På landet. ..

har jag ju redan provat att bo och det är tur det. För nu är vi här i Kånkebo igen, så mycket bo på landet man kan tänka sig nästan. Lera,  åkrar, skog, grusvägar som aldrig tar slut och gårdsplan som består av svallis.  Som grannbonden får komma och sanda med traktorn. Och jag kan ju inte annat än tycka det är mysigt... Och tänker att "såhär skulle man bo"... Då är det tur att jag redan provat det. Och minns hundpromenad i mörkret efter jobbet, med pannlampa, på 70-väg, fram och tillbaka. Och minns att när godissuget slår till har man en timmes projekt om man ska åka och handla.  Och om strömmen går har man heller inget vatten. Och att mössen under diskbänken är ett faktum vintertid. Så det är tur att jag provat och minns...

Idag på förmiddagen gick jag ut bakom huset.  Rakt ut i milsvid skog, underbart väder och perfekt mark för hundträning. En riktig genomkörare för två nu trötta hundar. När jag kom hem åkte tvillingarna pulka på jordkällaren, Axel grävde snögrotta. Imorgon ska vi ut och jaga och sen åka till skyttebana och träna skytte. Sen kommer barnens alla fastrar, farbröder och kusiner...

Sa jag att jag ibland vill bo på landet? 😍

Julklapparna är klara...

Maten är inhandlad, huset luktar såpa, julgodiset är klart och avsmakat och allt som återstår är granuppsättning och allmän pyntning. Nöjd med att jag hann i år också. 1 dag till godo dessutom. Inga extraslag, ingen öronpuls. .. Bara lugn, ro och julefrid. Hann t.o.m. med en julfika.  

Nån bok har ju ännu inte blivit skriven...

så jag fortsätter att skriva lite på min blogg. Såhär drygt 2 månader sen senaste inlägget. Såhär 5 dagar innan julafton.

Det känns som man har så väldigt mycket att göra att man helst skulle behöva vara helt ledig fram till jul. Jag ska städa källaren, städa huset, köpa de sista julklapparna, slå in alla julklappar, göra julgodis, julhandla, köpa glögg, pynta, ställa upp plastgranen, få i ordning granen ute och ordna snö till julafton. Som ni förstår är det alltså ledig jag behöver vara såhär veckan innan jul. Istället jobbar jag tre nätter på raken.

Ja då, jag vet att det blir jul ändå. Och jag vet att jag ska delegera. Men det är bara liksom så himla svårt. Det känns som att det tar längre tid att delegera och organisera det än att göra det själv bara.

Förra veckan hade jag oavbrutet massor med extraslag och varje gång jag var stilla hörde jag min oregelbundna puls i örat. Värst på kvällarna, det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur och jag kunde inte sova för det bara dånade i öronen. Istället ägnade jag timmar med min mobil. Jag uppdaterade Facebook 5 ggr på raken, kollade Instagram, kollade Aftonbladet, tillbaka till Facebook, kolla mailen, kom på nåt jag behövde kolla upp på Google, har det hänt nåt nytt på Instagram?, några nya gilla?, vad har hänt i mina Facebookgrupper?, kolla väderapparna, kolla om några bloggar har uppdaterats, tillbaka till Google, kolla Prisjakt på nåt jag tänkt köpa, Facebook, Instagram.... Osv Osv...

Mitt hjärta slog volter, jag sov inte och jag kunde knappt tänka. Då tog jag bort Facebook och Instagram. Och då blev inte telefonen så kul längre. Jag somnade framför tv:n på kvällen. Jag somnade när jag gick och la mig. Extraslagen försvann, pulsen i örat likaså...

Nu förstår jag ju att det inte är Facebook och Instagram i sig som är det dåliga. Inte telefonen i sig heller. Men när jag är stressad av andra anledningar så är det så lätt att fastna i det där. Något konkret, det känns som att man gör någonting viktigt när man kollar upp olika saker. Fast man egentligen bara gör om samma saker gång på gång och inte får någonting gjort. Det är inte bara julen som gjort mig stressad, det finns andra faktorer som varit jobbiga och en del obehagliga saker som jag var tvungen att ta tag i och göra. Så en stor orsak till att jag mår bättre är nog också att de är klara och har gått bra. Men nu har jag loggat ut över julen och så får det fortsätta ett tag.

Men det är en konstig känsla. Att inte kunna dela med sig varje gång det händer nåt kul, man ser nåt fint, barnen säger nåt kul eller är extra söta. Att det bara är jag som ska få veta det. Jag måste liksom komma över känslan att det är meningslöst när det inte går att dela omedelbart med hundratals människor. Jag förstår verkligen varför man inte tog 500 kort i månaden förr i tiden (förutom att det blev dyrt att framkalla alltså)... Det är ju ingen idé om ingen mer än jag kan se dem...
 
Bara att inte kunna dela det här inlägget på Facebook. Det blir ju helt meningslöst liksom. Ingen kommer att läsa det...

Och fortfarande poppar käcka lines upp i min hjärna 100 gånger per dag... "Känslan när..." "Vacker morgon..." "Kul hundträning idag med unghunden..." Ja ni vet, allt det där som jag liksom vill dela med er... Men jag försöker hålla mig. Samlar på mig uppdateringar så länge. Får se om de känns lika viktiga igen när jag väl loggar in... Eller om jag glömt dem. Som min mamma sa när jag var liten och hade glömt vad jag skulle säga. "Då var det nog inget viktigt". Sånt som man hade blivit anmäld för om man sa till sitt barn idag. På 80-talet var det sånt man sa till sina barn. Och det är därför vi nu genast måste få ut våra tankar till alla som kan tänkas lyssna. Så vi inte glömmer dem. Och de då inte blir viktiga längre...

Många tycker ju att jag ska skriva en bok...

Oftast tänker jag ju såklart att nej det kan jag inte. Sen ibland så tänker jag att hur skulle det gå till? Jag kan ju inte bara rapa upp alla mina blogginlägg efter varandra?  Och vem skulle vilja läsa den?

Sen igår,  mitt på bion, mitt under filmen om mitt frikort, så bara visste jag.  Jag visste vem jag skulle skriva boken för,  jag visste hur jag skulle göra det och jag behöver nu bara fundera ut när det här ska ske. Skönt.

I helgen som var tyckte jag det var en bra idé att åka till Värmland över dan och träna med Chill. Helt rimligt i en hundnörds värld. Det var Chills uppfödare som bjudit in till valpträff (jodå, han är fortfarande valp). Det var Chills kull och en kull som är 2 mån yngre. Från Chills kull var det bara jag som kunde komma och jag såg framför mig hur jag skulle glänsa inför alla små 8-månadersvalpar. Chill som jag tränar nästan som en vuxen hund,  som är nästan ett år, som jagar som en gud och som är lugn och fokuserad i alla lägen. Den lilla detaljen att jag aldrig någonsin tränat honom tillsammans med andra hundar hade jag förbisett. Och den lilla detaljen visade sig vara ganska avgörande. .. Såklart.

Nu är jag ändå väldigt nöjd men själva glänsandet uteblev. Vi var väl ganska medelmåttiga,  de flesta kändes väldigt jämna. Mest nöjd är jag som vanligt med mig själv.  Jag fortsatte träna som jag ville och  blev inte handlingsförlamad som jag ofta blir när jag har nån som ska titta på mig. Det var en skön känsla med Chills uppfödare också, har aldrig tränat för henne innan men trivdes väldigt bra med henne som instruktör! Jag har verkligen tur med alla mina uppfödare! 17 h var vi på turné sammanlagt,  det var rätt skönt när vi väl var hemma...

I helgen som kommer väntar nattjobb och sen ska vi hälsa mina kära föräldrar välkomna åter till Sverige efter nästan 2 mån på resande fot. Ska bli skönt att ha dem nära igen!

Det finns risk ...

För att den här hösten blir sämre än förra året... Rent sjukdomsmässigt alltså. Skolan började i mitten på augusti. Sen dess har minst en i familjen varit konstant sjuk. Axel var sjuk väldigt länge och nu har tvillingarna varit hostiga och snoriga i typ en månad. Båda har haft riktigt eländiga kruppanfall och jag har ångest för att jag ger dem kortison för ofta... Men vad ska man göra? ? Nu verkar jag själv fått falsk krupp, hemsk, ond hosta... Men inte så dålig i övrigt som tur är. Det finns det inte tid för.

Lite mycket nu tror jag. Mycket jobb, mycket på jobbet,  mycket extrauppgifter på jobbet och mycket hemma. Jag har börjat glömma saker och dubbelboka mig ... Brukar vara min hjärna som säger stopp. Så nu ska jag börja träna på det där ordet nej igen. Idag kom jag inte ihåg koden till mitt VISA-kort.  Har fortfarande inte kommit på den och vågar inte prova eftersom jag bara har ett försök kvar innan det spärras. .. I helgen ringde de från jobbet och undrade vem studenten som kom på måndag skulle gå med... (jag är huvudhandledare och borde organiserat lite bättre...). Än har jag varit på jobbet när jag ska men det är väl en tidsfråga.

Några gånger per år får jag lite panik över allt ansvar och allt extrajobb jag har tagit på mig på jobbet. Det som jag vanligtvis tycker är kul och utvecklande. Då googlar jag lediga jobb i Västervik. Så nu har jag lite funderingar på att bli tågförsäljare eller börja på McDonalds. Får se vilket jag väljer. Förhoppningsvis hinner min panik gå över innan jag har sökt jobben...

Nu har jag ett sista barn att få i säng. Det enda som slipper 5 olika mediciner.

Härmomdagen hade jag ett sånt bra inlägg på lut...

Ni vet ett sånt där som det bara kliar i fingrarna för att få komma ut. Som man bara går och tänker på, formulerar meningarna, bygger om dem och tänker på allt man vill få sagt.

Nu skulle jag skriva det. Nu kommer jag inte ihåg vad jag skulle skriva om. Eller hur jag hade formulerat meningarna. Eller vad jag kände. Mer än att det kändes viktigt.

Det handlade i alla fall om den nya generationen som växer upp nu. Som jag är mamma till och därför måste försöka förstå. Försöka förstå vilken värld de lever i, vilken värld som kommer vara deras. Den digitala världen. Som för dem inte är digital utan en del av den vanliga, verkliga världen.

Jag tänker ganska mycket på det här. Och diskuterar det gärna. Och oroas och roas. Tror jag ger ett ganska coolt intryck när jag diskuterar det. Märker att många andra föräldrar är mycket mer enkelspåriga (tycker jag, helt opartiskt) och ser det hela i svart och vitt. Mest svart.

Jag tycker inte heller att det är enkelt, jag tycker inte att det finns en given linje. Allt är så komplext och det enda jag vet är att de och vi lever liksom redan i den och jag tror bara att det är att go with the flow. Vi kan inte stoppa utvecklingen. Vi måste lära oss att leva i den här världen, vi måste lära våra barn att vara streetsmarta på nätet istället för på gatan.

Jag diskuterade just det här med några föräldrar häromdagen. De pratade skärmtid, de pratade förbud, de pratade om att ta ifrån barnen mobilerna om de inte gjorde som de var tillsagda. De pratade om att slänga ut dator, att dra ur kontakter och att spärra internet. Jag pratade tvärtom.

Nu ska jag vara ärlig och erkänna att jag tänker också så här ibland. Senast i helgen slet jag telefon och iPad från ett barn och sa att nu får du inte ha det mer för du uppför dig inte som jag vill att du ska. Men det är inte så jag tänker att jag ska vara, och jag lämnade tillbaka det sekunden efter. För det är inte så enkelt.

Det vi måste förstå är att barnen umgås på nätet. Det är där de träffas, där de pratar och där skvallret finns. Det är så man får reda på det som är viktigt och det som är oviktigt. Finns man inte där missar man det. När jag var liten var min värld det som var runt mig. De närmsta husen, sen kvarteret, sen allt större områden. Barnen idag har hela världen i sitt rum. Axel spelar TV-spel med Jason i Sydafrika. Han pratar helt ohämmat engelska i timmar i sträck. Han skriver på engelska, han pratar på engelska, han slänger in engelska ord när han pratar svenska för att han inte kommer på det svenska ordet. "Det är ju världens disadvantage". "Är hans öron alltid så där inverted?" Han fick ett omdöme i skolengelskan som skulle göra varje förälder i världen svinstolt.

Han kan få reda på allt han undrar över omedelbart, han googlar... Han googlar sin matteläxa "vilket är det minsta talet man kan skriva med siffrorna 6 3 1 9 5 8?" Han får ett svar och får jämföra det med talet som han själv kommit fram till. Blev det lika? Vem har rätt? Jag eller google?

Han är king på att tänka tredimensionellt, han bygger exakta kopior av vårt hus i Minecraft. Han kollar You Tube efter nya trick att göra på BMX:n. Han söker på You Tube för att lära sig lösa Rubiks kub.

Han lägger själv ut massor av filmer där han spelar Overwatch. Han redigerar i timmar. Redigerar bort en del eftersom han fått veta att en klasskompis lillasyster följer honom på You Tube. Och då tänker han på vad han lägger ut så hon inte ska behöver höra svordomar.

Jag har lärt mig att han kan inte komma exakt när jag ropar "Nu är det mat!!". Han kanske precis har börjat en match i Overwatch. Jag dör inte om han kommer 4 minuter senare till maten. Inte han heller. Han blir nöjd för han fick spela klart matchen, kanske till och med vann. Jag blir nöjd för jag får ett nöjt barn till middagen som förhoppningsvis vill prata och berätta om sin dag. Alternativt bara sin senaste match, men så må vara hänt.

Han har hela världen i sin hand. Och det är där jag kommer in. Det är nu jag måste lära honom om världen. Inte bara om fula gubbar i lekparken (som oftast inte ens är fula eller gubbar utan helt vanliga människor) utan om vilka som finns på nätet. Vad är ok att lämna ut på nätet? Hur pratar man med folk man inte känner på nätet? Vad gör du om nån kontaktar dig som du inte vill ha kontakt med. Ska jag hjälpa dig att blocka någon? Hur ser dina konton ut på Instagram/Facebook/Snapchat? Har du öppna konton som alla kan se? Varför? Varför inte? Funkar ironi på nätet? Vilka pratar du mest med på nätet? Vad är ok att titta på? Våld? Porr? Allt finns där, vi måste lära våra barn att hantera det!

Men livet då?? De lär sig inte att vara sociala, de lär sig inte interagera med andra människor!! Jo det är just det de gör. De är mycket mer sociala än vi någonsin varit. Men på nätet... Men också, de går faktiskt i skolan också. De är tillsammans med kompisar och vuxna i skolan hela dagarna. Och där kommer jag också in. Man måste dra ut dem från rummet ibland hemma, man måste prata med dom, äta mat tillsammans. De är en del av den riktiga världen, den som vi lever i också. Även om de helst bara vill vara i sin digitala värld.

Och rörelse då? Ja, självklart! Man måste locka ut dem ur sina mörka rum, ut i solen, ut på promenad, ut i skogen! Sluta aldrig fråga, sluta aldrig tjata! Tjata är väl det föräldrar alltid har varit bra på, oavsett vilken tid vi levt i? Försök hjälpa dem att hitta nån sport de vill testa. Eller en förening de vill gå med i. Nåt som inte handlar om skärmar och spel kanske? Locka dem och få dem att prova!

Nu vet jag inte om det var exakt det här jag tänkte att jag skulle blogga om. Men nu blev det som det blev om det nu inte blev som det skulle. Och mest var det nog en kom-ihåg till mig själv. Nästa gång jag rycker mobilen ur handen på nåt barn eller hotar med spelförbud om de inte kommer ut nu. Då ska jag läsa det här och komma ihåg hur jag egentligen tänker att jag ska tänka...

Det mesta jag ska odla...

...tröttnar jag på.  Mitt växthus t.ex., är precis som jag befarade i min odlingsiver i våras helt överväxt,  gulnat, torrt och fult. Tomaterna blev aldrig röda, gurkorna bara sticksiga och små. Jordgubbarna åts upp innan de blev röda, morötterna kom sig aldrig, sockerärtorna förgroddes i en vindruveask men kom aldrig vidare ut i jorden.  Men sen finns det vissa små växter som älskar min misskötsel av dem. De får aldrig nåt vatten, ingen kärlek och inget pyssel. Ändå är de så tacksamma, de blommar och blommar och blommar. Och blommar igen och igen. .. Mina orkidéer och mina pelargoner.  Tack för att ni står ut!

Tänk om man en liten morgon...

kunde få vakna utan att regnet vräker ner. .. Att få gå ut i soluppgång och att få känna solen i ögonen.  Kommer tydligen aldrig mer att ske. Regnet är för evigt...

Fräscht...

Ny design på bloggen. Fräschare, coolare, snyggare. Som jag typ. Eller inte.

Häromdagen vid frukostbordet tittade Oscar på mig och utbrast : "Oj! Vad trött du är!" Tack så mycket. En kvart senare hade vi borstat hans hår och tänder och han går förbi spegeln. Han ställer upp sig och utbrister : "Oj! Så snygg jag är!".

Ja, jag kan inte annat än hålla med. En är trött, en är snygg. Det som är märkligt är att det är den som är skyldig till min trötta uppsyn är den som ser snygg ut. Vi hade då haft några tunga dygn inlagda på sjukhuset med Oscar. Jag och sova på sjukhus är liksom inte riktigt kompatibelt. Framförallt inte på barnavdelningen. Framförallt inte med Oscar. För mycket flashback, för mycket minnen, för mycket känslor... Vi hade några tunga dygn där. Andningen som alltid blir så jobbig för honom när han blir förkyld var om möjligt kanske lite värre. Vi hade en väldigt slitig natt hemma, han hostade och hostade, satt upp och grät och sov och hela hans kropp slet för att få luft. Tillslut blev det ljust och jag packade in oss i bilen, ropade till Björn att jag köper frallor på vägen hem, och åkte till akuten för att inhalera lite adrenalin och få lite kortison. Senare samma dag skulle jag på andjakt och Oscar skulle på dubbla kalas. Efter 3 olika saturationsprober insåg både personalen på akuten och jag att vi inte skulle komma hem med frallor. Hans syresättning var en bra bit under 90 %, det blev syrgas, dropp, nålar och inhalationer varannan timme i några dygn.

För mig var han inte så mycket sämre än han alltid är första dygnen i en förkylning. Han har alltid något eller några dygn där han inte orkar någonting annat än att andas. Han ligger på soffan, kämpar med att få luft, andas med alla sina muskler, med hela magen. Så har det varit i 5 år och jag har inte reagerat så mycket på det. Vi får se hur framtiden kommer att se ut. Att åka in till sjukhuset varje gång han blir förkyld känns inte så kul.

Det blev några dagars VAB som åtföljdes av förtroenderåd på Öland, jaktprov i Ärla utanför Eskilstuna och till sist en andjakt. Efter jaktprovet krävdes seriös vattenträning av hund så det har också hunnits med. Och nytt sjukt barn. Som dock fick klara sig själv eftersom mamman var tvungen att jobba nätter. Och ska jobba dagtur imorgon igen.

Därutöver har vi hunnit med att starta sjuttielva aktiviter per vecka. Basketträningar, tennisträningar, dansträningar och simskola.

Imorgon var jag efter 2 nätters jobb och efterföljande dagtur tänkt att ha socialt umgänge med några fina jobbarkompisar. Igår kände jag bara plötsligt att NEJ. Det går inte. På grund av utmattning.Vi måste ha ett äkta fredagsmys hela familjen. Och sen väntar en helt ledig helg utan en enda planerad aktivitet! Förutom ett kalas. Och förutom båtuppdragning. Så skönt.

Så hur känns det då??

Såhär dagen efter nattjobb? När man först varit vaken i 26 timmar i sträck och sen sovit knappt 4 h för att man ska kunna somna bra ikväll  eftersom jag ska börja jobba 06.45 imorgon bitti igen...

Såhär känns det... Ett lätt illamående. En helt förlamande trötthet, man orkar in ta sig för nånting. Man är så sjukt tacksam när mannen tar med barnen och fiskar så man blir själv. Tyst och stilla är allt jag klarar av... Fick spel på 11-åringen som tittade på sin telefon MED LJUD härnere. Blir lättad när samma 11-åring åker till sin kompis så det blir helt tomt. Dör en smula när tvillingarna kommer hem strax därefter. Tänker att man ska kasta ut alla leksaker som låter.  Lovordar barnens i-pad med tillhörande hörlurar. Låter hunden ligga i soffan,  bara han ligger still så... Kräv ingenting av mig, låt mig bara vara... Räknar timmarna tills det är kväll igen.. Så att alla går och lägger sig och huset blir tyst och stilla igen.  Och jag får gå och lägga mig. Och jag ber en stilla bön att min kropp ska förstå att jag inte jobbar denna natt utan att den låter mig sova. Imorgon bitti ska jag upp 05.30 igen. Jobbar dagtur. Dagen efter det ska den sova på dagen igen för sen ska jag jobba natt igen. På tisdag och onsdag natt ska du åter vara vaken lilla kropp. På torsdag ska du sova på dagen. Det är min lediga dag. Tid för återhämtning. Tid för familjen. Tid för städ, tvätt, handling och hundträning. Ska bara bli pigg först...

Vad vi kämpar för inom vårt yrke? Sänkt veckoarbetstid som ger oss tid för återhämtning.  Där dagarna vi tvingas vända fram och tillbaka på dygnet inte räknas som återhämtning utan att vi kan få återhämtningen när vi är tillbaka i vår dygnsrytm igen. Det vore fantastiskt. 

Chill. Denna lilla Chill.

Minns ni att jag skrev ett sånt där myspysinlägg för kanske 4 månader sen? Om hur underbar och fantastisk han var? Lugn? Inte bet på nåt, inte lät ungarna stressa upp honom?  Minns ni också att jag skämtade lite om att ni skulle påminna mig om det när han blev äldre och inte var så vattenkammad längre.

I ärlighetens namn trodde jag inte på det själv. Jag trodde aldrig att han skulle bli vild. Jag trodde aldrig att han skulle flänga runt, välta allt omkring sig, bita sönder saker och jucka på barnen. Jag trodde verkligen inte det. Jag hade fel.  Så fel...

Han är fortfarande fantastisk på så många sätt. Glad, orädd, lekfull och otroligt rolig att träna med. Mitt problem där är att jag fastnar i för lätta övningar. Som jag alltid har gjort. Succéträning, min paradgren. Jag försöker verkligen utmana både mig och honom men han löser allt så lätt. Han är fokuserad och koncentrerad när vi tränar. Lugn och mjuk och fin. Allt det som han inte är i vardagen...

I vardagen är han överallt. Drar i koppel, lyfter på benet när han kissar. Springer rakt in i Leia titt som tätt så hon lika tätt hoppar på tre ben... Rymmer från trädgården. Bär ut alla barnens gosedjur och biter sönder dem. Bits! Inte så hårt,  verkar som att han liksom mysbiter. .. Men barnens kompisar blir med alla rätt lite bekymrade. Grannbarnets klänning fick sätta framsidan till häromdagen. Han hoppade upp, bet fast och ritchade sönder hela framsidan...

Min enda tröst är att jag tror han har ett extra påslag av hormoner nu när Leia löpt. Översexuell liksom. Och idag har jag börjat ha dem tillsammans igen så nu är det slut med unghund i hela huset. Tror det har varit en starkt bidragande orsak också. Det är liksom too much fun överallt för en tonårshund. Hoppas jag har rätt. Hoppas.😨😨

Nu börjar det nog bli dags...

Dags för förskola,  skola, rutiner och tidigare middagar. Mindre glass, mer fullkorn, färre grillningar och tidigare kvällar. Och tidigare mornar så alla är lite tröttare på kvällarna. ..

Kidsen är helt out of control av och till och behöver uppfostras av några som är mer pedagogiska än vi... (Jaja,  jag VET att det är vi som föräldrar som ska uppfostra hemma, men om det inte går då?) Alla söta Instagrambilder till trots så har vi otroligt mycket konflikter nu. Både barnen emellan och mellan barnen och oss. Tror alla behöver lite tid med andra och framförallt för tvillingarna att få leka lite med egna kompisar. Utan en tvilling som stör och förstör hela tiden.

Elin är överlycklig över att börja dagis igen. Oscar är inte lika övertygad men är nog den som behöver det mest.

Jag har ju jobbat ett par veckor redan och jag tycker mest det är skönt. Lagom att göra på jobbet och trevliga, roliga kollegor så tiden swishar förbi.

Idag var vi uttråkade till döden och barnen slogs konstant så vi packade ihop oss och åkte till Kulbackens museum och Unos torn. Väldigt lyckat och väldigt kul tyckte alla.  Axel fastnade helt i mikroskopens värld och har mikroskoperat fram hoppkräftor,  DNA (?) och ludna ben på humlor. Mamman var med på dofttest och fick lukta på allehanda örter ända tills alla barn behövde henne samtidigt. Avslutade med den dagliga glassen och biltur där alla fick vila sig eftersom pappan satt i mitten bak och ingen kunde slåss med varandra. ..

Och så var de plötsligt här...

De varma, fina dagarna. Sol, båtliv, strandliv, bästishäng,  glada barn, ledig man, grillkvällar, bad, varma klippor och skrapade knän.

Jag njuter och lutar mig tillbaka i solstolen. 1, 5 v kvar...

Mmmm.... Just så lilla vädret!

Så sjukt uttråkad. ..

... har jag varit idag. Inte orkat ta mig för nånting,  svurit över vädret, över hundhår, över tvätt och bråkiga barn. Fått ladda mobilen 4 gånger för att jag bara sitter och slösurfar hela tiden. Vilket antagligen är skälet till de bråkiga barnen. Jag har bestämt mig för att aldrig mer ha semester utan Björn. Blir så galet vardagligt,  man städar,  tvättar, lagar mat och drar runt barnen på hundpromenad mot allas vilja... Helt meningslös semester,  kunde lika väl varit på jobbet känns det som. Och allt detta beror på det eländiga vädret som bjuder på typ en störtskur i timmen. Allt blir blött. Man kan inte vara ute. Hundarna bajsar på sig. Allt är bajs...

Har det då inte hänt nåt spännande i mitt liv? Bara varit på Öland med perfekt väder förra veckan. Och varit på svinkul kennelläger med strålande sommarväder hela helgen. Med en hund som gick som en dröm! Och köpt en båt. Annars ingenting. Ingenting roligt har hänt... #bortskämd

Då kan man nog nästan säga...

att vi är klara. Mer eller mindre i alla fall. I 10 år har man tänkt på dem då och då. Inför långresor, när de hälsat på på förskolan och skolan. Och gjort några halvhjärtade försök att få hem dem till oss. Nu har de varit här och är på väg härifrån. Hej då Vattkopporna,  jag är så glad att vi inte kommer ses igen.😁

Det har ändå gått bra tycker jag, trots att både Elin och framförallt Oscar fick en riktigt elak variant. Axel som snart är 11 och som alla sagt skulle få det riktigt eländigt har haft det allra lindrigast.  Dock verkar hans förlopp mer följa skolboken med feber och sjukdomskänsla några dagar innan själva kopporna kom. Sen har han fått lite nya koppor då och då, precis som det står i skolboken. Tvillingarna fick mer en explosiv variant,  de var jättepigga första dagarna,  man såg bara ett antalet koppor exploderade på deras kroppar. Dag 3-5 har de varit riktigt hängiga med feber och klåda och har inte kunnat sova på nätterna. Sen har alla koppor blivit sårskorpor och de blev pigga i ett nafs!

Mest synd var det om Axel ändå eftersom han missade sin stora schackfinal i Västerås dit de skulle åka med klassen. Men tvillingarna fick å andra sidan ställa in sitt barnkalas så det var ju synd om dem också...

Björn har sprungit Stockholm Maraton på personbästa och är väldigt nöjd, själv har jag sovit i källaren sen han kom hem så jag är också nöjd. Min pappa föreslog att vi skulle bygga en enda stor säng över hela vårt sovrum och det vore en bra idé. Just i sjukdomstider är det väldigt många barn i vårt rum... Som sig bör antar jag.

Vi måste också vara ganska nöjda med valet av veckor för kopporna.  Dubbla långhelger har inneburit att vi nog sammanlagt med 3 barn med vattkoppor på olika tider har vabbat typ 4 dagar. Sen har vi iof kallat in pensionärerna den här veckan, annars hade vi fått pussla lite mer.

Vädret idag är allt annat än somrigt, dyngsur bara av att gå en kvart med hundarna...

Imorgon springer min kära...

40-åriga man sitt livs andra Stockholm Maraton. Det är fantastiskt och otroligt hur han orkar träna och slita och plåga sig i över 5 timmar den dag det väl är dags. Mamma tycker synd om honom för att vi inte är med och hejar på honom. Jag påpekade då att det brukar inte vara så många från familjen med och heja när jag startar mina jaktprov heller. Men det var tydligen skillnad för Björn springer på GATORNA och så... Ska se om det finns nåt jaktprov på nån gata framöver...

Förra året var jag faktiskt där och hejade. Och det var väldigt kul och väldigt trevligt och vi hade så mysigt hos Mimmi och Daniel.

I år när Björn springer har Oscar vattkoppor..Axel troligen vattkoppor. Elin torkade vattkoppor. Jag har en infektion i huden ovanför ögat (tydligen osterilt när jag försökt operera mig själv) som har spridit sig ner i lymfan och gjort att en lymfkörtel vid örat är hård som en sten, svullen och öm. Penicillin i 10 dagar och salva. Blir en utmaning att överleva denna helg. Fast jag lovade just Axel att jag inte skulle dö av hudinfektionen.  Han kände sig väl utlämnad här med sjuka tvillingar och en far i Stockholm. "Dör man av det mamma? " Troligtvis inte men tack för omtanken.

Jag förväntar mig knappt nån sömn dessa nätter. Jag är värdelös på att vara själv med barnen på nätterna. Jag vill ju sova i källaren och det kan jag inte när jag är ensam vuxen i huset . Med inställningen ingen sömn kommer allt däröver bli en positiv överraskning. Därför är det sängdags nu.

Jag måste passa på att tacka för all fin respons på blogginlägget om tvillingarnas förlossning. Det poppade upp på Facebook och blev läst av många. Jag bloggade väldigt fint då ett tag, jag blir själv rörd när jag läser de olika inläggen. För att hitta fler fina, gå på ämnena ute i kanten och läs t.ex. inläggen som är märkta #tvillinggraviditet och #prematur .

Over and out.

Det är så galet.

Det är bara en vecka sen vi kom hem... En fjuttig vecka. Det känns som en månad typ. Brännan börjar redan blekna, ställena man flagat på börjar få nytt blekt skinn, alkoholstoppet efter all inclusive-drinkarna har införts och upphävts, jaktprov med livets första nolla har genomlevts,  Vårruset i Norrköping har inte bara genomlevts utan genomlidits,  trädgården har ansats, träd har grävts ner, rötter har grävts upp och hus har storstädats.  Och 48 maskiner tvätt har tvättats. Och sängar renbäddats. Och i väntans tider är vi. I väntan på den magsjuka som går runt runt på förskolan och som vi dumdristigt nog hoppades skulle vara över när vi kom hem. Och i väntan på de vattkoppor som aldrig verkar komma trots noggrann smittmöjlighet.

Nu är jag 40 år. På The Dark Side. Ändå nöjd. Fina presenter (jaktkläder som passade fint innan all inclusive,  mindre fint efter, och apportkastare ) och en veckas extra semester på jobbet. Dessutom en löneökning från jobbet som jag också antar inte kan vara annat än en födelsedagspresent 😃. Nöjd som sagt.

Imorgon ska jag handla jord och gödsel och blommor och krukor och kanske nån liten buske och kanske några kryddväxter. Och tomater!! Varje sommar när allt jag sått är uttorkat eller överväxt och allt är fult LOVAR jag mig själv att inte plantera NÅGONTING året efter. Varje vår handlar jag och planterar och LOVAR mig själv att jag ska sköta om det... Detta åt blir således inget undantag. Nu hoppas jag att mina 40 år ska göra att jag orkar sköta om det... wish me luck...

2 h och 36 minuter.

Så länge är det kvar för min fantastiske man i 30 Plus-livet.  Sen är han 40+. Medelålders. Gubbe. You name it. Undrar hur det känns?  Att vara så gammal liksom.

"Tänk att du är 40 imorgon sa jag förut idag.
- Ja, det trodde man väl aldrig för 20 år sen..."

För 20 år sen. Det är typ nyss. 1997. 4 år innan Bosse föddes. Jag var aupair i USA. Började plugga i Uppsala några år senare.  Nyss alltså. Tänk 20 år framåt. Det är sjukt.  Axel är 31 år. Twinsen 25. Leia är död och Chill likaså. Björn fyller 60 imorgon och vi är på lyxkryssning på ett varmt hav. Så önskar man att det är.  Så vill man att det blir. Hur det blir vet man aldrig. Så lev ditt liv här och nu! Om du inte är på lyxkryssning när du fyller 60 så make sure du kan tänka tillbaka på din 40-årsdag med glödje😀

Den 8:mars

Anmälde jag mig, eller möjligen så anmäldes jag, oklart vilket, till Vårruset. För er som inte känner mig så väl så är jag den som höll termometern mot sänglampan varje gång det var löpning på gympan och mamma gick på det varje gång. Eftersom jag har fått håll efter 15 meters löpning i hela mitt liv har det alltid varit omöjligt.

Sen förklarade någon på jobbet att håll försvann med åldern. Eftersom jag fortfarande är 30+ hade jag ingen större tro på det men den 10 mars provade jag.  Och hamnade i chock när jag kunde springa 2.5 km utan att stanna! Och utan håll!

Halleluja!! Jag såg framför mig hur jag skulle springa flera gånger i veckan,  jag skulle bli smärt, smal, vältränad och svinsnabb till Vårruset.

3 dagar senare fick jag halsontet från Hell. Jag hade så galet ont i flera veckor, kunde inte ens svälja min egen saliv nattetid och gick på värktabletter dygnet runt. Sen blev jag äntligen lite förkyld och tänkte att det var nog vad som krävdes, nu blir jag nog frisk.  Det blev jag. I typ 3 dagar. På långfredagen skulle jag springa. Då var det 1,5 grad och snöslask vräkte ner. Jag sköt upp löpningen till Påskafton.

På långfredagens kväll klev jag in på jobbet för ett nattpass. Frisk och stark. En kvart senare kände jag att det sved lite i halsen. Trodde jag bränt mig på varma mackor kanske. 1 h senare var jag svårt sjuk i vad som verkar vara en manlig förkylning.  Dödsönskan, ömkande,  krävd uppassning, alla faktorer fanns där. Och nu har den spridits till mer än halva familjen. Jag har möjligen kommit ut på andra sidan. Björn har inte fått den än. Han har 2 dagar på sig att få den och hinna bli frisk. För på fredag åker vi på till Linköping och firar nån som inte längre är 30+.  Snälla mansförkylning. Skona min man!

En långfredag som gör skäl för

sitt namn har det varit idag. Svintråkigt, dåligt väder , ingen löptur som jag tänkt , ingen hundträning som jag också tänkt, alla på dåligt humör och uttråkade barn. Dessutom ska jag jobba natt. Worst case scenario. ..

Och just det... Jag kommer få gräva fram bilen från snö. .. Skjut mig...

Ligger här i soffan...

med en liten nos instoppad i min armhåla. Varm luft blåser och han snarkar lätt.

Det är så han älskar att sova. Alltid på nån, helst en människa, i brist på detta tar han Leia.

Plötsligt har han blivit sådär fasligt,  väldigt ordentlig. Han känns som en vuxen hund, han börjar förstå rutinerna,  han vet vad som förväntas av honom och han gör alltid det han ska. Helt ärligt så beter han sig inte som en valp längre.  Han känns så smart, så vuxen, så klok.

Han bits inte överhuvudtaget,  vare sig på oss eller på saker. Jag har aldrig direkt sagt till honom,  han bara vet... Han går fint i koppel,  fast jag inte lärt honom. Han kommer perfekt på inkallning, varje gång och även när min mamma har honom. Han är så trygg i alla situationer, aldrig rädd, aldrig stressad.

Jag tror aldrig jag fått så här positiva kommentarer av människor som träffat mina valpar. Och då har jag alltså inte överhuvudtaget uppfostrat honom utan han har haft helt fria tyglar . Man blir chockad.  Smartaste hunden ever. Lättaste valpen jag någonsin haft. Så nöjd.

Det här inlägget ska jag läsa på om två månader. När jag sliter mitt hår och gråter ut min frustration för att han skiter i mig och biter sönder allt med sina kliande lossnande tänder...När han helt enkelt blivit en slyngel. Om han ni blir det... Nej, det blir han aldrig. Perfekta lilla Chill!

Det braiga inlägget...

som jag var i huvudet verkar ha svårt att komma ut... Får se, sparas kanske till boken som jag kanske skriver nån gång..

Här hemma har vi lite utmattningssyndrom enligt Google.  Av outgrundlig anledning. Minnessvårigheter, stressutslag och allmän apati av och till. Det sliter mer än jag trott att gå om varandra hela tiden på ett valpvänligt sätt. Jag jobbar kvällar, nätter och helger.  Björn dagtid. Vi ses aldrig och när vi ses är vi för trötta för att göra något.  Men det är några valpvänliga veckor kvar så det får funka...

I helgen blev Björn än mer utmattad eftersom jag var på valpkurs hela helgen. Utan valp. Det finns otroligt mycket att säga om den valpkursen och jag sammanfattar den så här : "tack gode gud att Chill bara är 3 månader ". Bäst före datumet är inte passerat och än så länge har jag ju inte gjort något annat än ungåtts med honom och det var rätt enligt valpkursen. Om en månad ska han lära sig sitt, inkallning och hunting whistle. Sen ska han lära sig följsamhet och lite dirigering och under hela den här tiden ska han jaga, jaga, jaga.  Sen är han en perfekt jakthund. Lätt som en plätt!

Idag har vi justerat schema på jobbet. Det märks att vi blir allt färre. Allt färre huvuden att spela med, färre att flytta runt till de pass som saknas.  Min semester gick igenom iaf, då kan jag fira tantålderns inträde i lugn och ro. Och Björns inträde i gubbåldern verkar vi också kunna fira tillsammans.  Gött.

Jag har skrivit ett jättebra blogginlägg. ..

om obefintlig hunduppfostran, skillnaden mellan Leia och Chill,  omgivningens syn på ouppfostrade hundar och allmän måbrakänsla för alla.  Tyvärr finns inläggen Ännu bara nedskrivet i mitt huvud. I flera veckor har det varit där. Hoppas det når hit nångång.

Idag har jag klippt mig. Och färgat mig. Kastanj med röda slingor enligt frisören. Lila enligt Axel. Skitsnyggt enligt mig.

Vi har också firat idag. Nåt som inte var som vi trodde och som vi var glada att slippa. Finvin och sushi. Trots tisdag.

Nu godnatt. Det är en dag imorgon också.  Dessutom jobbdag. Och dagisdag.

När ska Chill börja följa med på promenader?

Undrade mannen försiktigt idag.

När du har lärt honom att gå i koppel blev svaret.

Slut på diskussionen. 😀

Keep them happy...

Till min stora glädje upptäckte jag att Micke Gunnarsson skulle föreläsa i Västervik. Jag hamnade på hans blogg nångång när det diskuterades skärmtid eller internet i allmänhet och sen dess har jag följt honom en hel del... Han har många kloka tankar om föräldraskap och livet i allmänhet och sätter vår existens på jorden i sitt rätta perspektiv...

Han pratade en hel del om att försöka minska pressen och stressen på våra ungdomar. Ett matteprov är inte hela världen, "det viktigaste valet i hela ditt liv" dvs valet till gymnasiet är inte heller hela världen. Hur många vuxna kan ärligt säga att det valet vi gjorde där i nian är det som tog oss dit vi är? Man måste komma ihåg det när det är dags för barnen att välja.  "Välj det som verkar roligast,  det som gör att du kommer vilja gå upp och gå till skolan varje dag i tre år". Klokt och modigt och jag hoppas jag vågar stå kvar i det när det är Axels tur att välja!

Han försökte få oss att våga lita på att allt löser sig och få oss att sluta oroa oss. Men framförallt tryckte han på det viktigaste av allt.

Se solen i varje unge. Se det som är bra, det som är positivt. Bevara den goda relationen. Gläds med barnen, visa att de är viktiga och värdefulla. Håll kvar glöden i deras ögon. Låt dem vara lyckliga!

Och det var då det slog mig. Att återigen är barnuppfostran och hundträning så himla lika! Häromdagen såg vi en sån där dog-guru-film. Det stora mantrat där var: keep them happy,  keep their tails wagging... Precis som med barn. Låt dem vara lyckliga,  låt glöden finnas kvar!

Han avslutade med att visa en bild på allt som varit farligt genom åren. Och nu skrattar vi åt det farliga med att läsa böcker eller lyssna på popmusik. Och jag skrattar redan nu åt "faran" med Internet. Nu behöver jag bara komma över känslan över det farliga med TV-spel.  Working right on it!

Jag vinner ju aldrig...

Så säger jag alltid. Och det gör jag ju typ aldrig om jag tänker på lotter och spel. Å andra sidan spelar jag ju knappt aldrig.

Det jag brukar göra är att vara med i en del andra tävlingar.

Min första vinst kom väl när jag var runt 10. Jag gick en tipspromenad på Elmia och svarade likadant som min kompis pappa på alla frågor. Utslagsfrågan var att gissa vikten på 2 vildsvinskultingar som stod där i en box. Jag tittade vad pappan skrev och sen la jag till typ 10 gram. Vinsten var vildsvinskultingarna.  Jag vann.

Andra gången var nåt år senare. Då var det en slogantävling i Min Häst, vinsten var ett ridläger. Jag vann.

När vi hade vår första hund var jag med i en ny slogantävling. Jag skrev:
"Svansen viftar, huvet slår, när min vovve Doggy får".

Vinsten var en årsförbrukning hundmat. Jag vann.

För några år sen var jag me igen Facebooktävling. Utslagsfrågan var hur många bilar en bilfirma hade sålt ett visst år. Jag googlade omsättningen och dividerade med ett tänkt lämpligt medelpris på en bil. Vinsten var bensin för 15 000:-. Jag vann.

Häromdagen hittade jag nån tävling där man skulle gissa hur många som hade laddar ner Volvo Finans app den 31 januari. Jag la på några tusen på antalet som hade appen den dagen. Vinsten var en Vasaloppsstart. Jag vann.

Så ja. Nu ska jag tydligen åka Vasaloppet. Alternativt hitta nån annan som vill😃.

Välkommen Chill!

Den överväldigande majoriteten av er bloggläsare tyckte ju han skulle heta Morris. Sen började det diskuteras om det var kattnamn, tanthundsnamn eller bara väldigt vanligt. Leia blev vald till Sveriges vanligaste hundras och labrador till vanligaste hundrasen.  Därför blev det Chill. Hur vanlig som helst kan han ju inte bli...

Och nu känns det helt rätt. Han kallas ibland för Chill. Oftare för Chillen,  chille-dill, chippe eller lillfis.  Han kunde inte bry sig mindre, så än så länge gör det ju inget.

Han är väldigt söt. Och snäll.  Och duktig. Han lägger sig mitt i kaoset, lägger sig på sin lilla fäll och somnar. Sover som en stock med barn som springer framför nosen, mat som tappas runt omkring, grindar som öppnas osv. Det är stort. Och duktigt! På kvällarna är han utslagen från 19 och framåt. Runt 22 skakar jag liv i honom. Sättet ner maten som han kastar i sig på några få sekunder. Sen kissar han,  bajsar och sen somnar han igen. Gullunge!

Vi har tränat på bur eftersom det är så praktiskt när de ska börja vara själva.  Chill är inte imponerad av bur och hatar den. Idag har han sluppit.

Vi har tränat på att komma när matte ropar. Då får man en halv minigodis och det är han imponerad av och kommer oftast.

Vi har tränat på att dra ut allt toapapper från rullen medan matte har ett barn med schampo i ögonen i duschen. Också roligt enligt Chill.

Vi tränar på att kissa ute. Det är han väldigt duktig på och kissar alltid när man bär ut honom. Nu ska vi träna på att inte kissa inne. Det verkar svårare.

På nätterna tränar vi på att sova hela nätterna. Det är svårt tycker Chill eftersom ingen annan sover hela nätterna. Det hostas, springer barn fram och tillbaka, medicineras, hämtas vatten, kissas,  öppnas fönster, byts sängar och byts rum.

Oscar tränar på att inte då panik varje gång han ser Chill. Leia tränar på att inte vilja döda Chill varje gång hon ser honom. Elin tränar på att inte gosa med Chill varje gång han sover. Axel tränar på att bära Chill.

Vi tränar vidare,  Chill chillar,  jag stressar över allt jag inte hinner göra. Under tiden så blir han ytterligare en fantastisk del i vår familj! Välkommen Lillfis!

22 december skrev jag. ..

... "nästa år, då ska jag ta tag i det här med vikten". Nu är det nästa år och jag har tagit tag i den. Vikten alltså. Än så länge går det bra men som GW Persson sa, "det är ju uthålligheten som räknas ". Otroligt smart sagt tycker jag och jag blev helt peppad. Så, nu räknas det kalorier, äts proteiner och till och med tränas sporadiskt... Får se hur uthållig jag är den här gången, smolket i bägaren är att vi gått in i tävling med ett annat par. Det par som går ner mest vinner fint pris och eftersom Björn kämpar på måste även jag kämpa på...

Jag räknar alltså med att vara i god form när jag ska börja springa efter Chill. Eller Morris som han heter i stamtavlan. Ringlets Morris.. Nu tycker vi att Morris är fint och har blivit ambivalenta vad han ska heta. Vad tycker ni? Chill eller Morris? Morris är ju gulligt! Jag får idel fantastiska rapporter om de fantastiska valparna från den fantastiska uppfödaren.  De verkar faktiskt vara de mest perfekta valparna som någonsin fötts och det känns ju kul! Skämt åsido så verkar det vara ett riktigt härligt gäng med framåt,  okomplicerade och spontana valpar. Förhoppningsvis mycket jakt och mycket hund i dem!

Idag har jag tränat med Leia på fm. Inget flyt och riktigt traggligt men såhär i efterhand så gick hon faktiskt riktigt bra. Det var nog mest jag som var oskärp och hade tankarna på annat håll.

Imorgon är det nattskift igen. Slitigt, eländigt och hemskt, men sen har jag äntligen ledig helg med familjen.  Vi ska bara mysa och ha det skönt!

För övrigt vill jag bara påminna alla: FUCK CANCER!

Ni vet när nån apparat krånglar...

...och man tillslut bestämmer sig för att köpa en ny. I samma sekund börjar apparaten genast att fungera  perfekt... När vår spis hade 2 trasiga plattor i flera veckor och vi letade en begagnad fick jag plötsligt napp en dag. Vi fick en spis om vi hämtade den samma dag. Vi krånglade och lånade kärror och bärhjälp och fick tillslut hem den och fick ner den i garaget. Samma kväll står Oscar och hänger mot spisen när vi lagar mat. Och plötsligt så funkar plattorna igen... Magi eller skärper bara apparaterna till sig i rädsla att bli utbytta?

På samma sätt är det nu med Leia. Aldrig har hon väl gått så bra som hon går nu. Hon är helt fantastiskt rolig att träna med och idag utmanade jag både henne och mig lite eftersom jag fick välbehövligt sällskap på träningen. Jag fastnar lätt i gamla hjulspår och kör på det som är safe. Men det gick om möjligt ännu bättre idag. Verkligen jättekul!

Nu vill jag ju såklart förtydliga att hon inte på nåt sätt ska bytas ut. Hon ska bara få lite konkurrens och det tror jag gör oss båda gott!

Jag är iaf så galet glad att jag bestämde mig för att ta en valp nu. Jag inser att jag saknar att ha två hundar och jag tror att Leia kommer att trivas med en lillebror när hon väl fått fason på honom. Jag är svinsugen på att träna en ung hund igen och jag vet alla saker jag gjorde med Leia som jag INTE ska göra med den här valpen. Till nästa hund kommer jag veta vad jag gjorde med denna valp som jag INTE ska göra med den hunden osv. På hund 10 kanske det blir riktigt bra😆

Nu är det slut på bloggande och dags för jobbande. Inte lika sugen på det som att träna hund dock, ibland längtar jag tills pensionen så jag kan träna hund dagarna i ände. Då ska jag ha minst 5 hundar då de orkar med mig...