onsdag 11 juli 2018

Gode Gud vad jag behövde de här dagarna

Nån gång vartannat år eller så händer det att jag blir helt själv i några dagar. Det händer när jag fortfarande jobbar, Björn har gått på semester och åker till sitt föräldrahem i några dagar. Som kompensation åker jag med barnen och mamma till Öland en vecka varje år.

Vanligtvis brukar det vara underbart i ungefär en halv dag. Sen börjar jag ha lite tråkigt och sen börjat jag sakna både barn och Björn och framförallt sällskapet. Om detta har jag bloggat tidigare, troligtvis den hör tiden för 2 år sen. Men det här året är annorlunda. Det här gått 2,5 dygn och jag är fortfarande på underbart-stadiet. 

Det handlar inte om att jag inte älskar mina barn. Det handlar inte om att jag inte älskar min man. Det handlar inte om att jag älskar mina hundar mest i världen. Troligtvis inte heller om att jag är en dålig mor/sambo... Det enda det handlar om är att jag vill vara själv ibland. Inte nödvändigtvis SJÄLVsjälv, jag har varit väldigt social och umgåtts med vänner och arbetskamrater. Det handlar om att helt och hållet (förutom när jag ska vara på jobbet då) äga sin tid och helt välja vad man vill göra. Att skita i att laga mat, att skita i att handla,  att skita i att man sover alldeles för länge på morgonen, att skita i att man äter middag klockan åtta på kvällen, att skita i att det behöver städas och tvättas och handlas. Att träna hund när man vill, gå långpromenader i tid och otid, att åka till badet så fort man vaknat efter nattjobb och att bada i timmar i sträck. Utan att fika, serva, smörja barn med solcreme och följa med barn som behöver bajsa.

Det handlar inte om att jag inte får egentid i vardagen,  det får jag i mängder. Vi låter oss båda göra saker själva när vi vill. Men då tar man sig den tiden, man offrar tiden med barnen och familjen. Det gör jag såklart ändå, men inte med samma känsla. Då har jag alltid en känsla av otillräcklighet och dåligt samvete.

Jag upprepar, det handlar inte om att jag inte älskar mina barn, det handlar inte heller om att jag inte älskar det intensiva liv jag lever. Det finns inget bättre!

Men ibland... Ibland är det så skönt att få semester från det. Så nu har jag en dag kvar av min ena semester. Och två dagar kvar tills jag börjar min andra semester. Jag ska njuta av dem alla tre...

Tack min fina Björn för att jag fick de här dagarna. Tack mina fina älskade ungar för att ni ger mig möjlighet att älska tiden med bara mig. Tack fina hundar för att ni är här och håller mig sällskap, följer med mig på långa simturer och för att ni varken kräver fika, lagad mat eller behöver sällskap när ni ska gå och bajsa...

torsdag 22 mars 2018

I perioder bara ramlar blogginläggen in...

Min hjärna svämmar över av kloka och ickekloka tankar, jag har åsikter och formuleringar och humor och humör. Och sen plötsligt där allt det där. Av ingen orsak alls, det bara försvinner. Då är det en kamp att komma tillbaka hit. En kamp och en kramp. Skrivkrampen.  Gör ett försök att komma ur dem genom att tvinga mig själv att skriva. Fast jag inte har NÅGONTING att skriva om...

Detta med att inte ha NÅGONTING att skriva om är absolut inte detsamma som att jag inte gjort någonting.  Det finns bara inte ord för att få ut det.

Vi har haft en tung period i våra liv, nära och kära som ryckts bort från livet. Hastigt och för tidigt. Mina barn har varit på sin första begravning. Det vill man liksom egentligen bespara dem länge länge. Men så blev det inte och självklart gick det bra. Och blev ett fint avsked och minne för oss alla.

Vi har varit tillsammans hela familjen dygnet runt i 2 veckor nu. En skön och nyttig tid, det blir en speciell stämning när ingen åker iväg på morgonen. Alla är närvarande och nära och t.o.m. pre-teenbarnet har nog tyckt det varit mysigt. Idag hade han första skoldagen på nästan 2 veckor, igår längtade han till skolan för första gången i sitt liv enligt egen utsago...

Twinsen fick ytterligare en ledig dag från förskolan, de har härjat runt, lekt med allt och pysslat med allt. Så de verkar glada att vara hemma.

Jag har mest tvättat (maskin 5 el 6 är i just nu) ringt runt till frisören,  sotare och skolan... Vi har olika åsikter huruvida twinsen ska gå i samma el olika klasser...

Den här frågan börjar man som tvillingförälder fundera på ungefär samma dag man kommer från BB. Man har redan gjort ett val en gång,  när de börjar förskolan och man har funderat sen dess. Jag har pratat med andra tvillingföräldrar,  läst den forskning som finns, diskuterat med Björn, med förskolan där de går och barnen själva har fått säga sitt. Efter moget övervägande bestämde vi oss för att de har mest nytta av att gå i samma klass. De är självständiga som individer,  de har olika kompisar, olika intressen och är aldrig tillsammans när man hämtar dem på förskolan.  Ändå har de en enorm trygghet i varandra i nya, okända situationer. Ändå hade skolan valt att sätta dem i olika klasser. "För det är så vi brukar göra". Det som är märkligaste av allt är att man inte ens för en diskussion med oss föräldrar. Det är ju som sagt ett väl övertänkt val man gjort liksom.

Nu har jag iaf härjat runt, min vana trogen, och nu kommer de i samma klass. Tillsammans med sina kompisar från förskolan. Så det känns jättebra. 

Ute skiner solen, det är riktigt skönt i sol och lä men jag vill få bort all snö NU! Är så trött på den här sena vintern,  vill komma igång att träna med hundarna ordentligt! Ikväll ska vi iaf träna unghundar ett gäng ihop . Ska bli kul och senare i vår blir det träning för unghundsderbyt! 

Själv är jag nyförkyld och lite hängig och har genomlevt den längsta dagen på länge i mitt liv. Vet inte varför men det känns som den aldrig tar slut... 12 minuter tills Björn slutar, thank you God!

lördag 27 januari 2018

Alla har vi dagar då tiden stannar. ..

Dagar då någonting så fruktansvärt händer att man omöjligen kan tro att det är sant.

När man väntar på att man ska vakna ur drömmen, att nån ska säga att det var ett fel, ett missförstånd eller ett dåligt skämt.

Dagar när man inte kan tänka på någonting annat, när man inte kan känna nånting annat. Inget annat än det hemska, det fruktansvärda,  det som inte fick hända. 

Dagar när man inte vet hur man ska kunna hjälpa dem som har det ännu värre, ännu närmare, de som fått sitt liv vänt upp och ner. De som har det allra värst. De som inte ens kan se ett slut på det fruktansvärda,  det hemska.

Just de dagarna har just passerat i mitt liv. Jag börjar förstå att jag inte kommer väckas ur en dröm, att det som hänt är verklighet.

Att vi måste vara rädda om varandra,  älska varandra, ge varandra tid och kärlek. För man vet aldrig när livet ändras. Aldrig...❤❤

tisdag 9 januari 2018

Är man gammal...

... när man "tvingades" att se Auktionssommar för att det var lokala människor med i programmet och man efteråt utbrister "det var ju skitbra,  nästan som Auktionsrundan ju"! Ni behöver inte svara,  frågan är helt retorisk. Jag vet redan svaret...

Björn : Vi kanske kan se sista avsnittet av den där serien vi tittar på?

Jag: Men det är ju Veckans brott ikväll!

B: Men det brukar vi väl aldrig se?

Jag: Jo jag ser alltid det, du sover ju jämt till det...

Vi kan säga att just nu tittar jag på Veckans brott. Nån annan tittar inte längre. ..

Alltmer kretsar kring tv:n. Allt närmare kommer man pensionen...