instoppade i kuvösen. Under mig darrar en liten, liten kropp. En genomskinlig, blå, mager och alldeles för liten kropp. Jag vet att det är respiratorn som gör att du skakar. Och jag vet att det är det bästa för dina små små lungor. Det har de berättat. Ändå känns det otäckt. Du skakar precis som att du frös. Eller var rädd. Och jag vill bara värma dig, skydda dig. De säger att du mår bra när jag håller om dig och pratar med dig. Att din puls går ner, att din syresättning går upp.
Mamma är här. Mamma ska vara här, hos dig, så länge du behöver mig. Allt jag kan göra är att lägga mina händer över din kropp. Som ett täcke. Ett täcke för att skärma dig från alla lampor, alla pling, alla ljud och alla lukter. För att du ska känna dig omsluten och trygg. Som du skulle känt dig i magen, där du egentligen skulle legat många veckor till.
Men så blev det inte. Vi är här, vi är nu och vi gör så gott vi kan. Förhoppningsvis räcker det.
Underbara ni!!!!
SvaraRaderaUnderbara ni!!!!
SvaraRadera