Minns inte heller hur denna natt var. Men jag minns att jag vaknade och njöt av att inte vara ensam i rummet. Björn var brevid mig, som det skulle vara, borde vara, men inte hade varit på många veckor. Jag minns inte vad det var för väder, jag minns inte vad de pratade om på nyheterna. Men jag minns att sammandragningarna som jag känt i många månader var helt regelbundna och kom ofta, ofta...
-Jaja, det där har vi ju hört förr.
-Jamen fattar du inte... Det är dags nu.
-Tell me something new...
-Föder vi inte barn idag, då lovar jag att bjuda dig till Thailand när allt ordnat upp sig!
-OK. Ska bli skönt i Thailand.
Frukost. Dusch. Värkarna blir alltmer tydliga och kommer allt oftare. Efter alla månader av känslostormar, tragedier, rädslor och bergochdalbanor har jag inte så mycket känslor alls för just den här dagen... Allt var liksom bara som det skulle vara. Allt kändes helt naturligt och allt bara flöt på. Jag var inte rädd, inte ledsen, inte själv. Jag var i vecka 30+0. Längre än någon trodde, lite för kort för att det skulle vara helt bra. Men det var som det var och jag var beredd.
Klockan blev strax efter lunch och värkarna blev allt ondare. Jag rullar i samma rullstol, i samma korridorer och i samma hissar. Men målet är ett annat denna dag. Slangar, sladdar, barnmorskor, förlossningsläkare, skiftbyten. Och mitt i allt är vi. Jag och Björn. Som ett team mer än någonsin förr. Vi har genomfört ett maraton och vi är nu på upploppet. Och som vi spurtar. Det går fort. Nästan oupphörliga värkar, jag är helt inne i mig själv. Precis som knappt sex år tidigare.
-Du måste slappna av. Du krystar, men du håller samtidigt emot.
Jag inser plötsligt att alla månader av knipande har satt sina spår. Jag fokuserar och får mig själv att våga slappna av och släppa ut det som under så lång tid inte har fått släppas ut. Nu är det dags!
Och då. Då kommer han. Jag blir stilla, lyssnar. Jag vet att ingen har någon förväntan på att han alls ska kunna andas. Jag vet att de står beredda med alla apparater de har för att hjälpa honom att andas. Ändå. Ändå lyssnar jag. En modersinstinkt, ett mammahjärta vill inget annat än att höra sitt barn. Jag lyssnar, jag hoppas och jag ber. Och jag hör. Jag hör hur han gnyr. Och jag vet att han lever! Och jag vet att den som gnyr andas.
Han försvinner ut ur rummet. Jag försvinner in i mig själv. Björn är hos mig. Barnmorskan är inne i mig, håller fast i det barn som nu måste komma ut. Det gör ont nu. Fruktansvärt ont.
Jag vet inte hur, jag vet inte när. Men plötsligt går vattnet och barnmorskan tappar taget om barnet som är kvar. Tumult, kaos, hjärtljud som går ner, hjärtljud som försvinner.
-Det går inte! K-snitt!!
Ett inferno bryter löst. Larm som ljuder, människor som springer. Slangar som fastnar, dras, sängen som rullas. Genom korridoren, upp i hissen, in i salen. Vet inte längre var Björn är. Mera sladdar, slangar, något att dricka, kallt på magen, nu handlar det om att rädda liv, ditt och barnets, nu sövs du, sov så gott.
Jag vaknar. Det är kallt, jag fryser. Någon lägger på mig ett varmt varmt täcke och jag somnar igen. Jag dåsar och sover. Plötsligt är Björn brevid mig. Vi är föräldrar till tre underbara barn.
Det här var slutet på den här resan. En resa som slutade på ett så underbart sätt som ingen någonsin hade vågat hoppats på. Allra minst jag. Jag som älskade de där små barnen från allra första gången jag såg dem på en skärm och aldrig vågade tro att jag skulle få hålla i någon av dem.
En ny resa börjar givetvis där den här tog slut. Även denna resa hade sina dalar och sina sorger, men nu var allt på ett annat sätt. Nu låg inte hela ansvaret hos mig utan hos läkare, sjuksköterskor och kanske hos någon högre makt. Jag hade fullföljt mitt uppdrag den här gången och det var jag så innerligt glad över!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar