29 Maj 2012. Em.

Mår så dåligt. Fostervattnet rinner mer än någonsin, det fullkomligt forsar. Har knappt sovit överhuvudtaget natten som var, kan aldrig sova när det rinner. Ligger bara och tänker på hur lite vatten den lilla tvillingen har nu, hur kan han ens ha en droppe vatten kvar?

De kommer och hämtar mig. Rullar i rullstolen den långa korridoren, åker hissen ner, rullar i nästa korridor. Håller skenet uppe, pratar och är trevlig mot personalen. De är min enda kontakt med omvärlden, de enda jag har att prata med in real life. Klart man vill vara trevlig då. Även om mitt inre skriker, även om jag inte vill göra någonting annat än att ligga i fosterställning i min säng och knipa, knipa, knipa för att hålla vattnet inne. Får vänta ett tag utanför undersökningsrummet, som så många gånger förr. Det blir mitt sjätte ultraljud bara här i Linköping. Mitt tredje tillväxtultraljud. På remissen står prematur vattenavgång och tillväxthämning tvilling 1.

Lägger mig tillrätta, tittar upp i taket. Hur jag mår syns inte, inte ens med en ultraljudsapparat. Paniken och ångesten sköljer över mig, ska hjärtat slå, ska han röra sig?

Känner du fosterrörelser? Ja, de sparkar och far runt.
Känner du från båda? Åh gode gud... Gör jag verkligen det? Tänk om jag känt fel?? Jo, jag tror det...

Tystnad. Hmmmmande. Dopplern som låter svosh, svosh, svosh och som jag vet mäter flöden. Flöden i navelsträngar, i fostrens hjärtan och hjärnan. Jag har lärt mig hur det ska låta, vad som är bra och vad som inte är bra. Läkaren säger inte så mycket. Men jag ser. Efter alla dessa ultraljud har jag lärt mig att tyda mycket. Jag ser att det inte finns en endaste liten ficka med fostervatten kring tvilling 1 längre. Jag ser att han ligger alldeles stilla, för det finns inget vatten att simma omkring i alls. Men jag ser hans hjärta slå. Och jag hör att blodet till hans navel låter svosh svosh svosh. Precis som det ska.

Vi förflyttar oss i rummet. Till datorn där domen ska falla. Där alla siffror ska knappas in. Alla mått. Där vi ska få reda på hur liten han är. Och jag hoppas. Jag hoppas att han ska ha fortsatt växa som mellan det första och andra tillväxtultraljuden. Där han hade gått från att vara -26% av den beräknade vikten till bara -14 %. Där han plötsligt inte vara så fasligt, fruktansvärt liten längre.

Läkaren börjar svamla. Om felvärden, felmätningar och kanske var det felmätt förra gången... Och jag förstår. Att han är liten. Alldeles för liten.

Förväntad vikt: 1551 g. Beräknad vikt: 1011 g. Avvikelse: -540 g, -35%. Fostervattenmängd: Oligohydramnios.

Jag tackar. Säger nåt klämkäckt. Vill ju vara trevlig. Rullas ut i korridoren igen. Personalen ska komma och hämta mig.

Och där. Där är en mamma, en pappa, ett barn och ett barn till. En mamma som jag pratat med för nån vecka sen på avdelningen. Som då just fått sina fina, fina tvillingar. Födda i vecka 39, perfekta, fina och lika stora. Hon ser mig, hon kramar mig. Hon visar sina fina fina barn. Hon frågar. Hur går det? Vad säger de? Hon vet min resa. Och då. Då brister jag. Hela jag rämnar. Hela min fasad, mitt trevliga, glada jag. Jag gråter och gråter. Gråter så jag skakar. Jag ser förtvivlan i deras ögon. Och jag önskar bara att jag kunde säga att jag är så glad för deras skull. För det är jag. De var fantastiska människor, de var så lyckliga för sina barn. Men jag är bara så ledsen för min egen skull, för mina små små barns skull.

Jag hämtas. Jag rullar genom korridorerna. Upp i hissen, genom nästa korridor. In på mitt rum. Fosterställning. Jag kniper och jag gråter.