För några veckor sedan

skrev jag ett inlägg om hur lilla Oscar var den som fick så mycket mindre. Mindre av närhet, mindre av uppmärksamhet, blev buren mindre och gosad med mindre. Han var den som nöjt låg i ett hörn, nöjt åkte runt i sin gåstol, nöjd med att bara finnas till.

Sen någon vecka tillbaka skulle jag kunna skriva samma sak. G
Fast tvärtom. Helt plötsligt är det Oscar som kräver saker. Med all rätt givetvis. Han kräver att jag sitter bakom så han kan sitta och leka. Han kräver att bli runtburen för att titta på saker. Han kräver att stå i mitt knä och leka med mitt halsband. Och att gosa, dra i mitt hår och peta mig i näsan. Annars låter han. Högt, högt!!

Elin sitter stilla. Länge länge länge kan hon sitta på madrassen. Leker lite med skallran, leker med en bok, slår lite med några klossar... Och varje gång man tittar på henne får man ett stort smile tillbaka.

Allt som Elin gjort, alla sätt hon varit på, gör Oscar. Ungefär en månad senare. Elin började sova på mage för en månad sen, nu gör Oscar det. Elin älskade att stå i mitt knä och leka med mitt halsband. Nu gör Oscar det. Elin älskade att dra stenhårt i mitt hår. Nu gör Oscar det. Häftigt att se.

Om en månad kommer Oscar sitta stadigt. Om en månad kommer han vara några dagar från att kunna krypa. Om en månad kommer han leka "tack och varsågod" med Leia och skratta högt åt när Leia tar saken ur hans hand.

Med tvillingar får man uppleva alla fantastiska stunder två gånger. Det är få förunnat!!




För en månad sen snodde Elin mat från min tallrik. Nu gör Oscar det.