Då kan man nog nästan säga...

att vi är klara. Mer eller mindre i alla fall. I 10 år har man tänkt på dem då och då. Inför långresor, när de hälsat på på förskolan och skolan. Och gjort några halvhjärtade försök att få hem dem till oss. Nu har de varit här och är på väg härifrån. Hej då Vattkopporna,  jag är så glad att vi inte kommer ses igen.😁

Det har ändå gått bra tycker jag, trots att både Elin och framförallt Oscar fick en riktigt elak variant. Axel som snart är 11 och som alla sagt skulle få det riktigt eländigt har haft det allra lindrigast.  Dock verkar hans förlopp mer följa skolboken med feber och sjukdomskänsla några dagar innan själva kopporna kom. Sen har han fått lite nya koppor då och då, precis som det står i skolboken. Tvillingarna fick mer en explosiv variant,  de var jättepigga första dagarna,  man såg bara ett antalet koppor exploderade på deras kroppar. Dag 3-5 har de varit riktigt hängiga med feber och klåda och har inte kunnat sova på nätterna. Sen har alla koppor blivit sårskorpor och de blev pigga i ett nafs!

Mest synd var det om Axel ändå eftersom han missade sin stora schackfinal i Västerås dit de skulle åka med klassen. Men tvillingarna fick å andra sidan ställa in sitt barnkalas så det var ju synd om dem också...

Björn har sprungit Stockholm Maraton på personbästa och är väldigt nöjd, själv har jag sovit i källaren sen han kom hem så jag är också nöjd. Min pappa föreslog att vi skulle bygga en enda stor säng över hela vårt sovrum och det vore en bra idé. Just i sjukdomstider är det väldigt många barn i vårt rum... Som sig bör antar jag.

Vi måste också vara ganska nöjda med valet av veckor för kopporna.  Dubbla långhelger har inneburit att vi nog sammanlagt med 3 barn med vattkoppor på olika tider har vabbat typ 4 dagar. Sen har vi iof kallat in pensionärerna den här veckan, annars hade vi fått pussla lite mer.

Vädret idag är allt annat än somrigt, dyngsur bara av att gå en kvart med hundarna...

Imorgon springer min kära...

40-åriga man sitt livs andra Stockholm Maraton. Det är fantastiskt och otroligt hur han orkar träna och slita och plåga sig i över 5 timmar den dag det väl är dags. Mamma tycker synd om honom för att vi inte är med och hejar på honom. Jag påpekade då att det brukar inte vara så många från familjen med och heja när jag startar mina jaktprov heller. Men det var tydligen skillnad för Björn springer på GATORNA och så... Ska se om det finns nåt jaktprov på nån gata framöver...

Förra året var jag faktiskt där och hejade. Och det var väldigt kul och väldigt trevligt och vi hade så mysigt hos Mimmi och Daniel.

I år när Björn springer har Oscar vattkoppor..Axel troligen vattkoppor. Elin torkade vattkoppor. Jag har en infektion i huden ovanför ögat (tydligen osterilt när jag försökt operera mig själv) som har spridit sig ner i lymfan och gjort att en lymfkörtel vid örat är hård som en sten, svullen och öm. Penicillin i 10 dagar och salva. Blir en utmaning att överleva denna helg. Fast jag lovade just Axel att jag inte skulle dö av hudinfektionen.  Han kände sig väl utlämnad här med sjuka tvillingar och en far i Stockholm. "Dör man av det mamma? " Troligtvis inte men tack för omtanken.

Jag förväntar mig knappt nån sömn dessa nätter. Jag är värdelös på att vara själv med barnen på nätterna. Jag vill ju sova i källaren och det kan jag inte när jag är ensam vuxen i huset . Med inställningen ingen sömn kommer allt däröver bli en positiv överraskning. Därför är det sängdags nu.

Jag måste passa på att tacka för all fin respons på blogginlägget om tvillingarnas förlossning. Det poppade upp på Facebook och blev läst av många. Jag bloggade väldigt fint då ett tag, jag blir själv rörd när jag läser de olika inläggen. För att hitta fler fina, gå på ämnena ute i kanten och läs t.ex. inläggen som är märkta #tvillinggraviditet och #prematur .

Over and out.