Idag har jag för första gången...

... pussat en sjuåring godnatt. Och inte vilken sjuåring som helst utan världens bästa sjuåring, världens bästa storebror och världens bästa Axel! Idag för sju år sen vändes mitt liv upp och ner på ett helt fantastiskt underbart sätt. Jag minns att jag nästan förlamades av kärleken till detta lilla barn, jag fick i det närmaste panikkänslor av tanken på att något skulle kunna hända detta lilla barn. Jag överväldigades av mammahjärtat!



Idag är mitt mammahjärtat lite mer härdat och lite mer hårdhudat. Det blöder ibland och det känns som det krossas ibland, men jag vet att jag klarar det. Mammahjärtat sväller av stolthet och det sväller av all den kärlek som nu måste rymmas där. Tre barn, tre gånger så mycket kärlek...



För ett år sen var också en speciell dag. Inte bara för att Axel då blev sex år, utan för att han då fick den bästa presenten han fått både före och efter. Det var den dagen hans lillasyster för första gången fick komma hem från sjukhuset. Bara på permission, bara för en dag, men ändå! Han fick vara storebror på riktigt, han fick visa sin lillasyster för farmor, farfar, mormor, morfar och världen. En stor känsla! Vi fick en viktig dag med Axel det året. Ett år som levts i kaos, där Axel hela tiden hamnade emellan och där vi alltid var splittrade. Denna dag fick vi vara tillsammans. Sjukhuset tog in extra personal för att någon skulle kunna vara hos Oscar och Elin och sen ägnade vi en hel dag åt Axel. Viktigt för oss, viktigt för Axel. När vi på kvällen kom tillbaka till sjukhuset hängde den här nytagna bilden över deras säng:



Idag har kalaset mest bestått av Lego och av snor. Snor från två supersnoriga barn och Lego i alla Axels paket. En bra dag trots allt. En fin dag. Grattis älskade Axel!




- Posted using BlogPress from my iPad