Från oss alla, till er alla!

Är det såhär och nu det ska sluta?

Mina "vika all tvätten-stunder". Mina "dammsuga hela huset-stunder". Mina "göra rent i marsvinsburen-stunder". Mina "städa toaletten-stunder". Mina "rensa ur alla gamla kläder-stunder". Mina "Mannen som talar med hundar-stunder". Mina "tjuväta godis fast det är tisdag-stunder". Mina "ljudboksstunder". Mina "betala alla räkningar-stunder". Mina "inte göra ett skit-stunder".

Igår sov inte Elin på dagis. Idag får jag ingen att sova middag... Men vägrar likväl att plocka upp dem ur sina sängar. Prisa spjälsängar!! De sjunger, spelar speldosa, fnittrar och kastar saker mellan sängarna. Och får väl hålla på. Jag måste mentalt ställa in mig på förlusten av mina stunder...

Sitter och kollar lite på min blogg...

Hittar en hashtag som heter Framsteg. Funderar på vad det kan vara under den. Öppnar upp inlägget och inser att det är exakt ett år sedan jag skrev det. Den 19 november 2013. Det känns som en hel evighet sen... Men det var en underbar känsla!





Terrierägarens blogg: Det har legat i luften...

A jooooniiiii???

(Vad gör ni? Oscar 711 gånger per dag).

SEVL!!!!! (Kan själv!! Oscar och Elin vardera 711 gånget per dag)

Mi fössst!!! (Jag först! Mestadels Elin, 100 gånger per dag).

IMPE!!! (Inte!! Korrigering när man gör nåt man tror de vill vilket visar sig vara tvärtom).

Ossis me!! / Ninni me!!! (Oscar följa med/ Elin följa med. Frågas varje gång vi ska nånstans för att försäkra sig om att de får följa med.)

Mamma/pappa/moffa/momo jobbet. (För att försäkra sig om att alla som inte är här istället är på jobbet)

Gjabbana! (Oscars sammantagna namn på Axels alla kompisar)

Pippi Bångbump. (Pippi Långstrump).

Det här var en liten del av de hundratals ord som väller ur två tvååringar varje sekund i vaket tillstånd...

Att ha tvååriga tvillingar

i huset är tydligen inte helt olikt djurhantering. Igår inför pyjamasracet vi har varje kväll stod Björn och funderade på om man kunde ladda Axel Nerf-gevär med bedövningspilar... För att sen övergå till att locka dem. "Kom här och sätt på dig pyjamasen så får du nappen..."

Alla sätt är tydligen bra...

Men har ni inte haft nog??

Nej. Tydligen inte.

Är det något jag har lärt mig av mitt yrke är att ingenting är rättvist i livet. Man får inte en lagom dos av elände och bekymmer. En del får inget. Andra får mer.

Over and out.

Att leva utan Facebook

började nästan kännas som en omöjlighet. ALLT händer ju på Facebook och jag ser allt i realtid. Nån uppdaterar sin blogg, då måste jag gå in och läsa. Nån gör ett inlägg i retrievergruppen, ett nytt WT någonstans. Måste gå in och kolla det, kolla var det är, när det är, måste kolla jobbschema, semesterschema och sen inse att jag ändå inte kan åka... Nån ställer en fråga i tvillinggruppen, om nåt som jag PRECIS känner igen, jag måste gå in och svara och läsa. Jag måste kolla loppissidan om nåt roligt kommit in, jag måste kolla sidan om begagnade polarn och Pyret-kläder, jag måste kolla sidan med bytes och skänkes i Västervik. Läser ett förtvivlat inlägg i Extremprematur-gruppen, får ångest och skickar några värmande ord till de stackars föräldrarna som just nu kämpar för sitt barns liv. Dessutom ser jag alla nyheter från TV4, Aftonbladet, Expressen, västervikstidningen i nyhetsflödet. Jag får information från polisen, från kommunen, från föräldrarådet på skolan, föräldrarådet på förskolan och från alla hundklubbar... Och så här fortsätter det. Dag efter dag, timme efter timme, minut för minut...

Tills för några veckor sen när jag loggade ut mig. Och Björn fick byta mitt lösenord. (Jag känner mig själv).

Jag tänker fortfarande i klämkäcka statusrader alltsom oftast. Jag får tvinga mig att inte lägga upp varje sån statusrad på Twitter. Jag fastnar då och då på Instagram i brist på annat och svär över att inget händer.

Men ändå har jag fått en annan ro. Mobilen tar väldigt mycket mindre plats i min dag. Och det är skönt!

Men visst missar jag en hel del. Men så får det väl vara då. Vill människor mig nåt kommer de höra av sig igen...

Och faktiskt har jag nog blivit LIIITE bättre på att höra av mig till folk. För att jag nu behöver lite mänsklig kontakt. För att jag nu inte får det behovet tillgodosett genom Facebook.

Annorlunda. Men trevligt. Over and out! Och spännande att se hur många som hittar det här inlägget utan att det är outat på Facebook... Eller Twitter...

När Axel var liten...

... hatade han att bli lämnad på dagis. I många år kämpade vi, slet honom från min hals och gav honom till en fröken. Med hans gråt skärande i mitt hjärta som sista minne hela dagen. Visst gick det bra efter en stund men trots det var det jobbigt i själen.

Nu hoppades och trodde jag att det skulle bli annorlunda. Dels för att de har känts mer okomplicerade på tex öppna förskolan och i andra sammanhang, men också för att de är två.

Än så länge känns det som jag inte kunde haft mer fel.

Båda barnen är i fullständig upplösning varje lämning. Elin börjar redan i bilen, Oscar än så länge först när vi kommer in. De gråter, skriker, klamrar sig fast. Och jag klär av, övertygar dem om att personalen finns där och tröstar dem, pussar dem adjö och sliter dem från min kropp. Och med dem följer varje gång en allt större del av mitt hjärta.

Jag minns att det var jobbigt med Axel, men inte i närmelsevis som det här. Jag får såna konstiga tankar som jag aldrig haft, om det verkligen är meningen att man ska lämna bort dem när de verkligen inte vill det? Allt det jag förespråkat med förskolan känns plötsligt oviktigt... Jag kan stimulera dem, jag kan lära dem saker, vi kan gå till öppna förskolan så de får träffa andra barn och vi kan vara ute och leka länge varje dag.

Och samtidigt vet jag att det finns i princip ingen möjlighet att vara hemma längre. Och jag vet att de kommer inte vara på dagis långa dagar fem dagar i veckan utan ganska lagom många timmar. Och jag vet att de slutar gråta efter en stund. Och jag vet att Oscar har utvecklats nåt enormt på bara de här veckorna. Och jag har full tillit och känner mig helt trygg med personalen. Och jag vet att de gör allt för att barnen ska känna sig trygga. Och att de får sitta i någons knä så mycket de behöver...

Ändå. Tycker jag så SYND om dem. Och det är en helt ny känsla mot tiden med Axel. Jag tyckte aldrig synd om honom. Vet inte om det är för att jag varit hemma så länge den här gången? Eller att jag varit mer närvarande? Eller för allt vi gått igenom? För att vi trodde att de inte skulle leva, växa, lära sig gå, prata eller börja på dagis??

Eller så är det för att jag lever med en sjuk sömnbrist just nu... Sorgligt är det hursomhelst.

Over and out.

Om att vara vild och vacker eller ovild och räddhågsen..

Det är inte ofta jag har skrivkramp eller har svårt att få mina tankar på pränt men det har jag idag... Gör ett försök...

Leia har alltid varit väldigt vek. Hon har alltid varit extremt följsam, stadig och lugn vid min sida. I hela hennes liv har jag jobbat för det här. Det har varit praktiskt. Hon var väldigt duktig som unghund, lättstyrd och samlad. Verkligen i boxen kan man säga. Hon har utvecklats till en perfekt sällskapshund som alltid finns vid min sida utan uppmaning när det kör ihop sig, som alltid alltid går lös, som är rädd för harspår, som hellre skulle dö än hälsa på en annan hund och som inte längre vågar gå på våra hala golv. Hon har utvecklats till en hund som i träningen hellre inte gör någonting alls istället för att göra fel. Man kan säga att vekheten sista månaderna eskalerat till något som inte längre är övervägande positivt utan mer negativt.

Just i träningen är väl där jag sett det längst. Minsta lilla osäkerhet, minsta lilla irritation från mig, så la hon av. Helt och hållet. I de situationer där det var mycket pådrag, skott, vilt osv löste det sig ändå eftersom hennes från början stora jaktlust tog över. Men i andra situationer la hon ner sig.

Senaste tiden har jag haft stora problem vid nästan varje träningstillfälle. Så fort någonting har gått fel, det behöver inte ens vara en korrigering utan bara ett litet missförstånd, så har jag inte kunnat lösa upp henne igen. Jag har gjort övningarna lättare och lättare, jag har varit tydligare och tydligare. Tillslut har vi varit nere på valpövningar igen... Och där någonstans på vägen har jag ledsnat lite grann... Jag har så lite egentid, mina få träningstimmar är så mycket värda för mig. Att längta till en träning och se fram emot en övning för att sen inte kunna köra någonting alls har gjort mig så besviken. Och det har ju såklart blivit grädden på moset...

Jag kände att jag behövde lite nya ögon på oss, någon som varken känner mig eller Leia sen tidigare. Mina träningskompisar pratar sig varma om sin Tränare och sagt och gjort, i lördags följde jag med. I 2,5 timme åkte vi bil och när det var min tur fick jag snabbt berätta om mitt problem. Jag sa bara att hon var vek och att jag var less på att alltid göra allt till bebisövningar.

Pipan fick jag lämna i bilen och en hund till plockades fram. Leia hoppade ur bilen på mitt kommande och intog sin plats vid min sida. Vi gick ner till markerna och började med att lägga två dummisar vid grinden. Gick sen vidare in i området och en markering slängdes framåt. Leia hämtade den och skulle sen skickas på dummin vid ingången. Alltså en dummi som hon varit med att lägga ut och hon hade gått sträckan förut. Det fixade hon inte. Lämnade min sida och gick några meter och vände sen om och ville ha hjälp. Det fick hon inte utan den andra hunden fick plocka in den. Vi gick vidare och gick över ett litet lågt staket. Tränaren sa till mig att inte säga nåt till Leia utan att bara gå över. Jag gick över, Leia stannade. För att jag inte sa hopp. Alla andra gick över och vi gick upp i skogen. Leia satt kvar. Vi slängde ljudliga, roliga markeringar till den andra hunden. Leia satt kvar. Ända tills jag hjälpte henne genom att ropa. När hon kom var hon otroligt låg och osäker.

Vad Tränaren sen sa var så otroligt mitt i prick alla mina känslor jag haft om Leia. När vi diskuterade insåg jag hur allt har eskalerat och hur jag påverkar och hjälper henne i varje situation genom hela livet. Jag insåg att hennes fina fotgående i själva verket är ett sätt för henne att totalt stänga av omvärlden. Jag insåg att hon inte gör en enda sak utan att jag säger till henne. "Om hon kunde skulle hon inte ens andas utan att du gav henne kommando". Nej. Precis så är det. Och hur kan jag då förvänta mig att hon ska kunna ta initiativ på träning när hon inte är till 100% säker vad jag vill?

Jag fick inte göra någonting mer hos Tränaren. Och jag behövde inte betala någonting. Men jag fick väldigt mycket att tänka på. Och vi fick läxa tills nästa gång. För hon får en chans till för Tränaren. Sen är det kört...

Läxan började vi med direkt. Den går ut på att skita i Leia. Typ. Och på att få henne att jaga igen. Att koppla på näsan, att våga söka, leta och leva! Jag lägger ut små sök och sen går jag promenad. Inga kommandon, inga krav. Bara massa kred om hon plötligt hittar nåt! Och gör hon inte det går vi promenad tillbaka. Hon märker inte om hon misslyckas. Bara om hon lyckas. Och vi slänger bollar och dummisar och skjuter med apportkastare och hoppas att hon ska knalla. Än har hon inte gjort det. Men jag märker ett intresse som inte fanns där förr. Hon har börjat vakna och ta in världen känns det som. Hon uppmanas att jaga katter. Jag låter henne aldrig gå fot längre, kommer hon in vid min sida kör jag in vagnen vid sidan så att hon inte får plats. Så att hon själv måste möta världen och upptäcka att hon fixar det. Och det gör hon. På bara några dagar har hon växt otroligt! Hon tar för sig och vågar ta lite plats. Hon vågar gå på det hala golvet och komma och hälsa när man kommer hem. Hon vågar till och med ligga kvar även om man puffar på henne med foten, något hon skulle flugit i luften av innan.

För mig är det en märklig känsla att inte korrigera och styra henne. Men en ganska skön känsla när jag ser att det funkar. Diskussionen med Axel idag var också rolig. "Jag har börjat en ny träning med Leia. Vi ska träna henne i att vara busig..." Han gillade det i alla fall. Och jag gillar det jag ser än så länge. Det är ju egentligen en busig hund jag vill ha. En busig hund som går att styra om busigheten går överstyr. Är det för mycket begärt?

"Nu är det väl ändå dags...

för en till?? Hur gammal är Axel nu igen? Fyra? Ja men då får ni sätta fart!! Annars blir ni för bekväma!! "

Känns orden igen? Andemeningen?

Ja, det är dags. Det har varit dags i många år. Vi ville ha ett syskon till Axel när han var två. Men så blev det inte. Det blir inte alltid som man tänkt sig.

"Jag vet ett par som försökte bli med barn i många år. Och sen, när de väl bestämt sig för att adoptera/göra provrörsbefruktning/etc, så visade det sig att hon var gravid!! Så slappna av istället! Det kommer när det kommer"

Ok. Det är alltså vårt fel... Vi kan inte slappna av. Men inte en enda studie visar på att det finns någon sanning i dessa påståenden. Men slumpens lyckträffar är det som det pratas om såklart!!

Att vara ofrivilligt barnlös eller som i vårt fall, en sekundär barnlöshet är en oerhört pressad och stressande situation. Samhällets normer gör gällande att man ska skaffa barn när man lever i ett förhållande och samhällets normer säger också att man ska skaffa barn nummer två snabbt därefter. Jag förstår att det är så. Men trots det vreds kniven om varje gång någon deklarerade hur "dags" det var. Och hur dåligt det var för Axel att vara ensambarn för länge.

Så jag ber er med detta inlägg att tänka er för en extra gång ibland. Tänk på att det ni säger kan såra så mycket mer än ni kanske någonsin kan förstå.

Och jag hoppas också att detta inlägg gör att fler vågar vara öppna med detta problem. Jag vet själv att det var en ganska effektiv samtalsdödare om man på frågan "är det inte dags snart" svarade "jo det har varit dags i flera år men jag blir ändå inte gravid". Folk kommer liksom av sig och jag tror att de nästa gång tänker ett extra varv.

Att drabbas av sekundär barnlöshet (att inte kunna bli gravid igen efter första barnet) var en stress i sig. Då hade jag ändå en fantastisk familj, vi var liksom redan en hel familj. De som drabbas av ofrivillig barnlöshet från början sitter i en än värre situation. Och min känsla där är att de utsetts för ännu mer frågor, ännu mer påtryckningar. Så återigen ber jag er. Tänk en gång extra!

Tror jag skrev för ett tag sen...

om hur galet intensivt det var... Jag hittar inte inlägget nu men jag minns att det kändes så. Nu kan jag inte annat än fnissa lite åt mig själv. För NU är det intensivt!!! My God! Jag trodde faktiskt att den jobbigaste perioden var de första månaderna hemma. Och det var det nog i och för sig, det var jobbigt på ett annat sätt än vad det är nu. Mer stessigt och mer pressande. Nu är det bara hysteriskt...

De är verkligen ÖVERALLT!! Högt och lågt! På alla stolar, på alla bord (om man inte hinner stoppa dem). De drar ut, de stökar till, de kastar alla saker omkring sig. De kör race med sina gåvagnar och skriker av skratt, de åker Bobbycar, de slåss om gungkaninen, de slåss om att stå på pallen vid diskbänken, de slåss om varje liten leksak, de jagar varandra genom tunneln, de klättrar upp och ner på sina stolar vid sitt fönster, de klättrar upp och ner på toan och spolar spolar spolar, de häller ut alla tvättlappar över hela toagolvet, de drar ut alla pocketböcker över vardagsrumsgolvet, de sprider ut kastruller och lock över köksgolvet, de bygger klosstorn och rasar dem, de har åsikter om huvuvida man ska åka vagn, hur man ska åka vagn, vilka vägar vi ska gå och de gallskriker varje gång de ser mormor och morfars hus.

Gallskriker ja... Jag läste någonstans att man i den här åldern har i genomsnitt en konflikt med barnet var tredje minut. Jag minns att när Axel var liten så läste jag också det och kunde inte alls förstå det här... Nu förstår jag. Och nu har jag två barn. Och de hamnar också i konflikter med varandra. Och med sina gåvagnar. Och med trösklarna. Så jag skulle väl vilja säga att vi i huset har ungefär en konflikt var tredje sekund kanske. Och ja. Det tär lite på öronen ibland. Och på tålamodet ibland.

Och jag börjar inse att det största problemet med barnens hetsiga temperament är att mitt eget temperament är exakt lika hetsigt...

Men! Vi konflikterar inte bara! Vi har oftast väldigt roligt på dagarna! Det är så fantastiskt nu när de verkligen börjar förstå så mycket. Jag förundras varje dag över hur de utvecklas och hur de förändras. Och att se hur fantasktiskt roligt de har med varandra gör att mitt hjärta smälter och sväller över alla breddar! Älskade älskade ungar!

Ibland på promenaderna...

ser jag plötsligt hur Leia blir otroligt stressad. Stressad och livrädd. Hon går slickad vid min sida, svansen mellan benen och tittar sig hysteriskt runt om i skogen. Detta är alltid på kvällen, jag blir alltid lika panikslagen och livrädd. Jag inser ju att Leia inte är så rädd för våldtäktsmän och mördare utan jag har antagit att det varit något annat djur. Typ vildsvin, varg eller björn. Ja, det här är ju på gångbanor i villaområden då. Men uppenbarligen finns det sådana här farliga djur här eftersom Leia blir så panikslagen. Jag brukar skärrad ta mig från platsen med raska steg.

Idag såg jag att Leia stod och nosade i ett spår. Jag såg henne bli låg, svansen mellan benen och öronen slickades bakåt. Åh nej tänkte jag, inte igen. Av ren nyfikenhet gick jag nu fram för att se på rovdjurets spår. Jag upptäckte spåren. Som var en hares...

Leia var dock forfarande lika skärrad. Själv var jag lite lugnare....

På någon annans blogg...

läste jag om detta med att få ett prematurt barn. Hur slitsamt det är och hur svårt det är att ta sig hel igenom det. Att få tvillingar är inte heller det enklaste man kan genomleva, även detta är något som sliter ordentligt på en själv, på förhållandet och på ens omgivning... Att få prematura tvillingar är alltså inte helt optimalt ur synvinkeln "ett enkelt liv".

Det här, och min ganska eländiga graviditet gjorde att jag framförallt i början när vi kommit hem från sjukhuset ibland hade en sån där känsla att jag bara gick och väntade på att det skulle bli hemskt. Att det skulle bli sådär fruktansvärt, eländigt hemskt som man hade tänkt sig.

Och jag väntade på att jag skulle gå sönder. Efter vår tuffa graviditet, vår neotid, spädbarnstid med tvillingar så sa alla att det "måste komma ifatt mig". Så det väntade jag mycket på. Att det skulle komma ifatt...

Om några månader är de två år. Jag vet inte om allt kommit ifatt mig. Men än har jag inte gått sönder... Kanske gör jag det längre fram, kanske inte. Men jag har slutat vänta. Kommer det så kommer det. Fram tills dess lever jag.

Jag skrev en presentation...

till en av grupperna jag är med i på Facebook. Tänkte att jag lägger den här också, som en kort och god sammanfattning av vår resa;-).

I november 2012 gjorde vi IVF efter 5 års försök att skaffa ett syskon till vår stora pojke. Man satte in två ägg eftersom inget var riktigt bra. Efter ca 1 vecka började jag må riktigt dåligt, rejält svullen över magen, ont i äggstockarna och när jag andades. Åkte till sjukhuset och fick beskedet att jag var överstimulerad och skulle bli inlagd. Jag såg framför mig ett dygn eller två på sjukhus. Det blev nästan 1 månad. Jag blev allt sämre, hade vätska i buken och lungorna. Kräktes oupphörligen, flera gånger i timmen i nästan en vecka. Då hade jag så stora elektrolytrubbningar att jag flyttades till intensiven. Där gjorde man av en händelse ett ultraljud på hjärtat och upptäckte en stor trombos som fyllde hela höger förmak. Ingen hade sett nån liknande och ingen visste vad som skulle göras. Man satte in högdos blodförtunnande som en åtgärd så länge. Efter en vecka gjordes ett nytt ultraljud. På ett närmast osannolikt sätt hade trombosen då gått tillbaka!! Efter ytterligare några dagar fick jag åka hem.

Efter nån vecka hemma blev jag dålig igen. Kräktes och kräktes. Åkte in igen och blev inlagd med dropp. Gjorde ett första ultraljud som visade att jag var gravid med ett foster. Man såg ytterligare en hinnsäck utan hjärta som man trodde var det andra ägget som inte blev något av. Mitt illamående tolkades nu som graviditetsillamående och skulle bli bättre när kroppen nu förstod att det bara var ett foster igen.

På nyårsaftonen var jag åter inlagd pga oupphörliga kräkningar. Ett nytt ul gjordes och nu såg man två små hjärtan!!! Dock var det ena fostret mycket mindre än det andra.

Därefter åkte jag in och ut på sjukhus konstant hela våren. Kunde vara hemma några dagar, sen bara kräktes jag igen och blev inlagd med dropp i några dygn.

Hela tiden gick vi på täta ultraljud då den ena tvillingen var så liten och hade mindre fostervatten. Vi gjorde tester som visade på hög risk för kromosomavvikelse på ena tvillingen och man pratade om allehanda olika scenariot. Bl.a. om att abortera den ena osv osv. Efter allt vi varit med om orkade vi då inte genomföra fler tester och specialistundersökningar utan tackade nej.

I någon vecka mådde jag ganska bra och kunde börja äta lite igen. Då gick vattnet i v.19.

Jag blev inlagd igen. Nu var hoppet ute för den lilla tvillingen förklarade man. Hjärtat slog men han rörde sig inte. Man förklarade att det var så här det ofta slutade på foster med avvikelser. Nu var enda hoppet att den andra tvillingen kanske skulle klara sig. Ingen kunde säga hur det skulle bli... Skulle förlossningen sätta igång var det ju kört. Men hade bi "tur" dog han bara stilla i magen och låg kvar än i många veckor.

Efter några dagar fick jag åka hem. Och efter ytterligare några dagar skulle jag tillbaka på nytt ultraljud för att se vad som hänt. Och på nästa ultraljud pickade fortfarande hjärtat!! Och vattnet hade fyllt på sig lite igen. Fortfarande för lite, men det fanns... Nu diskuterades vad som skedde med foster som låg utan vatten. Svåra lungskador och kontrakturer. Och så här levde vi sedan i många många veckor. På vissa UL var det i princip tomt på en del fanns det vatten. Vi diskuterade livsuppehållande åtgärder och om att rädda liv till varje pris. Hur skulle man göra??

I v.25+0 fick jag åka till universitetssjukhuset. 10 mil hemifrån, sängläge och isolerad. Men de höll sig ytterligare 5 veckor! I v.30+0 föddes Oscar på 1080 g och Elin på 1580 g. Oscar föddes vaginalt, Elin kom med katastrofsnitt då hon fastnade och hjärtljuden gick ner. Jag minns att jag hörde Oscar gny och jag tänkte "kan han gny kan han andas!!"

Och det kunde han!! Mot alla odds! Han hade såklart en sväng i respirator och många många veckor i CPAP. Han hade många och långa apnéer, långt efter att de "borde" varit slut. Han medicinerades för ductus och har en förträngning på höger lungartär. Han är fortfarande liten för sin ålder och har haft lite svårt med maten. Han har också astma.

Nu är de 18 mån korrigerad ålder och det börjar gå upp för mig vilken sagolik tur vi har haft!! Vi är så oändligt tacksamma för all vård vi fått och för att allt gick så otroligt bra tillslut!!

Hoppas min historia kan hjälpa andra att finna ett visst hopp, det var det enda jag var besviken på under vår jobbiga tid. Det fanns ingen som gav oss något som helst hopp om Oscar...

För er som vill läsa mer om min historia så har jag i efterhand bloggat en hel del om det. Tack för min plats i etern😉

Liten stilstudie...

Det här har varit...

den längsta veckan på länge. Och den längsta månaden på länge. Inte bara för att vi är sjuka och halvt isolerade hela tiden, utan rent allmänt.

Annars går livet fort. Så otroligt fort. Jag kan inte för mitt liv förstå att de om 4 månader fyller två år!! Det är helt absurt!

Folk i min omgivning, grannar och kompisar har ju också fått barn. De barnen tycker jag borde vara typ 4 och 6... De barnen är nyss fyllda 2 och 3. Det känns som att alla andra barn är så stora, och våra är så små så små... Det är inte alls länge sen jag i krisartade situationer skyllde på att "vi har nyfödda tvillingar hemma"...

Och det här med att ha tre barn. Det har jag verkligen inte förstått att jag har... Vi gick från ett barn till tre så snabbt att jag ännu inte tror jag förstått vad som hänt. När jag tänker på att de ska bli stora och att vi då kommer ha tre ungdomar i huset kan jag inte tro det är sant... Jag tycker fortfarande att folk som har tre barn är en riktig storfamilj. Inte som vår lilla familj...

Men så ibland. Vissa små ögonblick gör att jag plötsligt inser. Att jag faktiskt har tre barn. Ett av dessa små ögonblick inträffar varje vardagsmorgon. Och får mig att stå i badrummet med ett litet fånigt leende en stund och bara titta. Och sakta men säkert sjunker det in. Vi har tre barn...

Ibland längtar jag bara framåt...

Oftast till kvällen, då lugnet sänker sig, barnen sover, huset är någotsånär röjt, tvätten är vikt och jag får dricka te i soffan.

Ibland längtar jag längre fram, tills i vår. Tills ljuset är tillbaka, tills värmen är tillbaka. Tills man kan gå ut utan att brottas med barn och vinterkläder i en halvtimme. Tills man kan sitta i sandlådan, vända ansiktet mot solen och låta huden bli varm.

Men ibland. Då längtar jag så sjukt långt fram. Typ 20 år. Vuxna barn, kanske innan barnbarn. Lugn och ro, rå sin egen tid. Utan dåligt samvete, utan stress, utan denna grava sömnbrist och utan denna evinnerliga oro. Barnen är förhoppningsvis välartade, trygga och lyckliga. Föräldrarna är förhoppningsvis pigga och välmående för sin ålder. Eller så är jag den äldsta i min generation kvar... Tiden får utvisa.

Ja. Jag vet att man ska "njuta av småbarnstiden". Jag vet att "min tid kommer". Jag vet att "det är en så kort period i livet". Och jag vet att jag inte för en dag skulle vilja ha mitt liv annorlunda än jag har det. Möjligtvis lite friskare barn. Jag vet många kloka saker. Men ändå. Ibland längtar man bara lite.



Sjätte dygnet med 40 graders feber. Pappas långkalsonger som snutte.