8 december 2011.

2 veckor har jag legat på samma avdelning, på samma sal, i samma säng. Stirrat på samma målningar, samma fläckar i taket. Lyssnat på samma ljud, på samma röster. Under denna tid har jag trott att jag skulle dö. Kanske här och kanske nu. Jag har ångrat det vi gjort, ångrat att vi försökt skaffa syskon till Axel. Ska han nu istället få leva utan både mor och syskon? Varför var jag inte bara nöjd, tacksam för det vi hade??

En trombos, en propp med koagulerat blod, fyller hela mitt högra förmak. Ingen vet vad de ska göra, vad som kan göras. Läkare i Linköping, i Lund och här i Västervik har diskuterat. Fram och tillbaks.

Jag har fått blodförtunnande sprutor i hög dos. Det enda som fanns att göra. Ingen trodde att det skulle bota. Men kanske minska den lite. I alla fall skulle den inte bli större. I väntan på att man bestämde vad man skulle göra.

Idag skulle man göra nytt ultraljud. För att se hur den utvecklade sig.

Jag har svaga minnen. Jag var rädd och ledsen.

De letar. Och letar. Och letar. Men de hittar inget. Ingen trombos, ingen propp, ingenting.

Min tid på IVA är över, jag har fått livet tillbaka. Och Axel har fått sin mamma tillbaka. Och några månader senare kommer han att bli världens bästa storebror!