Det senaste inlägget jag gjorde är från slutet på januari. Då handlade det om att jag fått nytt jobb, jag började dagen efter. Jag skrev att "livet i vården är slut, kanske för alltid, kanske inte. Det får tiden utvisa". Då hade den nya Coronaviruset varit känt i 20 dagar. Först tänkte man att det aldrig skulle ta sig ur Kina. Sen att det aldrig skulle sprida sig till andra kontinenter. 11 dagar senare hade vi det första fallet i Sverige, dock importerat från Wuhan...
Nu är det drygt 3 månader senare. Vi har en allmän samhällsspridning i Sverige sen flera veckor. Vi har ett samhälle som ställt om och ställt upp för att kunna bemöta vågen av människor om är sjuka i Covid-19.
Från början var min känsla självklar... Alla runt omkring míg sa samma sak, nu flyttas du väl tillbaka till IVA? Och på något sätt kändes det som sagt självklart. Vi hamnar i historieböckerna, det är klart att jag vill stå i fronten! Vi ser hur vården trappar om, ställer om, gör saker vi aldrig trodde var möjliga. Klart jag vill vara med!! Man kände en kampvilja hos all personal, en vilja att visa att vi kan det här, vi är redo! Och jag drogs med. Gick på utbildning hur man klär på sig, hur man tänker när man ska intubera dessa patienter, vad vi kan förvänta oss...
Sen. Man insåg att även i Sverige dör den personal som vårdat dessa patienter. Man insåg att det är en kamp om skyddsutrustningen, "vi får inte slösa, vi vet inte hur länge den räcker"... Det verkade plötsligt som att ju sjukare personen man fått smittan av var, desto sjukare blev man själv. Det var unga personer som dog, unga människor som stått i frontlinjen, som varit redo. Ändå blev de sjuka och dog.
Mina föräldrar är båda i riskgrupp. Jag har ett barn som är född i v. 30, vägde 1000 g och inte haft möjlighet att träna sina lungor i magen p.g.a. brist på fostervatten. Som låg i respirator i veckor som nyfödd och som därefter har haft många inläggningar på sjukhus vid sina förkylningar. Som inhalerar flera gånger varje dag och som väger 17 kg som åttaåring.
Plötsligt kändes inte allt så självklart längre. Plötsligt kände jag att det var en skillnad om jag redan hade jobbat på IVA, då hade det varit självklart och jag hade inte haft något val. Jag hade troligtvis inte ens reflekterat över det. Men nu. Att frivilligt byta arbetsplats, från ett kontor där vi håller avstånd och jobbar hemifrån vid minsta symptom till att klä på sig skyddskläder och stå på frontlinjen, var inte lika självklart. Att leva med att jag haft ett val och valt att utsätta mig och min familj för detta om någon av oss skulle bli sjuk från mitt jobb är inte något jag vill.
På det kommer samhällsansvar. Mitt kall. Min heder som sjuksköterska. Min solidaritet med mina närmaste vänner som sliter som djur varje dag. Och också att jag faktiskt älskar att jobba som sjuksköterska.
Och då är det ett svårt beslut... Förenat med så mycket dåligt samvete vilket beslut jag än tar.
Just nu ligger bollen utanför min kontroll. Och det är kanske bäst så. Då får jag rätta mig efter beslutet och jag kommer självklart att göra mitt bästa hur det än blir!
Vink vink på er alla därute :-)
