Lika omöjligt fort som alltid. Lika mycket som inte hinns med. Lika stressigt och likadana listor. Listor på att göra, listor på julmat, listor på vad som är kvar att handla, listor på vilka barn som får vilka julklappar. Och sen dyker den plötsligt upp. Den mest vedervärdiga film jag någonsin sett. En film om ett barn som sitter dammigt av bombdamm och bara tittar. Om en vuxen som ropar Ayla, Ayla, my love. .. Som sätter ord på det vi känner, som försöker hjälpa barnet att känna detsamma.
Filmen fortsätter. Om en tonårspojke som bär runt på sin en månad gamla lillebror. Det enda ansiktet i filmen som inte är plågat. Lillebrodern är död.
Jag tittar på den här filmen och gråter. Samtidigt kommer Elin och Axel och kryper upp i sängen hos mig. Jag kramar dem och tänker att de behöver inte få en enda julklapp. Jag kan kasta varenda lista. För ingenting spelar någon roll. Det enda som spelar roll är att vi haft den fantastiska turen att födas i Sverige. Vi har varandra, vi har trygghet och barnen kan gråta och vara barn. Ingenting annat spelar någon roll.
Jag försöker bära med mig den här filmen, hur tung den än är att bära. Jag bär den med mig och plockar fram den ur minnet när jag vill skriva en lista. Det funkar inte till 100 procent. Men en bit på vägen och det är gott nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar