19 juni 2012

Vi vaknar för sista gången i det rum på Ronald McDonals hus som varit vårt hem de sista veckorna. På nåt outgrundligt sätt känns det sorgligt. Känslorna svallar. Här har vi gråtit när andningsuppehållen varit alldeles för många och alldeles för långa. Här har vi skrattat när vi plötsligt vågat tro på att vi ska få ta med oss två barn hem. Här har vi kommit hem sent, sent, för att sen må så dåligt att vi måste gå tillbaka upp till sjukhuset igen. Fast det är mitt i natten. Bara för att se att de har det bra. Här har vi försökt att vara normala föräldrar till Axel. Vi har försökt att skapa en vardag i ett kaos. När vi lämnar tillbaka nycklarna och kramar personalen gråter jag.

Vi går genom korridorerna upp till sjukhuset en sista gång. Vi känner oss utvalda på nåt sätt. Som att det syns på oss. Idag ska vi få ta med oss våra barn hem till Västervik. En milstolpe är passerad.

Upp på avdelningen. Ställer för sista gången in den pumpade mjölken i kylen. Märker den med namn, våra nummer och tiden den är pumpad. Tvättar våra händer. Spritar våra händer. Öppnar för sista gången dörren in till vår sal.

Minns verkligen inte vad vi gjorde resten av förmiddagen. Satt hos barnen antar jag. Funderade på vem som skulle köra ambulansen som skulle hämta dem. Vilken läkare som skulle följa med. Vilken sjuksköterska...

Strax innan 12 kom de. Och en väldigt märklig känsla infann sig. Känslan när man ska säga hej då till någon som är alldeles för liten för att säga hej då till. Men nu var det dags.

Hej då Oscar. Mamma älskar dig. Vi ses hemma i Västervik.

Kvar var Elin och vi. Än en gång sa vi hej då till ytterligare en som var alldeles för liten att säga hej då till.

Hej då Elin. Mamma älskar dig. Vi ses hemma i Västervik. Nu ska vi åka och ta hand om din bror där hemma. Du kommer sen. Det kommer att gå bra.

Vi sa hej då. Vi letade upp dem som betytt mest för oss under den här tiden. Jag grät och grät och de försäkrade mig om att det skulle bli bra. Att det var ett steg i rätt riktning. Och jag visste det. Och jag hoppades att det skulle bli bra i Västervik. Men jag var så rädd. Jag ville bara stanna hos dem som hjälpt våra barn till världen, som räddat deras liv de första veckorna och som kände oss alla.

Men vår tid i Linköping var slut. Nästan åtta veckor efter att jag åkt dit bak i en ambulans var det dags att ta adjö. Två underbara barn rikare. Och en enorm erfarenhet rikare.