29 maj 2012

Nästan 5 veckor har gått i Linköping. Det som började på förlossningen med strikt sängläge, blev SpecialistBB med lov till toa och dusch, blev sen även lov att gå ut i korridoren till matsalen och har nu även blivit några resor ut till entrén där solen har fått värma mig. Fina vänner och min underbara familj har gjort tiden lite mer uthärdlig genom att hälsa på, ringa och fortsätta hålla kontakten.

Vissa dagar gör jag ingenting annat än gråter. Gråter över att inte vara hemma hos Axel, gråter över att inte få vara tillsammans med Björn, gråter när någon som hälsat på ska åka hem, gråter över fostervattnet som rinner, över bebisen som inte kan träna sina lungor, som inte kan röra sig. Jag gråter över oron hur skadad han ska vara, jag gråter för att folk verkar tro att jag ska åka härifrån med två bebisar och jag gråter för att jag inte vågar tro det. Jag gråter när Björn glömmer köpa filtar eftersom den lilla bebisen kommer få begravas i en sjukhusfilt.

Men alla mest gråter jag nog över ovissheten. Denna ovisshet som vi levt med i ett halvår. Hur länge ska det här pågå? Nån läkare säger att de plockas ut i v.32. Nån läkare säger att ju längre desto bättre. Nån läkare säger att jag behöver inte tänka på det, för efter vattenavgång sätter det igång förr eller senare. Ovissheten hur de kommer må. Hur länge får vi vara kvar i Linköping? Är han så svårt skadad att inget finns att göra kanske vi får komma hem till Västervik ganska snart? Är han svårt skadad kanske vi får vårdas i Linköping hela sommaren?

Och jag skäms. Jag skäms för att jag inte vill nånting annat än att de ska komma ut. Jag vill få ett avslut och en ny början. Även om det blir början på ett nytt helvete så vill jag ha det. Jag vill veta vad vi har att spela med.