När vattnet gick i v.19

var det ingen läkare i Västervik som gav oss något hopp. En strimma, så tunn att ingen kunde se den, av hopp fanns möjligtvis för tvilling 2, som var större och hade sitt vatten. Scenarierna som fanns var;

Förlossningen startar inom närmsta dagarna, ingen av tvillingarna klarar sig.

Livmodern drabbas av infektion i och med att det är ett hål på en hinna och båda fostren stöts ut.

Den lilla, skadade tvillingen utan vatten "halkar" ut utan att en egentlig förlossning har startat. Tvilling 2 har då en mycket liten chans.

Den lilla tvillingen utan vatten dör men ligger kvar. Detta var nog det som pratades om mest och gav tvilling 2 störst chans. Det var även detta alternativ som jag var så fruktansvärt rädd för och som gjorde varje ultraljud till ett rent helvete som jag grät mig igenom...

När allt blev som det blev var jag mitt i lyckan irriterad på alla som sagt att det inte skulle gå. Varför måste de vara så negativa?

Under det här året har jag genom tvillinggrupper och prematurgrupper på Facebook kommit i kontakt med flera andra som varit i exakt samma sits som jag var. Jag har överöst dem med min solskenshistoria för att ge dem det hopp jag aldrig fick. Jag tror att man trots allt mår bättre när man har något kvar att tro på.

Men. Jag förstår nu varför alla sa som de gjorde. Och jag förstår nu hur unika vi är. Och jag förstår att de mirakel jag har på filten framför mig är just mirakel. För trots det hopp jag gett till alla är det ingen som haft vår fantastiska tur. Jag lever med alla dessa människor, jag håller mina tummar, jag räknar deras veckor, jag läser deras bloggar och jag lever mig tillbaka i tiden. Och jag gråter för de tvillingföräldrar som bara fick ha båda sina barn en liten stund. Eller som bara fick ha sina barn under tiden i magen. Och jag förundras återigen över att jag som gjort samma resa som de nu gör sitter här på en filt. Med två fantastiska underbara barn!!