30 maj 2012

Minns inte ens hur natten blev. Jag antar att jag pratade med Björn, med mamma och att det säkert på nåt sätt kändes lite bättre sen.

Men vattnet fortsatte att rinna.

åh om det bara kunde vara över. Om jag bara bara kunde få mitt liv tillbaka, om jag bara kunde få veta hur det här ska sluta...

Ligger och väntar på förmiddagsronden.

Hoppas hoppas det är hon! Hon den där bra läkaren, hon som är så bestämd och som vet hur allting ska vara...

Dörren slits upp. In stormar hon. Det är hon!

-"Jaha!! Nu är ju allt i ett annat läge! Nu behöver de komma ut!"

Vad sa hon?? Vad menar hon??

-"Ja den lilla växer ju inte och ligger alldeles torrt"

Jag börjar skaka när jag förstår vad hon säger. Den dagen jag aldrig trodde skulle komma är här. Detta helvete vi lever i är snart över. Kanhända hamnar vi i ett nytt helvete. Jo, vi kommer hamna i ett nytt helvete, ingen påstår något annat om att ligga på neo. Men det är något nytt, och någonting vi kan vara jämbördiga i, jag och Björn. Allt hänger inte bara på mig.

Det går fort. Hon ska kolla platser på förlossning och meddela neonatalen. Men troligtvis i eftermiddag. Ringer, organiserar. Plötsligt händer allt. Björn kommer, mamma kommer, Axel kommer en sista gång innan bebisarna ska komma. Jag är rädd, rädd, men samtidigt så lättad. Så lättad att det äntligen händer nåt!

Då. Lika snabbt som hoppet tändes, släcks det. Nya diskussioner med neonatalläkare. Som inte alls tycker att läget är förändrat. Som visst tycker att de har de bäst där de är. Som inte alls tycker att några bebisar ska ut eller att vi ska få ett slut på det här...

Antiklimax. Förtvivlan. Hur ska man orka? Hur länge ska man orka.

Vattnet som rinner är alltmer blodigt. Och jag har en känsla. En känsla som säger att Björn trots allt ändå inte ska åka med mamma och Axel hem. Jag kan inte säga vad och jag kan inte säga hur. Men jag visste att nånting stort höll på att hända. Ändå. Fast de inte ville, de där doktorerna...

Och det var sista kvällen jag somnade som enbarnsmamma. Och sista kvällen Björn somnade som enbarnspappa. Och sista kvällen Axel somnade som ensambarn.