Hösten 1999

började jag på Kemikum i Uppsala. En ny tid i mitt liv, en ny tid i mångas liv. En av de första aktiviteterna var bussrundtur bl.a till Linnés Uppsala. Jag var ny, ung, blyg och sökande. En vän. En vän behövde jag, nån som jag kunde prata lite med, se lite världsvan ut med och kanske göra nåt utanför skolan med. Provade några stycken på den där rundturen. Nån var för gammal, nån för tuff, nån för världsvan och nån för tyst. Och sen kom hon. Den rätta!! Och det sa KLICK! Omedelbart! Vi pratade hästar, hundar, plugg och om att flytta till Uppsala. Jag fick följa med henne hem till hennes tillfälliga boende i Gottsunda och äta falukorv och makaroner. Jag hade nån som väntade på mig på trappan nästa dag, och nästa och nästa.

Jag hade nån att plugga ihop med, festa (jo vi gjorde sånt också) ihop med och ringa till. Jag hade nån som valde samma kurser som jag, nån som hälsade på mig på lov och nån som jag kunde följa med hem på helger.

Vi har följts åt i livet. Vi köpte hund samtidigt och vi levde för dessa hundar. Vi tränade hund, vi tävlade hund, vi jobbade på brukshundsklubben, vi tältade och vi hängde ihop jämt jämt jämt!!! Våra hundar slogs men vad gjorde det? Vi satt upp kompostgaller och fortsatte hänga. Jämt jämt jämt.

Vi fick barn. Och vi fortsatte hänga. Inte lika ofta och inte riktigt lika mycket, men visst umgicks vi mer än de flesta. Våra barn var som kusiner, vi var som systrar. Vi kunde umgås i två dygn och sen ringa varandra på kvällen och prata i tre timmar.

Sen har våra vägar skiljts åt. Aldrig har jag plågats som den dag jag skulle ge henne det ödesdigra beskedet. Och aldrig hade jag gråtit som den dag vi sa Hej Då för att flytta till Västervik.

Vi har varit i olika skeden i vårt liv. En har varit singel, en har varit sambo. Den andra har plötsligt varit singel och den första sedan sambo. Den ena har varit gravid, den andra partypingla. Den ena har varit småbarnsförälder, den andra varannan-vecka-förälder. Den ena har längtat efter bebis, den andra varit färdig med bebis. Den ena har levt hundliv, den andra har tvingats leva utan hundar. Den ena har fått nya bebisar, den andra har fått bonusbarn. Vi har 36 mil emellan oss och vi pratar inte alls så ofta längre.

Ändå. Varje gång vi möts är det som att ingen tid alls har gått sen vi sågs sist. Att ingenting har förändrats. Vi känner varandra så utan och innan och allt är bara så enkelt. Allt bara flyter. Och det är så underbart, fantastiskt och kul! Och jag hoppas så innerligt att det är så det ska förbli!!

Jessica, jag vill att vi ska bli gamla ihop!! Vi ska sitta bredvid agilityplanen med en hoper hundar och memorera banor! Vi ska diskutera våra barn och barnbarn och vi ska skratta åt småbarnsåren. Vi ska dricka vin i solen på våra resor och vi ska lyssna på Kent och Lasse. Vi ska plåga våra män och våra barn med våra historier om studenttiden, om vårt gamla hundliv, om Lukas och Bosse. Vi ska berätta hur de slogs under köksbordet som 10 veckors valpar och hur de slogs som 10-åriga kastrerade gubbar. Vi ska berätta om ett regnigt Böda Sand, om en skåpbil, om en förare med skägg och om vin i regnjackeärmen. Vi ska berätta om de första åren med barn när enda gången vi hann prata hela meningar med varandra var när de äntligen lagt sig för kvällen. Och vi ska berätta om när du kom när jag var som sjukast, bara för att träffa mig, för att laga god lasagne åt mig och bada mina hundar. Och om hur du var bland de allra första att få se våra små älskade tvillingar. Jag ska berätta för dem hur mycket jag saknar dig varje gång vi skiljs åt igen.

Om allt det ska vi berätta. När vi blir gamla tillsammans.

Tack för den här helgen älskade vän!!