Dan före dan har vi ägnat åt lite lekparksbesök med finkusinen
Nu är hemmet pyntat, julgodiset avsmakat och julstrumporna laddade! God natt och God Jul på er!
måndag 23 december 2013
Från oss alla...
En riktigt God Jul!!
Dan före dan har vi ägnat åt lite lekparksbesök med finkusinen
Nu är hemmet pyntat, julgodiset avsmakat och julstrumporna laddade! God natt och God Jul på er!
Dan före dan har vi ägnat åt lite lekparksbesök med finkusinen
Nu är hemmet pyntat, julgodiset avsmakat och julstrumporna laddade! God natt och God Jul på er!
torsdag 19 december 2013
Ofta när jag ska skriva i bloggen...
börjar jag istället läsa gamla inlägg. Jag läser med fascination och stort intresse, många av inläggen kommer jag knappt ihåg när jag skrev. Fast det knappt är ett år sen... En tvillingpappa, numera vuxna barn, sa när mina var nyfödda, att han i princip inte hade några minnen från de första två åren med tvillingar. Jag börjar nu frukta att detta stämmer... Och då är jag väldigt glad att jag bloggat. Jag har inte bloggat så mycket om vardagens bestyr och göranden, mer om känslor och tankar. Och det är så fantastiskt roligt att gå tillbaka och läsa om det nu.
Ett inlägg som jag hittade var det om att de alltid känns så små, så prematura... Kunde jag länka inlägget skulle jag göra det, men det är i alla fall skrivet 17 april 2013. Och precis som jag skrev i det inlägget känns det fortfarande. När jag tänker framåt i tiden tänker jag alltid att de ska vara så stora vid en viss tidpunkt. Tex när vi sökte förskola från januari tänkte jag aldrig ens tanken att de inte skulle kunna gå då... Och nu inser jag att det snart är januari och att ingen av dem kan gå. Och jag är nöjd med att det inte fanns plats förrän i april...
Och samtidigt har jag liksom inte direkt nån förväntan på att de ska kunna gå... De är ju så små. Och prematura.
Jag blir enormt förvånad när jag på promenaden passerar lekparken och båda barnen pekar ivrigt mot gungorna och bryter ihop när vi passerar för att de i vanlig ordning bara har tights i åkpåsen. För vi ska ju ändå inte vara ute... De är ju så små. Och prematura.
Och jag chockades uppriktigt över deras reaktion när vi kom till öppna förskolan igår och det visade sig att den öppnade en halvtimme senare. Tårarna som sprutade när vi vände i dörren var många och stora. Och jag blir helt fascinerad över att de känner igen sig, och förstår vart vi var på väg. De är ju så små. Och prematura.
De fick i alla fall baka pepparkakor häromdagen. Då var de varken små eller prematura utan åt friskt från degen som vilka barn som helst...
I
- Posted using BlogPress from my iPad
Ett inlägg som jag hittade var det om att de alltid känns så små, så prematura... Kunde jag länka inlägget skulle jag göra det, men det är i alla fall skrivet 17 april 2013. Och precis som jag skrev i det inlägget känns det fortfarande. När jag tänker framåt i tiden tänker jag alltid att de ska vara så stora vid en viss tidpunkt. Tex när vi sökte förskola från januari tänkte jag aldrig ens tanken att de inte skulle kunna gå då... Och nu inser jag att det snart är januari och att ingen av dem kan gå. Och jag är nöjd med att det inte fanns plats förrän i april...
Och samtidigt har jag liksom inte direkt nån förväntan på att de ska kunna gå... De är ju så små. Och prematura.
Jag blir enormt förvånad när jag på promenaden passerar lekparken och båda barnen pekar ivrigt mot gungorna och bryter ihop när vi passerar för att de i vanlig ordning bara har tights i åkpåsen. För vi ska ju ändå inte vara ute... De är ju så små. Och prematura.
Och jag chockades uppriktigt över deras reaktion när vi kom till öppna förskolan igår och det visade sig att den öppnade en halvtimme senare. Tårarna som sprutade när vi vände i dörren var många och stora. Och jag blir helt fascinerad över att de känner igen sig, och förstår vart vi var på väg. De är ju så små. Och prematura.
De fick i alla fall baka pepparkakor häromdagen. Då var de varken små eller prematura utan åt friskt från degen som vilka barn som helst...
I
- Posted using BlogPress from my iPad
tisdag 17 december 2013
Jag skrev en annan gång
om att jag skulle blogga om att vara stark... Och om alla som under hela vår resa sa att jag måste vara så stark! Hur orkar du? Jag har tänkt mycket på det där. Det jag svarade då var alltid "Vad har jag för alternativ?" Idag hittade jag en bild som i några få ord beskriver allt det jag tänkt och känt.
Idag försökte jag synka dem genom att väcka den andre när den ena vaknade. Det gick sådär...
Idag försökte jag synka dem genom att väcka den andre när den ena vaknade. Det gick sådär...
torsdag 12 december 2013
En liten vardagsfilm...
Hemifrån oss...
På promenaden idag hade jag plötsligt två sovande barn och en perfekt skog runt mig... Dock inga dummisar under vagnen. Men vad gör det när det finns vantar och mössor... La ut ett litet sök till Leia som hon fixade galant!
På promenaden idag hade jag plötsligt två sovande barn och en perfekt skog runt mig... Dock inga dummisar under vagnen. Men vad gör det när det finns vantar och mössor... La ut ett litet sök till Leia som hon fixade galant!
söndag 8 december 2013
8 december 2011.
2 veckor har jag legat på samma avdelning, på samma sal, i samma säng. Stirrat på samma målningar, samma fläckar i taket. Lyssnat på samma ljud, på samma röster. Under denna tid har jag trott att jag skulle dö. Kanske här och kanske nu. Jag har ångrat det vi gjort, ångrat att vi försökt skaffa syskon till Axel. Ska han nu istället få leva utan både mor och syskon? Varför var jag inte bara nöjd, tacksam för det vi hade??
En trombos, en propp med koagulerat blod, fyller hela mitt högra förmak. Ingen vet vad de ska göra, vad som kan göras. Läkare i Linköping, i Lund och här i Västervik har diskuterat. Fram och tillbaks.
Jag har fått blodförtunnande sprutor i hög dos. Det enda som fanns att göra. Ingen trodde att det skulle bota. Men kanske minska den lite. I alla fall skulle den inte bli större. I väntan på att man bestämde vad man skulle göra.
Idag skulle man göra nytt ultraljud. För att se hur den utvecklade sig.
Jag har svaga minnen. Jag var rädd och ledsen.
De letar. Och letar. Och letar. Men de hittar inget. Ingen trombos, ingen propp, ingenting.
Min tid på IVA är över, jag har fått livet tillbaka. Och Axel har fått sin mamma tillbaka. Och några månader senare kommer han att bli världens bästa storebror!
En trombos, en propp med koagulerat blod, fyller hela mitt högra förmak. Ingen vet vad de ska göra, vad som kan göras. Läkare i Linköping, i Lund och här i Västervik har diskuterat. Fram och tillbaks.
Jag har fått blodförtunnande sprutor i hög dos. Det enda som fanns att göra. Ingen trodde att det skulle bota. Men kanske minska den lite. I alla fall skulle den inte bli större. I väntan på att man bestämde vad man skulle göra.
Idag skulle man göra nytt ultraljud. För att se hur den utvecklade sig.
Jag har svaga minnen. Jag var rädd och ledsen.
De letar. Och letar. Och letar. Men de hittar inget. Ingen trombos, ingen propp, ingenting.
Min tid på IVA är över, jag har fått livet tillbaka. Och Axel har fått sin mamma tillbaka. Och några månader senare kommer han att bli världens bästa storebror!
onsdag 4 december 2013
En ny sorts utmaning...
ställs Leia inför numera på våra promenader. Den består i att hålla sig lugn och samlad och i fotposition trots att vi är tre personer som med enorm entusiasm i rösten utropar "titta!!" "Kakakaka!!" "Kissen!!!" etc etc. Det går lite sisådär och under förväntan faktiskt. Hon går upp i varv rätt bra och jag kan inte låta bli att utmana henne gång på gång... Nån gång ska hon väl lära sig att slå dövörat till...
Min egna utmaning består i att hålla en jämn och hög fart på en tvillingvagn i uppförsbacke med två barn studsandes upp och ner i takt. Dessutom taktfast ropandes "eja, eja, eja, eja!!" Jag tolkar det som Heja, heja. Det kan även vara en inkallningssignal, Leia, Leia...
Min utmaning är alltså lite mer av fysisk natur, Leias lite mer mental.
I övrigt ägnar vi dagarna åt att överleva. Sjuka, arga, ledsna små barn. Dessutom nyligen vaccinerade med 18-månaders vaccin så jag skyller allt på det. Och eventuellt en fas.
I övrigt har vi lagt ner det mesta av gången igen. Onödigt att gå vingligt och sakta på två ben när det går sjukt mycket snabbare och är mycket säkrare att krypa. Smarta kids!
Advent är här. Ljusstakarna är i fönstren, pepparkaksdegen ligger i kylen, saffranet ligger i kryddhyllan. Allt är som det ska vara med andra ord. Bara snön som fattas. Men i ärlighetens namn är jag otroligt glad att den dröjer. Min dos är uppfylld av de senaste åren.
- Posted using BlogPress from my iPad
Min egna utmaning består i att hålla en jämn och hög fart på en tvillingvagn i uppförsbacke med två barn studsandes upp och ner i takt. Dessutom taktfast ropandes "eja, eja, eja, eja!!" Jag tolkar det som Heja, heja. Det kan även vara en inkallningssignal, Leia, Leia...
Min utmaning är alltså lite mer av fysisk natur, Leias lite mer mental.
I övrigt ägnar vi dagarna åt att överleva. Sjuka, arga, ledsna små barn. Dessutom nyligen vaccinerade med 18-månaders vaccin så jag skyller allt på det. Och eventuellt en fas.
I övrigt har vi lagt ner det mesta av gången igen. Onödigt att gå vingligt och sakta på två ben när det går sjukt mycket snabbare och är mycket säkrare att krypa. Smarta kids!
Advent är här. Ljusstakarna är i fönstren, pepparkaksdegen ligger i kylen, saffranet ligger i kryddhyllan. Allt är som det ska vara med andra ord. Bara snön som fattas. Men i ärlighetens namn är jag otroligt glad att den dröjer. Min dos är uppfylld av de senaste åren.
- Posted using BlogPress from my iPad
tisdag 19 november 2013
Det har legat i luften...
I en vecka eller två har det legat och pyrt. I alla fall hos den lite mer våghalsiga av dem. Den våghalsiga har plötsligt börjat ställa sig rakt upp på golvet. Först fötterna och händerna i. Sen upp med rumpan. Och sen, Tadaaaa!! Så står han där rakt upp och ner!
Den lite mindre våghalsiga är den som varit så mycket mer stadig. Och tidigare med allt annat. Men här har försiktigheten tagit överhanden. Hon har nöjt sig med att gå längs väggar och möbler.
Men så! I söndags, på raggmunkstabberas hos mormor och morfar. Den våghalsiga gjorde sina uppställanden gång på gång. Stod allt längre för varje gång. Och så plötsligt! Storebror var bara fyra steg bort. Ett, två, tre, fyra!! Oscar tog sina första steg och kastade sig sen i storebrors famn...
Idag i hallen. Den lite mer försiktiga står plötsligt kvar när jag ställer ner henne. Jag backar och uppmuntrar. Och där var jag, bara fyra steg bort! Ett, två, tre, fyra!! Och så kastar hon sig i min famn!!
De första stegen är stora! Och när man väntat på nåt gott...
Den våghalsige
Den lite mindre våghalsiga är den som varit så mycket mer stadig. Och tidigare med allt annat. Men här har försiktigheten tagit överhanden. Hon har nöjt sig med att gå längs väggar och möbler.
Men så! I söndags, på raggmunkstabberas hos mormor och morfar. Den våghalsiga gjorde sina uppställanden gång på gång. Stod allt längre för varje gång. Och så plötsligt! Storebror var bara fyra steg bort. Ett, två, tre, fyra!! Oscar tog sina första steg och kastade sig sen i storebrors famn...
Idag i hallen. Den lite mer försiktiga står plötsligt kvar när jag ställer ner henne. Jag backar och uppmuntrar. Och där var jag, bara fyra steg bort! Ett, två, tre, fyra!! Och så kastar hon sig i min famn!!
De första stegen är stora! Och när man väntat på nåt gott...
Den våghalsige
tisdag 5 november 2013
måndag 4 november 2013
Att se sin hund göra det den är avlad för är häftigt!
Riktigt häftigt! Bara att träna apportering och jakt är så häftigt eftersom man hela tiden jobbar med hundens instinkter, allt finns där liksom redan, man ska bara finslipa det... Det är sån skillnad mot att träna annan hundträning, det är ju också skitskoj, men på ett helt annat sätt. Där jobbar man liksom mer i motvind, alla beteenden behöver formas, inte mycket finns redan i hunden...
En hund som i generation efter generation avlats för att jaga, apportera, vara förig och följsam är i blodet jakthund, apportör och följsam. Det gäller bara att hitta de rätta knapparna att trycka på. Och gör man det så går det nästan av sig självt! Och det är så häftigt! Och allra allra häftigast är det när man får testa sin träning i skarpt läge! Det fick jag för andra gången den här hösten igår.
Vi var med på en tackjakt (nej, man jagar inte tackor men den fungerar som ett tack för alla som hjälpt till på jakterna under året...) på änder. Det var många skyttar och inte så många hundar så det var en hel del jobb för oss. Att se sin hund göra exakt det som behövs hela tiden är fantastiskt! Leia skötte sig fantastiskt bra hela dagen och jag är så nöjd. Den tveksamhet jag anade på förra jakten var som bortblåst, nu visste hon vad som förväntades av henne. Hon gjorde suveräna sök i den mest oländiga terräng, i taggsnår och täta täta vassar. Jag kunde skicka henne på linjetag ut till öar, få henne att stanna där och söka. Hon plockade dött, skammat och dykänder. Hon markerade som en Gud och tvekade inte att jobba, jobba jobba i iskallt havsvatten. Hon var helt tyst och fullständigt stadig vid min sida, fast det föll änder bara några meter ifrån henne inväntade hon kommando. Känslan när man efter att själv tappat fokus på hunden, när man ska avliva skammat vilt eller själv hålla koll på markeringar och annat, hittar henne precis vid sin sida fast hela omgivningen är ett kaos av skott, ramlande fåglar och andra hundar, är grym! Hon bara finns där, redo att kasta sig i vattnet vid min minsta vink.
Att se dessa hundar jobba är en ynnest. Inte minst när man ser hur fint de samarbetar sins emellan. Vi hade tre hundar ute samtidigt på en liten liten yta på sök efter en skadeskjuten fågel. När det blir missförstånd och två hundar går samtidigt mot en fågel är det den som kommer först som får den. Utan tjafs, utan bråk. Jag som terrierägare kan inte annat än förundras...
Idag är det en trött liten svart fröken jag har. Vi var på långpromenad på morgonen och hon strosade mest omkring. Väl hemma har hon faktiskt fått vara ifred inne i vårt sovrum, jag såg att hon var trött och behövde en fristad från två klättrande ettåringar...
- Posted using BlogPress from my iPad
En hund som i generation efter generation avlats för att jaga, apportera, vara förig och följsam är i blodet jakthund, apportör och följsam. Det gäller bara att hitta de rätta knapparna att trycka på. Och gör man det så går det nästan av sig självt! Och det är så häftigt! Och allra allra häftigast är det när man får testa sin träning i skarpt läge! Det fick jag för andra gången den här hösten igår.
Vi var med på en tackjakt (nej, man jagar inte tackor men den fungerar som ett tack för alla som hjälpt till på jakterna under året...) på änder. Det var många skyttar och inte så många hundar så det var en hel del jobb för oss. Att se sin hund göra exakt det som behövs hela tiden är fantastiskt! Leia skötte sig fantastiskt bra hela dagen och jag är så nöjd. Den tveksamhet jag anade på förra jakten var som bortblåst, nu visste hon vad som förväntades av henne. Hon gjorde suveräna sök i den mest oländiga terräng, i taggsnår och täta täta vassar. Jag kunde skicka henne på linjetag ut till öar, få henne att stanna där och söka. Hon plockade dött, skammat och dykänder. Hon markerade som en Gud och tvekade inte att jobba, jobba jobba i iskallt havsvatten. Hon var helt tyst och fullständigt stadig vid min sida, fast det föll änder bara några meter ifrån henne inväntade hon kommando. Känslan när man efter att själv tappat fokus på hunden, när man ska avliva skammat vilt eller själv hålla koll på markeringar och annat, hittar henne precis vid sin sida fast hela omgivningen är ett kaos av skott, ramlande fåglar och andra hundar, är grym! Hon bara finns där, redo att kasta sig i vattnet vid min minsta vink.
Att se dessa hundar jobba är en ynnest. Inte minst när man ser hur fint de samarbetar sins emellan. Vi hade tre hundar ute samtidigt på en liten liten yta på sök efter en skadeskjuten fågel. När det blir missförstånd och två hundar går samtidigt mot en fågel är det den som kommer först som får den. Utan tjafs, utan bråk. Jag som terrierägare kan inte annat än förundras...
Idag är det en trött liten svart fröken jag har. Vi var på långpromenad på morgonen och hon strosade mest omkring. Väl hemma har hon faktiskt fått vara ifred inne i vårt sovrum, jag såg att hon var trött och behövde en fristad från två klättrande ettåringar...
- Posted using BlogPress from my iPad
torsdag 17 oktober 2013
Skulle egentligen ha bloggat lite...
Om att vara stark, att orka, att klara av saker. För det är vad alla har sagt under hela vår jobbiga tid. Att du orkar! Vad stark du måste vara!! Jag skulle aldrig klara av det. Om detta skulle jag blogga. Efter ett patientmöte idag, där jag tror att min erfarenhet hjälpte en annan människa att få insikt i sitt liv. Och att finna en ro. Det är vad jag hoppas och det är vad jag tänkte på.
Istället fastnar jag i min egen blogg. Läser gamla inlägg. Blir så glad av en del. Och blir så ledsen av en del. Så ledsen att jag inte kan blogga alls. För just nu var jag inte alls stark. Och så är det ibland.
Istället fastnar jag i min egen blogg. Läser gamla inlägg. Blir så glad av en del. Och blir så ledsen av en del. Så ledsen att jag inte kan blogga alls. För just nu var jag inte alls stark. Och så är det ibland.
söndag 29 september 2013
En helg med världens bästa kompis
kan göra underverk för själen! Tack Jessica för den här gången, vi ses snart igen!
fredag 27 september 2013
En liten stund...
i lugn och ro. Ett kopp kaffe, en soffa, ett päron. Och morgon-tv. En chans att hinna andas, hinna landa.
Det är intensivt nu. Vansinnigt, galet intensivt. Det är resor, det är dop, det är bröllop, det är altanbygge som väntar, det är VO-jogg, det är simskola, det är gympapåsar som ska packas, matsäckar som ska packas, föräldramöten, tvätt, tvätt och städ städ. Och två barn som är överallt, högt och lågt. Och som man aldrig hinner catcha up med. ALLT jag rör vid är det mest intressanta man kan tänka sig. ALLA mina försök att sortera och organisera sorteras och organiseras genast om av två ettåringar. De tycker troligen att det blir bättre, jag förstår inte alls deras struktur.
Det är högljutt, det går snabbt, det är vansinnigt roligt och vansinnigt påfrestande.
Därför betyder en stund i soffan med en kopp kaffe otroligt mycket! För att inte tala om känslan att jag kommer ha ytterligare två timmar på mig att sortera och organisera på mitt sätt. Och dammsuga. Utan ett barn på munstycket och ett intrasslat i sladden. Tack världens bästa mamma för den här stunden!! Den är obeskrivligt mycket värd!
Det är intensivt nu. Vansinnigt, galet intensivt. Det är resor, det är dop, det är bröllop, det är altanbygge som väntar, det är VO-jogg, det är simskola, det är gympapåsar som ska packas, matsäckar som ska packas, föräldramöten, tvätt, tvätt och städ städ. Och två barn som är överallt, högt och lågt. Och som man aldrig hinner catcha up med. ALLT jag rör vid är det mest intressanta man kan tänka sig. ALLA mina försök att sortera och organisera sorteras och organiseras genast om av två ettåringar. De tycker troligen att det blir bättre, jag förstår inte alls deras struktur.
Det är högljutt, det går snabbt, det är vansinnigt roligt och vansinnigt påfrestande.
Därför betyder en stund i soffan med en kopp kaffe otroligt mycket! För att inte tala om känslan att jag kommer ha ytterligare två timmar på mig att sortera och organisera på mitt sätt. Och dammsuga. Utan ett barn på munstycket och ett intrasslat i sladden. Tack världens bästa mamma för den här stunden!! Den är obeskrivligt mycket värd!
torsdag 29 augusti 2013
Herregud vad det ser ut här...
Att det ska vara så svårt att få nånting gjort! Det är väl bara att städa. Hur svårt kan det vara...
Drar igång omedelbart efter morgonpromenaden. Att plocka bort saker, ställa iordning, pyssla och pynta är bortprioriterat. Då hinner man aldrig till själva städandet, själva rengörandet. Likaså att damma. Man får liksom ta där det syns, dammet syns ju inte, så länge man inte rör det...
Fram med dammsugaren. Börjar i hörnet. Omedelbart har jag ett barn i attack mot dammsugaren. Försöker avleda. Misslyckas. Omedelbart därefter blir barn nummer två djupt förtvivlat. Dammsugaren är läskig, otäck. Stänger av, tröstar. Barn nummer ett blir förbannad för att den stängs av. Barn nummer två är tillbaka i formen igen. Börjar dammsuga igen. Ett barn hänger på dammsugarmunstycket, ett på själva dammsugaren. Man får dra den försiktigt så inte barnen ramlar av. Eller så man inte dammsugar upp något barn. Dags att flytta soffan. Lyfter bort ett barn som sitter i vägen för soffan. Tar tag i soffan. Då har nästa barn hamnat ivägen. Flyttar soffan lite sakta så att barnet skjuts iväg. Hinner få tag i dammsugaren och dammsuga hjälpligt bakom soffan. Fortsätter dammsuga, fortsätter balansera barn på dammsugaren, barn på munstycket och barn som sitter ivägen. Plötsligt dör dammsugaren. Följer sladden och hittar självklart ett barn i andra änden. Med kontakten i handen. Försöker avleda barnet, vilket givetvis misslyckas och vi har ett rasande barn. Det andra barnet drar ut böcker ur bokhyllan. Sätter i kontakten igen, föser bort det rasande barnet med dammsugarmunstycket och fortsätter dammsuga. Föser bort böcker, innebandyklubbor, plastbägare, klossar, traktorer och en båt med dammsugarmunstycket. Barnen är just där jag ska dammsuga hela tiden. Flyttar barn, föser barn, lockar barn. Strax är vardagsrummet färdigdammsugat. Förutom under barnhagen där barnen förövrigt vägrar vara. Men där dammsög vi ju innan vi satte upp den, så det skiter vi i. Gnälliga, griniga barn. Ooops, dags för mellis.
Banan och macka. Barn i barnstolar. Försöker ta tillfället i akt och dammsuga samtidigt. Inser det meningslösa i det när allt som borde komma i munnen kommer på golvet. Ger upp och inväntar ätande barn. Hundarna trampar runt, runt... Visst ja, de har ju inte fått vatten sen promenaden. Vattenskålen är ju nämligen oemotståndligt rolig tycker båda barnen och därför får hundarna vatten när barnen är på lämpligt ställe, typ barnstolar eller sängar. Sätter ner vattenskålen. Mutar barnet med ett kex så jag får pusta och kolla mobilen lite... Min köpta frist blev kort, nu vill de ner... Sanering av barn och stolar. Barnen kryper frivilligt in i vardagsrummet, mot sina leksaker. Yes, nu har jag chansen. I samma sekund som dammsugaren startar har jag två barn hos mig igen. Ivägen, intrasslade, påkörda. Hela tiden. Skjuter bort gåstolar, barnstolar och vanliga stolar. Skjuter bort barn. Lyfter bort barn. Forsätter in i köket. Hasande bakom kommer ett av barnen som plötsligt har fått nog. Nog av detta jagande, nog av sina krypförsök, nog av sin förkylning, av sin hosta, sitt snor och sin astma. Ett fullständigt "världenrasarsamman-sammabrott". Stänger av dammsugaren, sätter mig på golvet och tröstar. Gosar, håller om, pussar och tröstar. Det blir lite bättre. Nafsar lite. Jodå, litet skratt. Lite bättre alltså. Lite mera bus, lite mera gos. Sen är det sammabrutna barnet ihopsatt igen och ger sig iväg igen. Fortsätter dammsuga. Runt stolar, bord och barn. Ut mot hallen. Och där inser jag genast mitt stora misstag. Vattenskålen. Den oemotståndliga.
Ett genomsurt barn och en sjö på mitt golv. Lyfter upp barn, lyfter in barn i badrum, tar av kläder. Och inser genast mitt andra misstag. Plask, plask, plask. Nåväl, barn ett är på skötbordet och måste färdigställas. Väl ute i hallen igen bedömer jag skadan och konstaterar att lite blöta kläder har ingen dött av. Ställer bort skål, torkar upp. Fortsätter dammsuga. Mosar upp skor på skohyllan. Alldeles för många skor, alldeles för liten skohylla. Här borde verkligen rensas...
Mot marodörernas rum. Här ligger Pixieböcker utspridda överallt. Plockar upp böckerna, ställer de fint i bokhyllan. Drar upp rullgardin, persienner och hämtar dammsugaren. Båda barnen står mot bokhyllan och drar ner alla böcker. Nåväl, jag får dammsuga ifred. Skjuter böckerna med dammsugaren istället. Kommer ut i hallen igen, där ena hunden har skakat sig så det återigen är fullt med hår. Dammsugar samma hall en gång till. Bara sovrummet kvar. Skyndar mig snabbt och hinner längst in innan något barn kommer ifatt. Svårare att komma ut igen, trångt och två barn ivägen. Lyfter bort barn, lyfter bort stol. Tar ifrån ena barnet nässpray som man tydligen inte kan ha på nattduksbordet längre. Tar ifrån samma barn en nässpray till som tydligen låg under nattduksbordet. Dramatisk scen, barnet mutas med en glittrig nalle. Förtränger att vi har en övervåning som också behöver dammsugas. Och en källare som också behöver dammsugas. Snabb koll på klockan. Shit! Lunchdags.
Sen var det bara badrummet kvar. Och det knäskurade jag när båda barnen sov efter lunch. Just det! Knäskurade!! Mest för att slippa dra fram moppen. Och sen var jag sen, men hann precis hämta storebror på skolan.
Tänk att det ska vara så svårt att få någonting gjort!!
Drar igång omedelbart efter morgonpromenaden. Att plocka bort saker, ställa iordning, pyssla och pynta är bortprioriterat. Då hinner man aldrig till själva städandet, själva rengörandet. Likaså att damma. Man får liksom ta där det syns, dammet syns ju inte, så länge man inte rör det...
Fram med dammsugaren. Börjar i hörnet. Omedelbart har jag ett barn i attack mot dammsugaren. Försöker avleda. Misslyckas. Omedelbart därefter blir barn nummer två djupt förtvivlat. Dammsugaren är läskig, otäck. Stänger av, tröstar. Barn nummer ett blir förbannad för att den stängs av. Barn nummer två är tillbaka i formen igen. Börjar dammsuga igen. Ett barn hänger på dammsugarmunstycket, ett på själva dammsugaren. Man får dra den försiktigt så inte barnen ramlar av. Eller så man inte dammsugar upp något barn. Dags att flytta soffan. Lyfter bort ett barn som sitter i vägen för soffan. Tar tag i soffan. Då har nästa barn hamnat ivägen. Flyttar soffan lite sakta så att barnet skjuts iväg. Hinner få tag i dammsugaren och dammsuga hjälpligt bakom soffan. Fortsätter dammsuga, fortsätter balansera barn på dammsugaren, barn på munstycket och barn som sitter ivägen. Plötsligt dör dammsugaren. Följer sladden och hittar självklart ett barn i andra änden. Med kontakten i handen. Försöker avleda barnet, vilket givetvis misslyckas och vi har ett rasande barn. Det andra barnet drar ut böcker ur bokhyllan. Sätter i kontakten igen, föser bort det rasande barnet med dammsugarmunstycket och fortsätter dammsuga. Föser bort böcker, innebandyklubbor, plastbägare, klossar, traktorer och en båt med dammsugarmunstycket. Barnen är just där jag ska dammsuga hela tiden. Flyttar barn, föser barn, lockar barn. Strax är vardagsrummet färdigdammsugat. Förutom under barnhagen där barnen förövrigt vägrar vara. Men där dammsög vi ju innan vi satte upp den, så det skiter vi i. Gnälliga, griniga barn. Ooops, dags för mellis.
Banan och macka. Barn i barnstolar. Försöker ta tillfället i akt och dammsuga samtidigt. Inser det meningslösa i det när allt som borde komma i munnen kommer på golvet. Ger upp och inväntar ätande barn. Hundarna trampar runt, runt... Visst ja, de har ju inte fått vatten sen promenaden. Vattenskålen är ju nämligen oemotståndligt rolig tycker båda barnen och därför får hundarna vatten när barnen är på lämpligt ställe, typ barnstolar eller sängar. Sätter ner vattenskålen. Mutar barnet med ett kex så jag får pusta och kolla mobilen lite... Min köpta frist blev kort, nu vill de ner... Sanering av barn och stolar. Barnen kryper frivilligt in i vardagsrummet, mot sina leksaker. Yes, nu har jag chansen. I samma sekund som dammsugaren startar har jag två barn hos mig igen. Ivägen, intrasslade, påkörda. Hela tiden. Skjuter bort gåstolar, barnstolar och vanliga stolar. Skjuter bort barn. Lyfter bort barn. Forsätter in i köket. Hasande bakom kommer ett av barnen som plötsligt har fått nog. Nog av detta jagande, nog av sina krypförsök, nog av sin förkylning, av sin hosta, sitt snor och sin astma. Ett fullständigt "världenrasarsamman-sammabrott". Stänger av dammsugaren, sätter mig på golvet och tröstar. Gosar, håller om, pussar och tröstar. Det blir lite bättre. Nafsar lite. Jodå, litet skratt. Lite bättre alltså. Lite mera bus, lite mera gos. Sen är det sammabrutna barnet ihopsatt igen och ger sig iväg igen. Fortsätter dammsuga. Runt stolar, bord och barn. Ut mot hallen. Och där inser jag genast mitt stora misstag. Vattenskålen. Den oemotståndliga.
Ett genomsurt barn och en sjö på mitt golv. Lyfter upp barn, lyfter in barn i badrum, tar av kläder. Och inser genast mitt andra misstag. Plask, plask, plask. Nåväl, barn ett är på skötbordet och måste färdigställas. Väl ute i hallen igen bedömer jag skadan och konstaterar att lite blöta kläder har ingen dött av. Ställer bort skål, torkar upp. Fortsätter dammsuga. Mosar upp skor på skohyllan. Alldeles för många skor, alldeles för liten skohylla. Här borde verkligen rensas...
Mot marodörernas rum. Här ligger Pixieböcker utspridda överallt. Plockar upp böckerna, ställer de fint i bokhyllan. Drar upp rullgardin, persienner och hämtar dammsugaren. Båda barnen står mot bokhyllan och drar ner alla böcker. Nåväl, jag får dammsuga ifred. Skjuter böckerna med dammsugaren istället. Kommer ut i hallen igen, där ena hunden har skakat sig så det återigen är fullt med hår. Dammsugar samma hall en gång till. Bara sovrummet kvar. Skyndar mig snabbt och hinner längst in innan något barn kommer ifatt. Svårare att komma ut igen, trångt och två barn ivägen. Lyfter bort barn, lyfter bort stol. Tar ifrån ena barnet nässpray som man tydligen inte kan ha på nattduksbordet längre. Tar ifrån samma barn en nässpray till som tydligen låg under nattduksbordet. Dramatisk scen, barnet mutas med en glittrig nalle. Förtränger att vi har en övervåning som också behöver dammsugas. Och en källare som också behöver dammsugas. Snabb koll på klockan. Shit! Lunchdags.
Sen var det bara badrummet kvar. Och det knäskurade jag när båda barnen sov efter lunch. Just det! Knäskurade!! Mest för att slippa dra fram moppen. Och sen var jag sen, men hann precis hämta storebror på skolan.
Tänk att det ska vara så svårt att få någonting gjort!!
onsdag 14 augusti 2013
JAAAAAAAAAA!!!
Idag var den stora dagen!! Dagen när Leia och jag skulle debutera i jaktprov, nybörjarklass utanför Nyköping (inte Jönköping alltså som jag TRODDE jag anmälde mig till). Förutsättningarna var inte helt optimala, igår började jag få bebisarnas sjuka. Ont i halsen, huvudet och kroppen. Kom dessutom hem svinsent från jobbet och hade drygt fem timmar på mig att sova innan jag skulle åka. Tackar väl twinsen som gjort att man är van att inte sova så mycket längre.
Märkligt nog var jag inte alls så nervös som jag trott. Jag vet att hon borde klara ett nybörjarprov och jag kände mig rätt säker på vad som förväntades av oss. Dock vet man ju såklart aldrig. På plats fick jag gott sällskap av Anna och Kinni som också debuterade.
Jag hade startnummer sju och planerade att se några ekipage. Det började med två enkelmarkeringar på vatten, därefter en enkelmarkering på land och avslutades med ett sök. Söket såg relativt enkelt ut men efter några hundar såg man att det nog inte var jättelätt. Det var ganska djupt och flera terrängövergångar. En bergsknalle, strandkant, vass, stig och ett kalhygge. Flera hundar fastnade i vassen och stranden och tog sig inte vidare.
Efter några hundar gick jag tillbaka till bilen och tog ut Leia. Har märkt att hon mår bäst av att vara med mig på såna här tillställningar, hon kopplar inte riktigt av i bilen. Vi fikade lite och rastade lite hundar. Sen drog vi oss neråt, Anna startade precis före mig. Leia var lite het kände jag när jag väntade så jag rörde mycket på mig under väntan. Tränade fot och sitt, sitt och sitt... Sen var det vår tur.
Först var det en liten transport ner till vattnet, efter skytten. Lugn och fin hund. Lagom när vi skulle köra så öppnade sig himlen, det åskade och blixtrade. Och blåste! Vågor på sjön och viltet drev. Leia hade ett minimalt problem med första markeringen, hon tog sikte på en näckros istället. Släppte den dock genast och hittade anden. Markering nr två satt som en smäck. Fina avlämningar i hand och också och skakning efteråt. Precis som vi tränat...
Sen var det transport upp till landmarkeringen. Lätt som en plätt sa Leia och hämtade in kråkan. Transport med skott till söket. Jag var lite taktiskt och skickade upp mot bergsknallen först, för att hon inte skulle sugas ner mot sjön och strandkanten. Hon tog fint mina anvisningar och tog in två vilt från berget och strax bakom. Sen skickade jag lite mer rakt ut och hon tog in det viltet som låg allra längst ut, ut på kalhygget. Sen sa domaren att jag skulle satsa lite mer ner mot sjön. Antagligen för att han ville se att hon sökte i angiven riktning. Där hittade hon raskt två vilt till och det var bara ett kvar. Det behövde hon lite längre tid för men kom in fint även med det. Jag var själaglad!! Söket är ju det vi haft lite problem med och jobbat en hel del med senaste tiden.
Jag fick massor av fin muntlig kritik och sen var det bara passitivieten kvar. Hon var rätt taggad men höll sig i skinnet och jag fick lämna banan. Sen blev det lång väntan med mycket tankar om hur det egentligen hade gått och vad det egentligen skulle bli för pris innan det var prisutdelning.
Och till min stora, stolta lycka så fick vi ett förstapris!! Duktiga duktiga Leia!!!
Så här löd kritiken:
Samarbetsvilja: Arbetar i mycket god kontakt med sin förare.
Sökarbete: Söker med stor energi över hela området. Finner snabbt samtliga vilt.
Fart: Hög
Uthållighet: Håller för provet.
Näsa: Effektiv
Dirigerbarhet: Kan med lätthet styras i angiven riktning.
Markeringsförmåga: Utmärkt, både i vatten och på land.
Skottreaktion: Uppmärksam
Stadga: Fast, följsam. Tyst i passitivitet.
Apporteringslust: Spontan med snabba inleveranser.
Apportgrepp: Mjukt med bra avlämningar.
Simteknik: God
Vattenarbete: Spontan.
Hundtolerans: Hedrande (?)
Sammanfattande kritik: En tik som uppvisar mycket goda retrieveregenskaper. Hon är spontan i allt hon gör. God markör. Utmärkt sökarbete.
Jag fick 5:or på alla moment, säger mig dock inte så mycket, men det verkar bra...
Ni kan förstå att jag var nöjd! Tack alla inblandade för att ni hjälpt oss hit!!
Märkligt nog var jag inte alls så nervös som jag trott. Jag vet att hon borde klara ett nybörjarprov och jag kände mig rätt säker på vad som förväntades av oss. Dock vet man ju såklart aldrig. På plats fick jag gott sällskap av Anna och Kinni som också debuterade.
Jag hade startnummer sju och planerade att se några ekipage. Det började med två enkelmarkeringar på vatten, därefter en enkelmarkering på land och avslutades med ett sök. Söket såg relativt enkelt ut men efter några hundar såg man att det nog inte var jättelätt. Det var ganska djupt och flera terrängövergångar. En bergsknalle, strandkant, vass, stig och ett kalhygge. Flera hundar fastnade i vassen och stranden och tog sig inte vidare.
Efter några hundar gick jag tillbaka till bilen och tog ut Leia. Har märkt att hon mår bäst av att vara med mig på såna här tillställningar, hon kopplar inte riktigt av i bilen. Vi fikade lite och rastade lite hundar. Sen drog vi oss neråt, Anna startade precis före mig. Leia var lite het kände jag när jag väntade så jag rörde mycket på mig under väntan. Tränade fot och sitt, sitt och sitt... Sen var det vår tur.
Först var det en liten transport ner till vattnet, efter skytten. Lugn och fin hund. Lagom när vi skulle köra så öppnade sig himlen, det åskade och blixtrade. Och blåste! Vågor på sjön och viltet drev. Leia hade ett minimalt problem med första markeringen, hon tog sikte på en näckros istället. Släppte den dock genast och hittade anden. Markering nr två satt som en smäck. Fina avlämningar i hand och också och skakning efteråt. Precis som vi tränat...
Sen var det transport upp till landmarkeringen. Lätt som en plätt sa Leia och hämtade in kråkan. Transport med skott till söket. Jag var lite taktiskt och skickade upp mot bergsknallen först, för att hon inte skulle sugas ner mot sjön och strandkanten. Hon tog fint mina anvisningar och tog in två vilt från berget och strax bakom. Sen skickade jag lite mer rakt ut och hon tog in det viltet som låg allra längst ut, ut på kalhygget. Sen sa domaren att jag skulle satsa lite mer ner mot sjön. Antagligen för att han ville se att hon sökte i angiven riktning. Där hittade hon raskt två vilt till och det var bara ett kvar. Det behövde hon lite längre tid för men kom in fint även med det. Jag var själaglad!! Söket är ju det vi haft lite problem med och jobbat en hel del med senaste tiden.
Jag fick massor av fin muntlig kritik och sen var det bara passitivieten kvar. Hon var rätt taggad men höll sig i skinnet och jag fick lämna banan. Sen blev det lång väntan med mycket tankar om hur det egentligen hade gått och vad det egentligen skulle bli för pris innan det var prisutdelning.
Och till min stora, stolta lycka så fick vi ett förstapris!! Duktiga duktiga Leia!!!
Samarbetsvilja: Arbetar i mycket god kontakt med sin förare.
Sökarbete: Söker med stor energi över hela området. Finner snabbt samtliga vilt.
Fart: Hög
Uthållighet: Håller för provet.
Näsa: Effektiv
Dirigerbarhet: Kan med lätthet styras i angiven riktning.
Markeringsförmåga: Utmärkt, både i vatten och på land.
Skottreaktion: Uppmärksam
Stadga: Fast, följsam. Tyst i passitivitet.
Apporteringslust: Spontan med snabba inleveranser.
Apportgrepp: Mjukt med bra avlämningar.
Simteknik: God
Vattenarbete: Spontan.
Hundtolerans: Hedrande (?)
Sammanfattande kritik: En tik som uppvisar mycket goda retrieveregenskaper. Hon är spontan i allt hon gör. God markör. Utmärkt sökarbete.
Jag fick 5:or på alla moment, säger mig dock inte så mycket, men det verkar bra...
Ni kan förstå att jag var nöjd! Tack alla inblandade för att ni hjälpt oss hit!!
torsdag 8 augusti 2013
Idag har jag för första gången...
... pussat en sjuåring godnatt. Och inte vilken sjuåring som helst utan världens bästa sjuåring, världens bästa storebror och världens bästa Axel! Idag för sju år sen vändes mitt liv upp och ner på ett helt fantastiskt underbart sätt. Jag minns att jag nästan förlamades av kärleken till detta lilla barn, jag fick i det närmaste panikkänslor av tanken på att något skulle kunna hända detta lilla barn. Jag överväldigades av mammahjärtat!
Idag är mitt mammahjärtat lite mer härdat och lite mer hårdhudat. Det blöder ibland och det känns som det krossas ibland, men jag vet att jag klarar det. Mammahjärtat sväller av stolthet och det sväller av all den kärlek som nu måste rymmas där. Tre barn, tre gånger så mycket kärlek...
För ett år sen var också en speciell dag. Inte bara för att Axel då blev sex år, utan för att han då fick den bästa presenten han fått både före och efter. Det var den dagen hans lillasyster för första gången fick komma hem från sjukhuset. Bara på permission, bara för en dag, men ändå! Han fick vara storebror på riktigt, han fick visa sin lillasyster för farmor, farfar, mormor, morfar och världen. En stor känsla! Vi fick en viktig dag med Axel det året. Ett år som levts i kaos, där Axel hela tiden hamnade emellan och där vi alltid var splittrade. Denna dag fick vi vara tillsammans. Sjukhuset tog in extra personal för att någon skulle kunna vara hos Oscar och Elin och sen ägnade vi en hel dag åt Axel. Viktigt för oss, viktigt för Axel. När vi på kvällen kom tillbaka till sjukhuset hängde den här nytagna bilden över deras säng:
Idag har kalaset mest bestått av Lego och av snor. Snor från två supersnoriga barn och Lego i alla Axels paket. En bra dag trots allt. En fin dag. Grattis älskade Axel!
- Posted using BlogPress from my iPad
Idag är mitt mammahjärtat lite mer härdat och lite mer hårdhudat. Det blöder ibland och det känns som det krossas ibland, men jag vet att jag klarar det. Mammahjärtat sväller av stolthet och det sväller av all den kärlek som nu måste rymmas där. Tre barn, tre gånger så mycket kärlek...
För ett år sen var också en speciell dag. Inte bara för att Axel då blev sex år, utan för att han då fick den bästa presenten han fått både före och efter. Det var den dagen hans lillasyster för första gången fick komma hem från sjukhuset. Bara på permission, bara för en dag, men ändå! Han fick vara storebror på riktigt, han fick visa sin lillasyster för farmor, farfar, mormor, morfar och världen. En stor känsla! Vi fick en viktig dag med Axel det året. Ett år som levts i kaos, där Axel hela tiden hamnade emellan och där vi alltid var splittrade. Denna dag fick vi vara tillsammans. Sjukhuset tog in extra personal för att någon skulle kunna vara hos Oscar och Elin och sen ägnade vi en hel dag åt Axel. Viktigt för oss, viktigt för Axel. När vi på kvällen kom tillbaka till sjukhuset hängde den här nytagna bilden över deras säng:
Idag har kalaset mest bestått av Lego och av snor. Snor från två supersnoriga barn och Lego i alla Axels paket. En bra dag trots allt. En fin dag. Grattis älskade Axel!
- Posted using BlogPress from my iPad
söndag 14 juli 2013
Jag sitter med mina händer
instoppade i kuvösen. Under mig darrar en liten, liten kropp. En genomskinlig, blå, mager och alldeles för liten kropp. Jag vet att det är respiratorn som gör att du skakar. Och jag vet att det är det bästa för dina små små lungor. Det har de berättat. Ändå känns det otäckt. Du skakar precis som att du frös. Eller var rädd. Och jag vill bara värma dig, skydda dig. De säger att du mår bra när jag håller om dig och pratar med dig. Att din puls går ner, att din syresättning går upp.
Mamma är här. Mamma ska vara här, hos dig, så länge du behöver mig. Allt jag kan göra är att lägga mina händer över din kropp. Som ett täcke. Ett täcke för att skärma dig från alla lampor, alla pling, alla ljud och alla lukter. För att du ska känna dig omsluten och trygg. Som du skulle känt dig i magen, där du egentligen skulle legat många veckor till.
Men så blev det inte. Vi är här, vi är nu och vi gör så gott vi kan. Förhoppningsvis räcker det.
Mamma är här. Mamma ska vara här, hos dig, så länge du behöver mig. Allt jag kan göra är att lägga mina händer över din kropp. Som ett täcke. Ett täcke för att skärma dig från alla lampor, alla pling, alla ljud och alla lukter. För att du ska känna dig omsluten och trygg. Som du skulle känt dig i magen, där du egentligen skulle legat många veckor till.
Men så blev det inte. Vi är här, vi är nu och vi gör så gott vi kan. Förhoppningsvis räcker det.
onsdag 10 juli 2013
Sitter på Facebookgruppen
"Vi som har eller väntar tvillingar eller flera". Det är så många där som kämpar. Och som har kämpat. Så många som det går bra för. Som oss. Och en del som det går sämre för. Som förlorar ett barn, en lillebror eller en lillasyster. Som de kämpat för i många månader. Men som en dag inte orkar längre. Och jag är så innerligt glad att våra barn orkade!! Att Oscar mot alla odds orkade hålla sig kvar i magen och att han orkade andas, orkade leva.
För hur förklarar man för en storebror att en lillebror inte orkade leva?
En dag förra sommaren satt jag på altanen. Björn var på sjukhuset med Oscar och Elin. Jag försökte vara en närvarande mamma för det barn jag hade hemma. Troligtvis gick det sådär. Axel var expert på att känna av när det inte var som det skulle. Jag minns inte specifikt vad det var som hade hänt, det kan ha varit när vi fick veta om förträngningen på lungartären, det kanske var när han hade alldeles för många och långa apnéer, kanske var det bara det att jag var på randen av vad jag orkade.
Då kom Axel, 5 år och ställde sig i dörren. Han tittade på mig och sa:
"Mamma!! Jag vet att Oscar kommer att leva"
Så sa han och så blev det. Jag önskar att jag hade kunnat veta det lika säkert som Axel visste det då.
Världens bästa lillebror
Världens bästa storebror!!
Världens bästa lillasyster!
För hur förklarar man för en storebror att en lillebror inte orkade leva?
En dag förra sommaren satt jag på altanen. Björn var på sjukhuset med Oscar och Elin. Jag försökte vara en närvarande mamma för det barn jag hade hemma. Troligtvis gick det sådär. Axel var expert på att känna av när det inte var som det skulle. Jag minns inte specifikt vad det var som hade hänt, det kan ha varit när vi fick veta om förträngningen på lungartären, det kanske var när han hade alldeles för många och långa apnéer, kanske var det bara det att jag var på randen av vad jag orkade.
Då kom Axel, 5 år och ställde sig i dörren. Han tittade på mig och sa:
"Mamma!! Jag vet att Oscar kommer att leva"
Så sa han och så blev det. Jag önskar att jag hade kunnat veta det lika säkert som Axel visste det då.
Världens bästa lillebror
Världens bästa storebror!!
Världens bästa lillasyster!
torsdag 27 juni 2013
27 juni 2012
Har min mamma skrivit i almanackan:
"Oscar och Elin har egna kläder på sig!"
Det låter inte så stort. Det låter inte så fantastiskt. Men det var det! Det betydde att de inte längre behövde ligga nakna för att få värme från en kuvös eller från en värmebädd. Det betydde att de själva kunde hålla sin kroppstemperatur och i en prematurs värld är detta stort. Och fantastiskt!
söndag 23 juni 2013
05.40
Lilla fröken har varit vaken en god stund och meddelar högljutt att hon inte tänker ligga i sängen längre.
Makar mig upp, sömndrucken, yrslig och trött. Blöjbyte, gröt, lite gos.
06.40. Lille herrn meddelar på samma sätt att det nu är hans tur att komma upp. Blöjbyte, välling.
07.00. Lilla fröken meddelar på ett ytterst grinigt sätt att det är dags att sova igen. Det är ju svinjobbigt att vakna så tidigt...
07.30. Storebror vaknar och kommer upp. Ytterst odramatiskt.
8.15. Lilla fröken vaknar igen. Dags att göra frukost för resten av familjen.
fredag 21 juni 2013
19 juni 2012
Vi vaknar för sista gången i det rum på Ronald McDonals hus som varit vårt hem de sista veckorna. På nåt outgrundligt sätt känns det sorgligt. Känslorna svallar. Här har vi gråtit när andningsuppehållen varit alldeles för många och alldeles för långa. Här har vi skrattat när vi plötsligt vågat tro på att vi ska få ta med oss två barn hem. Här har vi kommit hem sent, sent, för att sen må så dåligt att vi måste gå tillbaka upp till sjukhuset igen. Fast det är mitt i natten. Bara för att se att de har det bra. Här har vi försökt att vara normala föräldrar till Axel. Vi har försökt att skapa en vardag i ett kaos. När vi lämnar tillbaka nycklarna och kramar personalen gråter jag.
Vi går genom korridorerna upp till sjukhuset en sista gång. Vi känner oss utvalda på nåt sätt. Som att det syns på oss. Idag ska vi få ta med oss våra barn hem till Västervik. En milstolpe är passerad.
Upp på avdelningen. Ställer för sista gången in den pumpade mjölken i kylen. Märker den med namn, våra nummer och tiden den är pumpad. Tvättar våra händer. Spritar våra händer. Öppnar för sista gången dörren in till vår sal.
Minns verkligen inte vad vi gjorde resten av förmiddagen. Satt hos barnen antar jag. Funderade på vem som skulle köra ambulansen som skulle hämta dem. Vilken läkare som skulle följa med. Vilken sjuksköterska...
Strax innan 12 kom de. Och en väldigt märklig känsla infann sig. Känslan när man ska säga hej då till någon som är alldeles för liten för att säga hej då till. Men nu var det dags.
Hej då Oscar. Mamma älskar dig. Vi ses hemma i Västervik.
Kvar var Elin och vi. Än en gång sa vi hej då till ytterligare en som var alldeles för liten att säga hej då till.
Hej då Elin. Mamma älskar dig. Vi ses hemma i Västervik. Nu ska vi åka och ta hand om din bror där hemma. Du kommer sen. Det kommer att gå bra.
Vi sa hej då. Vi letade upp dem som betytt mest för oss under den här tiden. Jag grät och grät och de försäkrade mig om att det skulle bli bra. Att det var ett steg i rätt riktning. Och jag visste det. Och jag hoppades att det skulle bli bra i Västervik. Men jag var så rädd. Jag ville bara stanna hos dem som hjälpt våra barn till världen, som räddat deras liv de första veckorna och som kände oss alla.
Men vår tid i Linköping var slut. Nästan åtta veckor efter att jag åkt dit bak i en ambulans var det dags att ta adjö. Två underbara barn rikare. Och en enorm erfarenhet rikare.
Vi går genom korridorerna upp till sjukhuset en sista gång. Vi känner oss utvalda på nåt sätt. Som att det syns på oss. Idag ska vi få ta med oss våra barn hem till Västervik. En milstolpe är passerad.
Upp på avdelningen. Ställer för sista gången in den pumpade mjölken i kylen. Märker den med namn, våra nummer och tiden den är pumpad. Tvättar våra händer. Spritar våra händer. Öppnar för sista gången dörren in till vår sal.
Minns verkligen inte vad vi gjorde resten av förmiddagen. Satt hos barnen antar jag. Funderade på vem som skulle köra ambulansen som skulle hämta dem. Vilken läkare som skulle följa med. Vilken sjuksköterska...
Strax innan 12 kom de. Och en väldigt märklig känsla infann sig. Känslan när man ska säga hej då till någon som är alldeles för liten för att säga hej då till. Men nu var det dags.
Hej då Oscar. Mamma älskar dig. Vi ses hemma i Västervik.
Kvar var Elin och vi. Än en gång sa vi hej då till ytterligare en som var alldeles för liten att säga hej då till.
Hej då Elin. Mamma älskar dig. Vi ses hemma i Västervik. Nu ska vi åka och ta hand om din bror där hemma. Du kommer sen. Det kommer att gå bra.
Vi sa hej då. Vi letade upp dem som betytt mest för oss under den här tiden. Jag grät och grät och de försäkrade mig om att det skulle bli bra. Att det var ett steg i rätt riktning. Och jag visste det. Och jag hoppades att det skulle bli bra i Västervik. Men jag var så rädd. Jag ville bara stanna hos dem som hjälpt våra barn till världen, som räddat deras liv de första veckorna och som kände oss alla.
Men vår tid i Linköping var slut. Nästan åtta veckor efter att jag åkt dit bak i en ambulans var det dags att ta adjö. Två underbara barn rikare. Och en enorm erfarenhet rikare.
tisdag 18 juni 2013
Jag trodde nog
att jag skulle njuta så mycket mer. Njuta av att äta mat i lugn och ro, av att prata med vuxna människor, av att dricka varmt kaffe och av att få kissa med stängd dörr. Jag trodde jag skulle sitta och lyssna på lugnet som ibland råder, att jag skulle uppskatta egentiden på väg till och från jobbet.
Men istället längtar jag. Längtar efter deras skratt, deras kramar, pussar och deras race i gåstolarna. Längtar efter våra förmiddagspromenader med hundarna där vi tittar på saker, gungar och där de tillslut somnar. Längtar efter att hitta en kall kopp kaffe för att man valde att busa med fröna istället för att dricka den. Längtar efter babymys och gos.
Uppenbarligen glömmer man fort.
lördag 8 juni 2013
Det är nästan overkligt...
men tiden som mammaledig är slut för den här gången. Sen en vecka tillbaka är jag heltidsarbetande småbarnsmamma.
Efter 18 månader av sjukhusvistelser, sjukskrivningar, vård av barn och tillslut föräldraledigt så är jag tillbaka på jobbet. Tillbaka på det jobb som jag aldrig riktigt hann börja på innan allt hände.
Jag ska inte sticka under stol med att jag har känt mig osäker. Osäker på om jag kom ihåg något alls, om jag skulle klara det, om nån kom ihåg mig (ja man får lite knäppa tankar som isolerad...), och om det verkligen var det här jag ville. Och ja, jag önskade ibland att det vore mitt gamla jobb jag skulle gått tillbaka till. Mitt jobb som jag kunde på fem fingrar, som satt i ryggmärgen och med människor som jag kände så mycket mer.
Men. Nu är jag så glad att det inte var så! Jag har nu haft fem fantastiskt roliga dagar på mitt jobb, jag har utvecklats mer än jag gjort på flera år och jag älskar det jobb jag har!! Jag njuter ärligt talat av varje sekund där! Inte bara för att jag får låsa dörren när jag går på toan eller äta utan ett barn i famnen utan för att det faktiskt är skoj!!
Jag har fortfarande lite ångest för saker som jag tänker kan hända men jag vet innerst inne att det mesta ordnar sig.
Och en sak som jag blivit sjukt bra på efter ett år med tvillingar: att prioritera. För det gör man konstant med två bebisar. Och det behöver man även kunna som IVA-sköterska;-).
Efter 18 månader av sjukhusvistelser, sjukskrivningar, vård av barn och tillslut föräldraledigt så är jag tillbaka på jobbet. Tillbaka på det jobb som jag aldrig riktigt hann börja på innan allt hände.
Jag ska inte sticka under stol med att jag har känt mig osäker. Osäker på om jag kom ihåg något alls, om jag skulle klara det, om nån kom ihåg mig (ja man får lite knäppa tankar som isolerad...), och om det verkligen var det här jag ville. Och ja, jag önskade ibland att det vore mitt gamla jobb jag skulle gått tillbaka till. Mitt jobb som jag kunde på fem fingrar, som satt i ryggmärgen och med människor som jag kände så mycket mer.
Men. Nu är jag så glad att det inte var så! Jag har nu haft fem fantastiskt roliga dagar på mitt jobb, jag har utvecklats mer än jag gjort på flera år och jag älskar det jobb jag har!! Jag njuter ärligt talat av varje sekund där! Inte bara för att jag får låsa dörren när jag går på toan eller äta utan ett barn i famnen utan för att det faktiskt är skoj!!
Jag har fortfarande lite ångest för saker som jag tänker kan hända men jag vet innerst inne att det mesta ordnar sig.
Och en sak som jag blivit sjukt bra på efter ett år med tvillingar: att prioritera. För det gör man konstant med två bebisar. Och det behöver man även kunna som IVA-sköterska;-).
lördag 1 juni 2013
Älskade älskade små barn!
Den här dagen för ett år sen låg ni i varsin kuvös. Inatt ligger ni i varsin säng, bredvid varandra i ert rum.
Den här dagen för ett år sen hade Oscar en tub i halsen och Elin en mask över ansiktet, och maskiner hjälpte er att andas. Inatt snusar ni med näsorna inborrade i era snuttefiltar.
Den här dagen för ett år sen fick ni näring via dropp och lite lite bröstmjölk insprutat genom en sond i näsan. Ikväll har ni ätit makaroner, majs, avokado, skinka, melon, födelsedagstårta, välling och gröt.
Den här dagen för ett år sen låg jag i ett rum på en annan avdelning och hade för ont för att kunna komma er nära så ofta jag ville. Ikväll har jag varit i ert rum ett par gånger, stoppat i napp, lagt tillrätta, stoppat om.
Den här dagen för ett år sedan grät jag och undrade om vi någonsin skulle få ta hem er. Idag har jag firat er första födelsedag och skrattat åt era underbara påhitt.
Älskade älskade barn. Jag är så oändligt tacksam att idag är idag!!
Den här dagen för ett år sen hade Oscar en tub i halsen och Elin en mask över ansiktet, och maskiner hjälpte er att andas. Inatt snusar ni med näsorna inborrade i era snuttefiltar.
Den här dagen för ett år sen fick ni näring via dropp och lite lite bröstmjölk insprutat genom en sond i näsan. Ikväll har ni ätit makaroner, majs, avokado, skinka, melon, födelsedagstårta, välling och gröt.
Den här dagen för ett år sen låg jag i ett rum på en annan avdelning och hade för ont för att kunna komma er nära så ofta jag ville. Ikväll har jag varit i ert rum ett par gånger, stoppat i napp, lagt tillrätta, stoppat om.
Den här dagen för ett år sedan grät jag och undrade om vi någonsin skulle få ta hem er. Idag har jag firat er första födelsedag och skrattat åt era underbara påhitt.
Älskade älskade barn. Jag är så oändligt tacksam att idag är idag!!
fredag 31 maj 2013
31 Maj 2012
Minns inte heller hur denna natt var. Men jag minns att jag vaknade och njöt av att inte vara ensam i rummet. Björn var brevid mig, som det skulle vara, borde vara, men inte hade varit på många veckor. Jag minns inte vad det var för väder, jag minns inte vad de pratade om på nyheterna. Men jag minns att sammandragningarna som jag känt i många månader var helt regelbundna och kom ofta, ofta...
-Jaja, det där har vi ju hört förr.
-Jamen fattar du inte... Det är dags nu.
-Tell me something new...
-Föder vi inte barn idag, då lovar jag att bjuda dig till Thailand när allt ordnat upp sig!
-OK. Ska bli skönt i Thailand.
Frukost. Dusch. Värkarna blir alltmer tydliga och kommer allt oftare. Efter alla månader av känslostormar, tragedier, rädslor och bergochdalbanor har jag inte så mycket känslor alls för just den här dagen... Allt var liksom bara som det skulle vara. Allt kändes helt naturligt och allt bara flöt på. Jag var inte rädd, inte ledsen, inte själv. Jag var i vecka 30+0. Längre än någon trodde, lite för kort för att det skulle vara helt bra. Men det var som det var och jag var beredd.
Klockan blev strax efter lunch och värkarna blev allt ondare. Jag rullar i samma rullstol, i samma korridorer och i samma hissar. Men målet är ett annat denna dag. Slangar, sladdar, barnmorskor, förlossningsläkare, skiftbyten. Och mitt i allt är vi. Jag och Björn. Som ett team mer än någonsin förr. Vi har genomfört ett maraton och vi är nu på upploppet. Och som vi spurtar. Det går fort. Nästan oupphörliga värkar, jag är helt inne i mig själv. Precis som knappt sex år tidigare.
-Du måste slappna av. Du krystar, men du håller samtidigt emot.
Jag inser plötsligt att alla månader av knipande har satt sina spår. Jag fokuserar och får mig själv att våga slappna av och släppa ut det som under så lång tid inte har fått släppas ut. Nu är det dags!
Och då. Då kommer han. Jag blir stilla, lyssnar. Jag vet att ingen har någon förväntan på att han alls ska kunna andas. Jag vet att de står beredda med alla apparater de har för att hjälpa honom att andas. Ändå. Ändå lyssnar jag. En modersinstinkt, ett mammahjärta vill inget annat än att höra sitt barn. Jag lyssnar, jag hoppas och jag ber. Och jag hör. Jag hör hur han gnyr. Och jag vet att han lever! Och jag vet att den som gnyr andas.
Han försvinner ut ur rummet. Jag försvinner in i mig själv. Björn är hos mig. Barnmorskan är inne i mig, håller fast i det barn som nu måste komma ut. Det gör ont nu. Fruktansvärt ont.
Jag vet inte hur, jag vet inte när. Men plötsligt går vattnet och barnmorskan tappar taget om barnet som är kvar. Tumult, kaos, hjärtljud som går ner, hjärtljud som försvinner.
-Det går inte! K-snitt!!
Ett inferno bryter löst. Larm som ljuder, människor som springer. Slangar som fastnar, dras, sängen som rullas. Genom korridoren, upp i hissen, in i salen. Vet inte längre var Björn är. Mera sladdar, slangar, något att dricka, kallt på magen, nu handlar det om att rädda liv, ditt och barnets, nu sövs du, sov så gott.
Jag vaknar. Det är kallt, jag fryser. Någon lägger på mig ett varmt varmt täcke och jag somnar igen. Jag dåsar och sover. Plötsligt är Björn brevid mig. Vi är föräldrar till tre underbara barn.
Det här var slutet på den här resan. En resa som slutade på ett så underbart sätt som ingen någonsin hade vågat hoppats på. Allra minst jag. Jag som älskade de där små barnen från allra första gången jag såg dem på en skärm och aldrig vågade tro att jag skulle få hålla i någon av dem.
En ny resa börjar givetvis där den här tog slut. Även denna resa hade sina dalar och sina sorger, men nu var allt på ett annat sätt. Nu låg inte hela ansvaret hos mig utan hos läkare, sjuksköterskor och kanske hos någon högre makt. Jag hade fullföljt mitt uppdrag den här gången och det var jag så innerligt glad över!
-Jaja, det där har vi ju hört förr.
-Jamen fattar du inte... Det är dags nu.
-Tell me something new...
-Föder vi inte barn idag, då lovar jag att bjuda dig till Thailand när allt ordnat upp sig!
-OK. Ska bli skönt i Thailand.
Frukost. Dusch. Värkarna blir alltmer tydliga och kommer allt oftare. Efter alla månader av känslostormar, tragedier, rädslor och bergochdalbanor har jag inte så mycket känslor alls för just den här dagen... Allt var liksom bara som det skulle vara. Allt kändes helt naturligt och allt bara flöt på. Jag var inte rädd, inte ledsen, inte själv. Jag var i vecka 30+0. Längre än någon trodde, lite för kort för att det skulle vara helt bra. Men det var som det var och jag var beredd.
Klockan blev strax efter lunch och värkarna blev allt ondare. Jag rullar i samma rullstol, i samma korridorer och i samma hissar. Men målet är ett annat denna dag. Slangar, sladdar, barnmorskor, förlossningsläkare, skiftbyten. Och mitt i allt är vi. Jag och Björn. Som ett team mer än någonsin förr. Vi har genomfört ett maraton och vi är nu på upploppet. Och som vi spurtar. Det går fort. Nästan oupphörliga värkar, jag är helt inne i mig själv. Precis som knappt sex år tidigare.
-Du måste slappna av. Du krystar, men du håller samtidigt emot.
Jag inser plötsligt att alla månader av knipande har satt sina spår. Jag fokuserar och får mig själv att våga slappna av och släppa ut det som under så lång tid inte har fått släppas ut. Nu är det dags!
Och då. Då kommer han. Jag blir stilla, lyssnar. Jag vet att ingen har någon förväntan på att han alls ska kunna andas. Jag vet att de står beredda med alla apparater de har för att hjälpa honom att andas. Ändå. Ändå lyssnar jag. En modersinstinkt, ett mammahjärta vill inget annat än att höra sitt barn. Jag lyssnar, jag hoppas och jag ber. Och jag hör. Jag hör hur han gnyr. Och jag vet att han lever! Och jag vet att den som gnyr andas.
Han försvinner ut ur rummet. Jag försvinner in i mig själv. Björn är hos mig. Barnmorskan är inne i mig, håller fast i det barn som nu måste komma ut. Det gör ont nu. Fruktansvärt ont.
Jag vet inte hur, jag vet inte när. Men plötsligt går vattnet och barnmorskan tappar taget om barnet som är kvar. Tumult, kaos, hjärtljud som går ner, hjärtljud som försvinner.
-Det går inte! K-snitt!!
Ett inferno bryter löst. Larm som ljuder, människor som springer. Slangar som fastnar, dras, sängen som rullas. Genom korridoren, upp i hissen, in i salen. Vet inte längre var Björn är. Mera sladdar, slangar, något att dricka, kallt på magen, nu handlar det om att rädda liv, ditt och barnets, nu sövs du, sov så gott.
Jag vaknar. Det är kallt, jag fryser. Någon lägger på mig ett varmt varmt täcke och jag somnar igen. Jag dåsar och sover. Plötsligt är Björn brevid mig. Vi är föräldrar till tre underbara barn.
Det här var slutet på den här resan. En resa som slutade på ett så underbart sätt som ingen någonsin hade vågat hoppats på. Allra minst jag. Jag som älskade de där små barnen från allra första gången jag såg dem på en skärm och aldrig vågade tro att jag skulle få hålla i någon av dem.
En ny resa börjar givetvis där den här tog slut. Även denna resa hade sina dalar och sina sorger, men nu var allt på ett annat sätt. Nu låg inte hela ansvaret hos mig utan hos läkare, sjuksköterskor och kanske hos någon högre makt. Jag hade fullföljt mitt uppdrag den här gången och det var jag så innerligt glad över!
torsdag 30 maj 2013
30 maj 2012
Minns inte ens hur natten blev. Jag antar att jag pratade med Björn, med mamma och att det säkert på nåt sätt kändes lite bättre sen.
Men vattnet fortsatte att rinna.
åh om det bara kunde vara över. Om jag bara bara kunde få mitt liv tillbaka, om jag bara kunde få veta hur det här ska sluta...
Ligger och väntar på förmiddagsronden.
Hoppas hoppas det är hon! Hon den där bra läkaren, hon som är så bestämd och som vet hur allting ska vara...
Dörren slits upp. In stormar hon. Det är hon!
-"Jaha!! Nu är ju allt i ett annat läge! Nu behöver de komma ut!"
Vad sa hon?? Vad menar hon??
-"Ja den lilla växer ju inte och ligger alldeles torrt"
Jag börjar skaka när jag förstår vad hon säger. Den dagen jag aldrig trodde skulle komma är här. Detta helvete vi lever i är snart över. Kanhända hamnar vi i ett nytt helvete. Jo, vi kommer hamna i ett nytt helvete, ingen påstår något annat om att ligga på neo. Men det är något nytt, och någonting vi kan vara jämbördiga i, jag och Björn. Allt hänger inte bara på mig.
Det går fort. Hon ska kolla platser på förlossning och meddela neonatalen. Men troligtvis i eftermiddag. Ringer, organiserar. Plötsligt händer allt. Björn kommer, mamma kommer, Axel kommer en sista gång innan bebisarna ska komma. Jag är rädd, rädd, men samtidigt så lättad. Så lättad att det äntligen händer nåt!
Då. Lika snabbt som hoppet tändes, släcks det. Nya diskussioner med neonatalläkare. Som inte alls tycker att läget är förändrat. Som visst tycker att de har de bäst där de är. Som inte alls tycker att några bebisar ska ut eller att vi ska få ett slut på det här...
Antiklimax. Förtvivlan. Hur ska man orka? Hur länge ska man orka.
Vattnet som rinner är alltmer blodigt. Och jag har en känsla. En känsla som säger att Björn trots allt ändå inte ska åka med mamma och Axel hem. Jag kan inte säga vad och jag kan inte säga hur. Men jag visste att nånting stort höll på att hända. Ändå. Fast de inte ville, de där doktorerna...
Och det var sista kvällen jag somnade som enbarnsmamma. Och sista kvällen Björn somnade som enbarnspappa. Och sista kvällen Axel somnade som ensambarn.
Men vattnet fortsatte att rinna.
åh om det bara kunde vara över. Om jag bara bara kunde få mitt liv tillbaka, om jag bara kunde få veta hur det här ska sluta...
Ligger och väntar på förmiddagsronden.
Hoppas hoppas det är hon! Hon den där bra läkaren, hon som är så bestämd och som vet hur allting ska vara...
Dörren slits upp. In stormar hon. Det är hon!
-"Jaha!! Nu är ju allt i ett annat läge! Nu behöver de komma ut!"
Vad sa hon?? Vad menar hon??
-"Ja den lilla växer ju inte och ligger alldeles torrt"
Jag börjar skaka när jag förstår vad hon säger. Den dagen jag aldrig trodde skulle komma är här. Detta helvete vi lever i är snart över. Kanhända hamnar vi i ett nytt helvete. Jo, vi kommer hamna i ett nytt helvete, ingen påstår något annat om att ligga på neo. Men det är något nytt, och någonting vi kan vara jämbördiga i, jag och Björn. Allt hänger inte bara på mig.
Det går fort. Hon ska kolla platser på förlossning och meddela neonatalen. Men troligtvis i eftermiddag. Ringer, organiserar. Plötsligt händer allt. Björn kommer, mamma kommer, Axel kommer en sista gång innan bebisarna ska komma. Jag är rädd, rädd, men samtidigt så lättad. Så lättad att det äntligen händer nåt!
Då. Lika snabbt som hoppet tändes, släcks det. Nya diskussioner med neonatalläkare. Som inte alls tycker att läget är förändrat. Som visst tycker att de har de bäst där de är. Som inte alls tycker att några bebisar ska ut eller att vi ska få ett slut på det här...
Antiklimax. Förtvivlan. Hur ska man orka? Hur länge ska man orka.
Vattnet som rinner är alltmer blodigt. Och jag har en känsla. En känsla som säger att Björn trots allt ändå inte ska åka med mamma och Axel hem. Jag kan inte säga vad och jag kan inte säga hur. Men jag visste att nånting stort höll på att hända. Ändå. Fast de inte ville, de där doktorerna...
Och det var sista kvällen jag somnade som enbarnsmamma. Och sista kvällen Björn somnade som enbarnspappa. Och sista kvällen Axel somnade som ensambarn.
onsdag 29 maj 2013
29 Maj 2012. Em.
Mår så dåligt. Fostervattnet rinner mer än någonsin, det fullkomligt forsar. Har knappt sovit överhuvudtaget natten som var, kan aldrig sova när det rinner. Ligger bara och tänker på hur lite vatten den lilla tvillingen har nu, hur kan han ens ha en droppe vatten kvar?
De kommer och hämtar mig. Rullar i rullstolen den långa korridoren, åker hissen ner, rullar i nästa korridor. Håller skenet uppe, pratar och är trevlig mot personalen. De är min enda kontakt med omvärlden, de enda jag har att prata med in real life. Klart man vill vara trevlig då. Även om mitt inre skriker, även om jag inte vill göra någonting annat än att ligga i fosterställning i min säng och knipa, knipa, knipa för att hålla vattnet inne. Får vänta ett tag utanför undersökningsrummet, som så många gånger förr. Det blir mitt sjätte ultraljud bara här i Linköping. Mitt tredje tillväxtultraljud. På remissen står prematur vattenavgång och tillväxthämning tvilling 1.
Lägger mig tillrätta, tittar upp i taket. Hur jag mår syns inte, inte ens med en ultraljudsapparat. Paniken och ångesten sköljer över mig, ska hjärtat slå, ska han röra sig?
Känner du fosterrörelser? Ja, de sparkar och far runt.
Känner du från båda? Åh gode gud... Gör jag verkligen det? Tänk om jag känt fel?? Jo, jag tror det...
Tystnad. Hmmmmande. Dopplern som låter svosh, svosh, svosh och som jag vet mäter flöden. Flöden i navelsträngar, i fostrens hjärtan och hjärnan. Jag har lärt mig hur det ska låta, vad som är bra och vad som inte är bra. Läkaren säger inte så mycket. Men jag ser. Efter alla dessa ultraljud har jag lärt mig att tyda mycket. Jag ser att det inte finns en endaste liten ficka med fostervatten kring tvilling 1 längre. Jag ser att han ligger alldeles stilla, för det finns inget vatten att simma omkring i alls. Men jag ser hans hjärta slå. Och jag hör att blodet till hans navel låter svosh svosh svosh. Precis som det ska.
Vi förflyttar oss i rummet. Till datorn där domen ska falla. Där alla siffror ska knappas in. Alla mått. Där vi ska få reda på hur liten han är. Och jag hoppas. Jag hoppas att han ska ha fortsatt växa som mellan det första och andra tillväxtultraljuden. Där han hade gått från att vara -26% av den beräknade vikten till bara -14 %. Där han plötsligt inte vara så fasligt, fruktansvärt liten längre.
Läkaren börjar svamla. Om felvärden, felmätningar och kanske var det felmätt förra gången... Och jag förstår. Att han är liten. Alldeles för liten.
Förväntad vikt: 1551 g. Beräknad vikt: 1011 g. Avvikelse: -540 g, -35%. Fostervattenmängd: Oligohydramnios.
Jag tackar. Säger nåt klämkäckt. Vill ju vara trevlig. Rullas ut i korridoren igen. Personalen ska komma och hämta mig.
Och där. Där är en mamma, en pappa, ett barn och ett barn till. En mamma som jag pratat med för nån vecka sen på avdelningen. Som då just fått sina fina, fina tvillingar. Födda i vecka 39, perfekta, fina och lika stora. Hon ser mig, hon kramar mig. Hon visar sina fina fina barn. Hon frågar. Hur går det? Vad säger de? Hon vet min resa. Och då. Då brister jag. Hela jag rämnar. Hela min fasad, mitt trevliga, glada jag. Jag gråter och gråter. Gråter så jag skakar. Jag ser förtvivlan i deras ögon. Och jag önskar bara att jag kunde säga att jag är så glad för deras skull. För det är jag. De var fantastiska människor, de var så lyckliga för sina barn. Men jag är bara så ledsen för min egen skull, för mina små små barns skull.
Jag hämtas. Jag rullar genom korridorerna. Upp i hissen, genom nästa korridor. In på mitt rum. Fosterställning. Jag kniper och jag gråter.
De kommer och hämtar mig. Rullar i rullstolen den långa korridoren, åker hissen ner, rullar i nästa korridor. Håller skenet uppe, pratar och är trevlig mot personalen. De är min enda kontakt med omvärlden, de enda jag har att prata med in real life. Klart man vill vara trevlig då. Även om mitt inre skriker, även om jag inte vill göra någonting annat än att ligga i fosterställning i min säng och knipa, knipa, knipa för att hålla vattnet inne. Får vänta ett tag utanför undersökningsrummet, som så många gånger förr. Det blir mitt sjätte ultraljud bara här i Linköping. Mitt tredje tillväxtultraljud. På remissen står prematur vattenavgång och tillväxthämning tvilling 1.
Lägger mig tillrätta, tittar upp i taket. Hur jag mår syns inte, inte ens med en ultraljudsapparat. Paniken och ångesten sköljer över mig, ska hjärtat slå, ska han röra sig?
Känner du fosterrörelser? Ja, de sparkar och far runt.
Känner du från båda? Åh gode gud... Gör jag verkligen det? Tänk om jag känt fel?? Jo, jag tror det...
Tystnad. Hmmmmande. Dopplern som låter svosh, svosh, svosh och som jag vet mäter flöden. Flöden i navelsträngar, i fostrens hjärtan och hjärnan. Jag har lärt mig hur det ska låta, vad som är bra och vad som inte är bra. Läkaren säger inte så mycket. Men jag ser. Efter alla dessa ultraljud har jag lärt mig att tyda mycket. Jag ser att det inte finns en endaste liten ficka med fostervatten kring tvilling 1 längre. Jag ser att han ligger alldeles stilla, för det finns inget vatten att simma omkring i alls. Men jag ser hans hjärta slå. Och jag hör att blodet till hans navel låter svosh svosh svosh. Precis som det ska.
Vi förflyttar oss i rummet. Till datorn där domen ska falla. Där alla siffror ska knappas in. Alla mått. Där vi ska få reda på hur liten han är. Och jag hoppas. Jag hoppas att han ska ha fortsatt växa som mellan det första och andra tillväxtultraljuden. Där han hade gått från att vara -26% av den beräknade vikten till bara -14 %. Där han plötsligt inte vara så fasligt, fruktansvärt liten längre.
Läkaren börjar svamla. Om felvärden, felmätningar och kanske var det felmätt förra gången... Och jag förstår. Att han är liten. Alldeles för liten.
Förväntad vikt: 1551 g. Beräknad vikt: 1011 g. Avvikelse: -540 g, -35%. Fostervattenmängd: Oligohydramnios.
Jag tackar. Säger nåt klämkäckt. Vill ju vara trevlig. Rullas ut i korridoren igen. Personalen ska komma och hämta mig.
Och där. Där är en mamma, en pappa, ett barn och ett barn till. En mamma som jag pratat med för nån vecka sen på avdelningen. Som då just fått sina fina, fina tvillingar. Födda i vecka 39, perfekta, fina och lika stora. Hon ser mig, hon kramar mig. Hon visar sina fina fina barn. Hon frågar. Hur går det? Vad säger de? Hon vet min resa. Och då. Då brister jag. Hela jag rämnar. Hela min fasad, mitt trevliga, glada jag. Jag gråter och gråter. Gråter så jag skakar. Jag ser förtvivlan i deras ögon. Och jag önskar bara att jag kunde säga att jag är så glad för deras skull. För det är jag. De var fantastiska människor, de var så lyckliga för sina barn. Men jag är bara så ledsen för min egen skull, för mina små små barns skull.
Jag hämtas. Jag rullar genom korridorerna. Upp i hissen, genom nästa korridor. In på mitt rum. Fosterställning. Jag kniper och jag gråter.
När vattnet gick i v.19
var det ingen läkare i Västervik som gav oss något hopp. En strimma, så tunn att ingen kunde se den, av hopp fanns möjligtvis för tvilling 2, som var större och hade sitt vatten. Scenarierna som fanns var;
Förlossningen startar inom närmsta dagarna, ingen av tvillingarna klarar sig.
Livmodern drabbas av infektion i och med att det är ett hål på en hinna och båda fostren stöts ut.
Den lilla, skadade tvillingen utan vatten "halkar" ut utan att en egentlig förlossning har startat. Tvilling 2 har då en mycket liten chans.
Den lilla tvillingen utan vatten dör men ligger kvar. Detta var nog det som pratades om mest och gav tvilling 2 störst chans. Det var även detta alternativ som jag var så fruktansvärt rädd för och som gjorde varje ultraljud till ett rent helvete som jag grät mig igenom...
När allt blev som det blev var jag mitt i lyckan irriterad på alla som sagt att det inte skulle gå. Varför måste de vara så negativa?
Under det här året har jag genom tvillinggrupper och prematurgrupper på Facebook kommit i kontakt med flera andra som varit i exakt samma sits som jag var. Jag har överöst dem med min solskenshistoria för att ge dem det hopp jag aldrig fick. Jag tror att man trots allt mår bättre när man har något kvar att tro på.
Men. Jag förstår nu varför alla sa som de gjorde. Och jag förstår nu hur unika vi är. Och jag förstår att de mirakel jag har på filten framför mig är just mirakel. För trots det hopp jag gett till alla är det ingen som haft vår fantastiska tur. Jag lever med alla dessa människor, jag håller mina tummar, jag räknar deras veckor, jag läser deras bloggar och jag lever mig tillbaka i tiden. Och jag gråter för de tvillingföräldrar som bara fick ha båda sina barn en liten stund. Eller som bara fick ha sina barn under tiden i magen. Och jag förundras återigen över att jag som gjort samma resa som de nu gör sitter här på en filt. Med två fantastiska underbara barn!!
Förlossningen startar inom närmsta dagarna, ingen av tvillingarna klarar sig.
Livmodern drabbas av infektion i och med att det är ett hål på en hinna och båda fostren stöts ut.
Den lilla, skadade tvillingen utan vatten "halkar" ut utan att en egentlig förlossning har startat. Tvilling 2 har då en mycket liten chans.
Den lilla tvillingen utan vatten dör men ligger kvar. Detta var nog det som pratades om mest och gav tvilling 2 störst chans. Det var även detta alternativ som jag var så fruktansvärt rädd för och som gjorde varje ultraljud till ett rent helvete som jag grät mig igenom...
När allt blev som det blev var jag mitt i lyckan irriterad på alla som sagt att det inte skulle gå. Varför måste de vara så negativa?
Under det här året har jag genom tvillinggrupper och prematurgrupper på Facebook kommit i kontakt med flera andra som varit i exakt samma sits som jag var. Jag har överöst dem med min solskenshistoria för att ge dem det hopp jag aldrig fick. Jag tror att man trots allt mår bättre när man har något kvar att tro på.
Men. Jag förstår nu varför alla sa som de gjorde. Och jag förstår nu hur unika vi är. Och jag förstår att de mirakel jag har på filten framför mig är just mirakel. För trots det hopp jag gett till alla är det ingen som haft vår fantastiska tur. Jag lever med alla dessa människor, jag håller mina tummar, jag räknar deras veckor, jag läser deras bloggar och jag lever mig tillbaka i tiden. Och jag gråter för de tvillingföräldrar som bara fick ha båda sina barn en liten stund. Eller som bara fick ha sina barn under tiden i magen. Och jag förundras återigen över att jag som gjort samma resa som de nu gör sitter här på en filt. Med två fantastiska underbara barn!!
29 maj 2012
Nästan 5 veckor har gått i Linköping. Det som började på förlossningen med strikt sängläge, blev SpecialistBB med lov till toa och dusch, blev sen även lov att gå ut i korridoren till matsalen och har nu även blivit några resor ut till entrén där solen har fått värma mig. Fina vänner och min underbara familj har gjort tiden lite mer uthärdlig genom att hälsa på, ringa och fortsätta hålla kontakten.
Vissa dagar gör jag ingenting annat än gråter. Gråter över att inte vara hemma hos Axel, gråter över att inte få vara tillsammans med Björn, gråter när någon som hälsat på ska åka hem, gråter över fostervattnet som rinner, över bebisen som inte kan träna sina lungor, som inte kan röra sig. Jag gråter över oron hur skadad han ska vara, jag gråter för att folk verkar tro att jag ska åka härifrån med två bebisar och jag gråter för att jag inte vågar tro det. Jag gråter när Björn glömmer köpa filtar eftersom den lilla bebisen kommer få begravas i en sjukhusfilt.
Men alla mest gråter jag nog över ovissheten. Denna ovisshet som vi levt med i ett halvår. Hur länge ska det här pågå? Nån läkare säger att de plockas ut i v.32. Nån läkare säger att ju längre desto bättre. Nån läkare säger att jag behöver inte tänka på det, för efter vattenavgång sätter det igång förr eller senare. Ovissheten hur de kommer må. Hur länge får vi vara kvar i Linköping? Är han så svårt skadad att inget finns att göra kanske vi får komma hem till Västervik ganska snart? Är han svårt skadad kanske vi får vårdas i Linköping hela sommaren?
Och jag skäms. Jag skäms för att jag inte vill nånting annat än att de ska komma ut. Jag vill få ett avslut och en ny början. Även om det blir början på ett nytt helvete så vill jag ha det. Jag vill veta vad vi har att spela med.
Vissa dagar gör jag ingenting annat än gråter. Gråter över att inte vara hemma hos Axel, gråter över att inte få vara tillsammans med Björn, gråter när någon som hälsat på ska åka hem, gråter över fostervattnet som rinner, över bebisen som inte kan träna sina lungor, som inte kan röra sig. Jag gråter över oron hur skadad han ska vara, jag gråter för att folk verkar tro att jag ska åka härifrån med två bebisar och jag gråter för att jag inte vågar tro det. Jag gråter när Björn glömmer köpa filtar eftersom den lilla bebisen kommer få begravas i en sjukhusfilt.
Men alla mest gråter jag nog över ovissheten. Denna ovisshet som vi levt med i ett halvår. Hur länge ska det här pågå? Nån läkare säger att de plockas ut i v.32. Nån läkare säger att ju längre desto bättre. Nån läkare säger att jag behöver inte tänka på det, för efter vattenavgång sätter det igång förr eller senare. Ovissheten hur de kommer må. Hur länge får vi vara kvar i Linköping? Är han så svårt skadad att inget finns att göra kanske vi får komma hem till Västervik ganska snart? Är han svårt skadad kanske vi får vårdas i Linköping hela sommaren?
Och jag skäms. Jag skäms för att jag inte vill nånting annat än att de ska komma ut. Jag vill få ett avslut och en ny början. Även om det blir början på ett nytt helvete så vill jag ha det. Jag vill veta vad vi har att spela med.
söndag 26 maj 2013
Hösten 1999
började jag på Kemikum i Uppsala. En ny tid i mitt liv, en ny tid i mångas liv. En av de första aktiviteterna var bussrundtur bl.a till Linnés Uppsala. Jag var ny, ung, blyg och sökande. En vän. En vän behövde jag, nån som jag kunde prata lite med, se lite världsvan ut med och kanske göra nåt utanför skolan med. Provade några stycken på den där rundturen. Nån var för gammal, nån för tuff, nån för världsvan och nån för tyst. Och sen kom hon. Den rätta!! Och det sa KLICK! Omedelbart! Vi pratade hästar, hundar, plugg och om att flytta till Uppsala. Jag fick följa med henne hem till hennes tillfälliga boende i Gottsunda och äta falukorv och makaroner. Jag hade nån som väntade på mig på trappan nästa dag, och nästa och nästa.
Jag hade nån att plugga ihop med, festa (jo vi gjorde sånt också) ihop med och ringa till. Jag hade nån som valde samma kurser som jag, nån som hälsade på mig på lov och nån som jag kunde följa med hem på helger.
Vi har följts åt i livet. Vi köpte hund samtidigt och vi levde för dessa hundar. Vi tränade hund, vi tävlade hund, vi jobbade på brukshundsklubben, vi tältade och vi hängde ihop jämt jämt jämt!!! Våra hundar slogs men vad gjorde det? Vi satt upp kompostgaller och fortsatte hänga. Jämt jämt jämt.
Vi fick barn. Och vi fortsatte hänga. Inte lika ofta och inte riktigt lika mycket, men visst umgicks vi mer än de flesta. Våra barn var som kusiner, vi var som systrar. Vi kunde umgås i två dygn och sen ringa varandra på kvällen och prata i tre timmar.
Sen har våra vägar skiljts åt. Aldrig har jag plågats som den dag jag skulle ge henne det ödesdigra beskedet. Och aldrig hade jag gråtit som den dag vi sa Hej Då för att flytta till Västervik.
Vi har varit i olika skeden i vårt liv. En har varit singel, en har varit sambo. Den andra har plötsligt varit singel och den första sedan sambo. Den ena har varit gravid, den andra partypingla. Den ena har varit småbarnsförälder, den andra varannan-vecka-förälder. Den ena har längtat efter bebis, den andra varit färdig med bebis. Den ena har levt hundliv, den andra har tvingats leva utan hundar. Den ena har fått nya bebisar, den andra har fått bonusbarn. Vi har 36 mil emellan oss och vi pratar inte alls så ofta längre.
Ändå. Varje gång vi möts är det som att ingen tid alls har gått sen vi sågs sist. Att ingenting har förändrats. Vi känner varandra så utan och innan och allt är bara så enkelt. Allt bara flyter. Och det är så underbart, fantastiskt och kul! Och jag hoppas så innerligt att det är så det ska förbli!!
Jessica, jag vill att vi ska bli gamla ihop!! Vi ska sitta bredvid agilityplanen med en hoper hundar och memorera banor! Vi ska diskutera våra barn och barnbarn och vi ska skratta åt småbarnsåren. Vi ska dricka vin i solen på våra resor och vi ska lyssna på Kent och Lasse. Vi ska plåga våra män och våra barn med våra historier om studenttiden, om vårt gamla hundliv, om Lukas och Bosse. Vi ska berätta hur de slogs under köksbordet som 10 veckors valpar och hur de slogs som 10-åriga kastrerade gubbar. Vi ska berätta om ett regnigt Böda Sand, om en skåpbil, om en förare med skägg och om vin i regnjackeärmen. Vi ska berätta om de första åren med barn när enda gången vi hann prata hela meningar med varandra var när de äntligen lagt sig för kvällen. Och vi ska berätta om när du kom när jag var som sjukast, bara för att träffa mig, för att laga god lasagne åt mig och bada mina hundar. Och om hur du var bland de allra första att få se våra små älskade tvillingar. Jag ska berätta för dem hur mycket jag saknar dig varje gång vi skiljs åt igen.
Om allt det ska vi berätta. När vi blir gamla tillsammans.
Tack för den här helgen älskade vän!!
Jag hade nån att plugga ihop med, festa (jo vi gjorde sånt också) ihop med och ringa till. Jag hade nån som valde samma kurser som jag, nån som hälsade på mig på lov och nån som jag kunde följa med hem på helger.
Vi har följts åt i livet. Vi köpte hund samtidigt och vi levde för dessa hundar. Vi tränade hund, vi tävlade hund, vi jobbade på brukshundsklubben, vi tältade och vi hängde ihop jämt jämt jämt!!! Våra hundar slogs men vad gjorde det? Vi satt upp kompostgaller och fortsatte hänga. Jämt jämt jämt.
Vi fick barn. Och vi fortsatte hänga. Inte lika ofta och inte riktigt lika mycket, men visst umgicks vi mer än de flesta. Våra barn var som kusiner, vi var som systrar. Vi kunde umgås i två dygn och sen ringa varandra på kvällen och prata i tre timmar.
Sen har våra vägar skiljts åt. Aldrig har jag plågats som den dag jag skulle ge henne det ödesdigra beskedet. Och aldrig hade jag gråtit som den dag vi sa Hej Då för att flytta till Västervik.
Vi har varit i olika skeden i vårt liv. En har varit singel, en har varit sambo. Den andra har plötsligt varit singel och den första sedan sambo. Den ena har varit gravid, den andra partypingla. Den ena har varit småbarnsförälder, den andra varannan-vecka-förälder. Den ena har längtat efter bebis, den andra varit färdig med bebis. Den ena har levt hundliv, den andra har tvingats leva utan hundar. Den ena har fått nya bebisar, den andra har fått bonusbarn. Vi har 36 mil emellan oss och vi pratar inte alls så ofta längre.
Ändå. Varje gång vi möts är det som att ingen tid alls har gått sen vi sågs sist. Att ingenting har förändrats. Vi känner varandra så utan och innan och allt är bara så enkelt. Allt bara flyter. Och det är så underbart, fantastiskt och kul! Och jag hoppas så innerligt att det är så det ska förbli!!
Jessica, jag vill att vi ska bli gamla ihop!! Vi ska sitta bredvid agilityplanen med en hoper hundar och memorera banor! Vi ska diskutera våra barn och barnbarn och vi ska skratta åt småbarnsåren. Vi ska dricka vin i solen på våra resor och vi ska lyssna på Kent och Lasse. Vi ska plåga våra män och våra barn med våra historier om studenttiden, om vårt gamla hundliv, om Lukas och Bosse. Vi ska berätta hur de slogs under köksbordet som 10 veckors valpar och hur de slogs som 10-åriga kastrerade gubbar. Vi ska berätta om ett regnigt Böda Sand, om en skåpbil, om en förare med skägg och om vin i regnjackeärmen. Vi ska berätta om de första åren med barn när enda gången vi hann prata hela meningar med varandra var när de äntligen lagt sig för kvällen. Och vi ska berätta om när du kom när jag var som sjukast, bara för att träffa mig, för att laga god lasagne åt mig och bada mina hundar. Och om hur du var bland de allra första att få se våra små älskade tvillingar. Jag ska berätta för dem hur mycket jag saknar dig varje gång vi skiljs åt igen.
Om allt det ska vi berätta. När vi blir gamla tillsammans.
Tack för den här helgen älskade vän!!
torsdag 23 maj 2013
Årskontroll
Vid ett år kontrolleras bebisar. För att se att de växer. Det har de gjort. Dock olika mycket.
Oscar väger lika mycket som Elin gjorde vid 6,5 månad.
Elin väger lika mycket som Axel gjorde vid 8,5 månad.
Same same but different!
Oscar väger lika mycket som Elin gjorde vid 6,5 månad.
Elin väger lika mycket som Axel gjorde vid 8,5 månad.
Same same but different!
tisdag 21 maj 2013
16 Maj 2012
Från min dagbok/almanacka:
Sovit dåligt=dålig dag.
Så himla ledsen, vågar inte tänka på att jag ska komma hem med bebisar. Vågar inte tro inte hoppas.
Känner mig så ensam här, alla här på BB är lyckliga par med fina bebisar. Ingen vill prata.
Ringde till Axel. Han såg på TV, ville inte heller prata. Gör mig så ledsen. Pratade länge med Björn, kändes lite bättre sen. Fick även säga Godnatt till Axel. Imorgon kommer de!!!!
Sovit dåligt=dålig dag.
Så himla ledsen, vågar inte tänka på att jag ska komma hem med bebisar. Vågar inte tro inte hoppas.
Känner mig så ensam här, alla här på BB är lyckliga par med fina bebisar. Ingen vill prata.
Ringde till Axel. Han såg på TV, ville inte heller prata. Gör mig så ledsen. Pratade länge med Björn, kändes lite bättre sen. Fick även säga Godnatt till Axel. Imorgon kommer de!!!!
För några veckor sedan
skrev jag ett inlägg om hur lilla Oscar var den som fick så mycket mindre. Mindre av närhet, mindre av uppmärksamhet, blev buren mindre och gosad med mindre. Han var den som nöjt låg i ett hörn, nöjt åkte runt i sin gåstol, nöjd med att bara finnas till.
Sen någon vecka tillbaka skulle jag kunna skriva samma sak. G
Fast tvärtom. Helt plötsligt är det Oscar som kräver saker. Med all rätt givetvis. Han kräver att jag sitter bakom så han kan sitta och leka. Han kräver att bli runtburen för att titta på saker. Han kräver att stå i mitt knä och leka med mitt halsband. Och att gosa, dra i mitt hår och peta mig i näsan. Annars låter han. Högt, högt!!
Elin sitter stilla. Länge länge länge kan hon sitta på madrassen. Leker lite med skallran, leker med en bok, slår lite med några klossar... Och varje gång man tittar på henne får man ett stort smile tillbaka.
Allt som Elin gjort, alla sätt hon varit på, gör Oscar. Ungefär en månad senare. Elin började sova på mage för en månad sen, nu gör Oscar det. Elin älskade att stå i mitt knä och leka med mitt halsband. Nu gör Oscar det. Elin älskade att dra stenhårt i mitt hår. Nu gör Oscar det. Häftigt att se.
Om en månad kommer Oscar sitta stadigt. Om en månad kommer han vara några dagar från att kunna krypa. Om en månad kommer han leka "tack och varsågod" med Leia och skratta högt åt när Leia tar saken ur hans hand.
Med tvillingar får man uppleva alla fantastiska stunder två gånger. Det är få förunnat!!
För en månad sen snodde Elin mat från min tallrik. Nu gör Oscar det.
Sen någon vecka tillbaka skulle jag kunna skriva samma sak. G
Fast tvärtom. Helt plötsligt är det Oscar som kräver saker. Med all rätt givetvis. Han kräver att jag sitter bakom så han kan sitta och leka. Han kräver att bli runtburen för att titta på saker. Han kräver att stå i mitt knä och leka med mitt halsband. Och att gosa, dra i mitt hår och peta mig i näsan. Annars låter han. Högt, högt!!
Elin sitter stilla. Länge länge länge kan hon sitta på madrassen. Leker lite med skallran, leker med en bok, slår lite med några klossar... Och varje gång man tittar på henne får man ett stort smile tillbaka.
Allt som Elin gjort, alla sätt hon varit på, gör Oscar. Ungefär en månad senare. Elin började sova på mage för en månad sen, nu gör Oscar det. Elin älskade att stå i mitt knä och leka med mitt halsband. Nu gör Oscar det. Elin älskade att dra stenhårt i mitt hår. Nu gör Oscar det. Häftigt att se.
Om en månad kommer Oscar sitta stadigt. Om en månad kommer han vara några dagar från att kunna krypa. Om en månad kommer han leka "tack och varsågod" med Leia och skratta högt åt när Leia tar saken ur hans hand.
Med tvillingar får man uppleva alla fantastiska stunder två gånger. Det är få förunnat!!
För en månad sen snodde Elin mat från min tallrik. Nu gör Oscar det.
måndag 20 maj 2013
Lite sol
och lite värme fick den ledsna mamman att börja tro på livet igen!
Lite uteliv på eftermiddagen i väntan på pappan!
Lite uteliv på eftermiddagen i väntan på pappan!
Min älskade kämpe
En liten som har fått kämpa. Som fick kämpa för att ens bli till, som fick kämpa hela sin tid i magen och som ingen trodde skulle orka fortsätta kämpa.
Men som fortsatte kämpa så fort han kom ut. Med att andas, mot infektioner, med att äta, med att bajsa, med att hålla värmen.
Och som fortsätter kämpa varje varje gång han blir sjuk. Han blir så sjuk så sjuk som ingen annan blir, han rosslar, han väser, han piper. Men han kämpar.
Vi inhalerar, vi ger penicillin, vi inhalerar igen, vi ger kortison, vi åker till doktor, till sjukhus, till apotek. Vi ger nässpray, vi sitter uppe på nätterna, vi inhalerar igen. Och du bara kämpar. Du frustar, du flåsar och väser. Och snart vet vi att du kommer må bättre en stund igen. Men fram tills dess är det jobbigt.
Tack för att du är min kämpe lilla Oscar!!
lördag 18 maj 2013
Ett litet öra.
Med en trumhinna. Med ett hål i. Med var som rinner ur.
Stackars lilla Osselott.
Hej Kåvepenin. Välkommen till mina barn för första gången.
torsdag 16 maj 2013
Ett rabarberblad
Kan vara spännande!!
"Nej nej Oscar!! Ät inte ditt blad!" (Kolla in Elins hand)
"Ok! Då suger jag väl bara lite då"
"Eller så har jag det som täcke!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)