Ligger här i soffan...

med en liten nos instoppad i min armhåla. Varm luft blåser och han snarkar lätt.

Det är så han älskar att sova. Alltid på nån, helst en människa, i brist på detta tar han Leia.

Plötsligt har han blivit sådär fasligt,  väldigt ordentlig. Han känns som en vuxen hund, han börjar förstå rutinerna,  han vet vad som förväntas av honom och han gör alltid det han ska. Helt ärligt så beter han sig inte som en valp längre.  Han känns så smart, så vuxen, så klok.

Han bits inte överhuvudtaget,  vare sig på oss eller på saker. Jag har aldrig direkt sagt till honom,  han bara vet... Han går fint i koppel,  fast jag inte lärt honom. Han kommer perfekt på inkallning, varje gång och även när min mamma har honom. Han är så trygg i alla situationer, aldrig rädd, aldrig stressad.

Jag tror aldrig jag fått så här positiva kommentarer av människor som träffat mina valpar. Och då har jag alltså inte överhuvudtaget uppfostrat honom utan han har haft helt fria tyglar . Man blir chockad.  Smartaste hunden ever. Lättaste valpen jag någonsin haft. Så nöjd.

Det här inlägget ska jag läsa på om två månader. När jag sliter mitt hår och gråter ut min frustration för att han skiter i mig och biter sönder allt med sina kliande lossnande tänder...När han helt enkelt blivit en slyngel. Om han ni blir det... Nej, det blir han aldrig. Perfekta lilla Chill!