag skickad dem, läst dem eller vad det nu kan vara. Så har de bara varit borta sen...

När jag nu skulle få Blogger-appen att fungera i telefonen drogs det hela till sin spets. Jag upptäckte då att jag har 2 Google-konton, med olika mailadresser och uppenbarligen olika lösenord. Det ena är Googlekontot jag använder till allt i min telefon, till mailen och diverse andra bra sidor. Det andra är ett gammalt Googlekonto som jag haft till min blogg och följaktligen behövdes för att kunna logga in där... Stor förvirring... En del följer mig där och en del andra på det nya Googlekontot.

Jag vet ännu inte riktigt hur jag ska få ordning på det här. Det lutar nog åt att jag får behålla mitt gamla Googlekonto och försöka fasa ut det nya... Men det är det nya jag har använt till min mail så det kan nog bli en del förvirring närmsta tiden...

I-landsproblem á la grande!!

Och ÄNTLIGEN...

... har jag lyckats få Bloggers app att funka i telefonen😄

Nu ska här bloggas! 

Idag har jag varit och tränat för Birgitta SW nere i Moheda. Vi har ju varit där ett par gånger Leia och jag. Första gången tyckte Birgitta att jag skulle avliva Leia. Andra gången såg hon möjligtvis nån potential. Och idag kramade hon mig och undrade om det verkligen inte var en ny hund... Leia gick fantastiskt bra,  som hon faktiskt alltid gör numera.  Långa långa linjer, över flera staket och med störningsmarkeringar... Inga problem överhuvudtaget.... Ändå fick jag med mig en hel del nyttigheter, jag har bl.a. varit alldeles för dålig på att skicka om henne när hon slarvar eller kommer fel. Det hänger nog kvar sen hon var så osäker,  jag är liksom glad bara att hon går... Men nu ska hon tillbaka, få lite tillrättavisning och sen gaskas upp igen... Och skickas igen.... Superkul var det! 

Här hemma är det också superkul.  Eller inte. Oscar hostar lungorna ur sig och har dessutom feber. Elin har en blåsa i munnen och blir allmänt upprörd varje gång något snuddar den. Dvs varje gång hon äter eller dricker.

Oh Well. Våren kommer snart!

Och just det...

Det som gjorde att jag kände lite press var att jag hade 70 sidvisningar på bara mitt senaste inlägg. Om ingenting... Jag tycker det känns lite kul när folk läser min blogg. Är väl förmodligen en liten egoboost. Tack för det!

Det är väl lika bra...

... att slå fjolårets rekord redan här och nu. Så slipper jag liksom känna pressen. Här kommer alltså årets andra inlägg!

Den tänkte jag skulle handla lite om hundträning, tro det eller ej. Eller egentligen inte om hundträningen i sig utan mer om bristen på den. För brist blir det ibland. Under kortare eller längre perioder. Just nu är det en ganska lång period... Ibland beror det på att jag inte hinner eller har möjlighet. Förra årets husutbyggnadsprojekt gjorde t.ex. att det var i princip omöjligt att hinna träna. All tid som vi var lediga tillsammans la vi på att bygga på huset. Nu byggde ju inte nödvändigtvis jag så väldigt mycket, men det är ju liksom bara en i taget som kan bygga eftersom den andra måste ta hand om allt det andra. Och då blev jag ofta den andra som tog hand om det andra.

Men så finns det perioder när man liksom inte egentligen kan skylla på nåt direkt. Men tiden finns inte känns det som. Fast man vet att det är motivationen och lusten som inte finns. Jag har alltid varit så här med min hundträning, i perioder kör jag knappt någonting alls. Alla ni som känner mig, vet ju att min bästa metod är att vila mig i form! Och oftast så funkar det väldigt bra. Jag tycker att det verkar så att på något sätt så behöver ibland Leia en lång paus för att poletten liksom ska trilla ner... Oftast går det väldigt bra efter ett träningsuppehåll.

Just nu har jag haft ett långt uppehåll. Jag satsade allt på Gyllene Anden, Thorsvis stora derby. Sen gav jag upp ;-). Ibland försöker jag i de här perioderna att tvinga mig själv att träna lite med henne, bara för att... Jag är alltid ganska sur när jag kommer till dessa träningstillfällena, sen tänker jag att jag ska göra det ganska svårt "nu när jag ändå tränar liksom". Så slutar det alltid med att Leia är lite ledsen för att jag sur, sen blir hon ännu ledsnare för det är för svårt, då blir jag förbannad för att hon är så trög och sen... Ja, ni förstår ju liksom hur det slutar...

Efter 25 år med hundträning (HERREGUD, JAG HAR HAFT HUND I 25 ÅR!!!) tror jag nästan att jag kanske börjat lära mig det här om mig själv... Svinsnabb i tanken tydligen... Den här gången har jag inte tvingat mig, har inte plågat Leia och ingen i min omgivning har heller behövt bli ledsen för "värdelös träning". Jag har helt enkelt skitit helt och hållet i det. Däremot är jag inne i powerwalk-mode och går gärna fort och länge. Och med en husse som efter jobbet springer 2 mil på kvällen har det liksom inte direkt gått nån nöd på Leia heller. Jag har t.o.m. fått öka upp hennes mat eftersom hon och Oscar verkar vara de enda i vår familj som inte blir feta av att lukta på mat...

Och sen, i söndags, hände det plötligt. Axel skulle vara på gympa i Almvik i 2 h. Vi hade lagt golv i Axels rum hela lördagen och förmiddagen på söndagen. Solen sken, fåglarna kvittrade. Jag hade 2 timmar att slå ihjäl i Almvik. Lusten och motivationen föll över mig. En fantastisk kohage med böljande ängar och stora ekar bjöd in till en härlig träning. Leia var duktig och jag var glad.

Kanske kommer lusten över mig igen snart, kanske inte. Hursomhelst vet jag att Leia inte har glömt och att hon gärna vill jobba snart igen. Och det kanske hon får? Vi har ett par roliga planer för våren och sommaren i alla fall!

Ett endaste litet inlägg...

... var tydligen vad jag lyckades producera under 2015. Sorgligt.

Jag upptäckte idag att min blogg haft 50 sidvisningar den här månaden trots att den aldrig någonsin uppdateras. Nu är förmodligen de flesta sidvisningarna säkert någon form av nätfiske eller folk som kommit fel, men nån av mina gamla läsare kikar kanske in ibland. Det gör jag ju själv på många av bloggarna som aldrig uppdateras längre. Man slutar liksom aldrig hoppas.

Jag råkade själv komma in på min blogg "av misstag" alldeles nyss. Och det var då jag insåg att det är så fantastiskt roligt att läsa om allt nu efteråt. Man både minns det man glömt och man har fått lite distans till det man fortfarande minns. Satt just och läste om mina första träningar med Leia. Hur jag försökte skicka henne på ett blint linjetag, runt 100 meter, genom en skog i 70 cm snö. Och blev djupt deprimerad när det inte gick.

Eller när jag läser om hur jag tyckte att mina små barn var så små hela tiden. Att jag var så förundrad över allt de plötsligt förstod och hade åsikter om. Och allt de kunde.

Det förundrar jag mig fortfarande över. Och undrar var de lär sig allt. T.ex. Oscars senast utrop som kommer varje gång man säger till honom nåt, t.ex. "nu får du skorna på fel fot". Svaret blir genast "Men HEVLETE också!!!". Var har han lärt sig det?? Måste vara dagis, jag svär väl aldrig??

Idag tänkte jag att det nog var dags att stävja detta i sin linda. Det är otroligt gulligt och jag vet andra i vår familj som näst intill uppmuntrar det, men hursomhelst tyckte jag att det var dags att förklara att man inte får säga så... Jag sa det möjligtvis inte jättepedagogiskt och kanske kunde jag ha uttryckt mig lite mildare, det blev stor sorg och många tårar. Efter en liten stund blev vi i alla fall vänner igen och jag bad då på ett trevligt sätt att han skulle ta av sig pyjamasen. Svaret blev " Men ÅHHH! HEVLETE också". Nästa gång ska jag var lite mer pedagogisk. Nu hade vi bråttom till dagis.

En annan sak som Oscar också har lärt sig är lite sötare. Vid ett annat tillfälle, när man på samma trevliga sätt ber honom att ta av sig pyjamasen kan han svara "Javisst, sälvklart!!".

Elin har nog fortsatt vara ganska mycket Elin. Hon var ju redan som liten den som lät mest och högst och hade kortast tålamod. Så kan man säga att det har fortsatt. Det som är mest kritiskt i hennes liv är varje morgon när kläderna ska på. Man vet inte vad man gör för fel, man vet inte hur man skulle gjort för att det skulle bli rätt, man vet inte riktigt vad det är som är fel, men allt är VÄLDIGT FEL!!! Klänningen är för kort, för trång, för tjock eller för stor. Eller bara allmänt typ konstig i ärmarna. När utbrottet för detta äntligen är över kommer vi till tightsen. De är också för trånga, för tjocka eller så kliar det på knäna. När man äntligen har fått dem att få vara kvar på henne är det dags för strumporna. Där vet jag inte alls hur de ska vara, ibland tror jag de är för långt uppdragna, ibland för dåligt uppdragna, ibland tänker jag att det kanske är knölar vid tårna och ibland tänker jag bara att jag fattar ingenting. Dessutom brukar vi få till ytterligare ett utbrott efter detta, eftersom vi nu ska försöka få ner tightsen över strumporna igen. Som tur är brukar jag ju kunna klä på Oscar i dessa utbrott så jag slipper ju sitta arbetslös...  Sen kommer vi till ytterkläderna och där har jag kapitulerat en hel del. En jacka är vad jag får på henne. Och en mössa. That´s it. Tur hon ärvde Axel gamla urtvättade overall, hade varit sjukt surt om man köpt en ny P.o.P-overall och ungen vägrade ta på sig den...

I övrigt jobbar jag, tränar sparsamt med hund och försöker hålla hemmet någorlunda fritt från dammråttor, marsvinsbajs, hundhår och leksaker. Dammråttorna går bäst att stävja, det andra väller över... Och nu ska jag ju dessutom också försöka komma ihåg att blogga lite då och då. May The Force Be With Me!!