Att se sin hund göra det den är avlad för är häftigt!

Riktigt häftigt! Bara att träna apportering och jakt är så häftigt eftersom man hela tiden jobbar med hundens instinkter, allt finns där liksom redan, man ska bara finslipa det... Det är sån skillnad mot att träna annan hundträning, det är ju också skitskoj, men på ett helt annat sätt. Där jobbar man liksom mer i motvind, alla beteenden behöver formas, inte mycket finns redan i hunden...

En hund som i generation efter generation avlats för att jaga, apportera, vara förig och följsam är i blodet jakthund, apportör och följsam. Det gäller bara att hitta de rätta knapparna att trycka på. Och gör man det så går det nästan av sig självt! Och det är så häftigt! Och allra allra häftigast är det när man får testa sin träning i skarpt läge! Det fick jag för andra gången den här hösten igår.

Vi var med på en tackjakt (nej, man jagar inte tackor men den fungerar som ett tack för alla som hjälpt till på jakterna under året...) på änder. Det var många skyttar och inte så många hundar så det var en hel del jobb för oss. Att se sin hund göra exakt det som behövs hela tiden är fantastiskt! Leia skötte sig fantastiskt bra hela dagen och jag är så nöjd. Den tveksamhet jag anade på förra jakten var som bortblåst, nu visste hon vad som förväntades av henne. Hon gjorde suveräna sök i den mest oländiga terräng, i taggsnår och täta täta vassar. Jag kunde skicka henne på linjetag ut till öar, få henne att stanna där och söka. Hon plockade dött, skammat och dykänder. Hon markerade som en Gud och tvekade inte att jobba, jobba jobba i iskallt havsvatten. Hon var helt tyst och fullständigt stadig vid min sida, fast det föll änder bara några meter ifrån henne inväntade hon kommando. Känslan när man efter att själv tappat fokus på hunden, när man ska avliva skammat vilt eller själv hålla koll på markeringar och annat, hittar henne precis vid sin sida fast hela omgivningen är ett kaos av skott, ramlande fåglar och andra hundar, är grym! Hon bara finns där, redo att kasta sig i vattnet vid min minsta vink.

Att se dessa hundar jobba är en ynnest. Inte minst när man ser hur fint de samarbetar sins emellan. Vi hade tre hundar ute samtidigt på en liten liten yta på sök efter en skadeskjuten fågel. När det blir missförstånd och två hundar går samtidigt mot en fågel är det den som kommer först som får den. Utan tjafs, utan bråk. Jag som terrierägare kan inte annat än förundras...

Idag är det en trött liten svart fröken jag har. Vi var på långpromenad på morgonen och hon strosade mest omkring. Väl hemma har hon faktiskt fått vara ifred inne i vårt sovrum, jag såg att hon var trött och behövde en fristad från två klättrande ettåringar...









- Posted using BlogPress from my iPad