Sitter på Facebookgruppen

"Vi som har eller väntar tvillingar eller flera". Det är så många där som kämpar. Och som har kämpat. Så många som det går bra för. Som oss. Och en del som det går sämre för. Som förlorar ett barn, en lillebror eller en lillasyster. Som de kämpat för i många månader. Men som en dag inte orkar längre. Och jag är så innerligt glad att våra barn orkade!! Att Oscar mot alla odds orkade hålla sig kvar i magen och att han orkade andas, orkade leva.

För hur förklarar man för en storebror att en lillebror inte orkade leva?

En dag förra sommaren satt jag på altanen. Björn var på sjukhuset med Oscar och Elin. Jag försökte vara en närvarande mamma för det barn jag hade hemma. Troligtvis gick det sådär. Axel var expert på att känna av när det inte var som det skulle. Jag minns inte specifikt vad det var som hade hänt, det kan ha varit när vi fick veta om förträngningen på lungartären, det kanske var när han hade alldeles för många och långa apnéer, kanske var det bara det att jag var på randen av vad jag orkade.

Då kom Axel, 5 år och ställde sig i dörren. Han tittade på mig och sa:

"Mamma!! Jag vet att Oscar kommer att leva"

Så sa han och så blev det. Jag önskar att jag hade kunnat veta det lika säkert som Axel visste det då.


Världens bästa lillebror


Världens bästa storebror!!



Världens bästa lillasyster!