Härmomdagen hade jag ett sånt bra inlägg på lut...

Ni vet ett sånt där som det bara kliar i fingrarna för att få komma ut. Som man bara går och tänker på, formulerar meningarna, bygger om dem och tänker på allt man vill få sagt.

Nu skulle jag skriva det. Nu kommer jag inte ihåg vad jag skulle skriva om. Eller hur jag hade formulerat meningarna. Eller vad jag kände. Mer än att det kändes viktigt.

Det handlade i alla fall om den nya generationen som växer upp nu. Som jag är mamma till och därför måste försöka förstå. Försöka förstå vilken värld de lever i, vilken värld som kommer vara deras. Den digitala världen. Som för dem inte är digital utan en del av den vanliga, verkliga världen.

Jag tänker ganska mycket på det här. Och diskuterar det gärna. Och oroas och roas. Tror jag ger ett ganska coolt intryck när jag diskuterar det. Märker att många andra föräldrar är mycket mer enkelspåriga (tycker jag, helt opartiskt) och ser det hela i svart och vitt. Mest svart.

Jag tycker inte heller att det är enkelt, jag tycker inte att det finns en given linje. Allt är så komplext och det enda jag vet är att de och vi lever liksom redan i den och jag tror bara att det är att go with the flow. Vi kan inte stoppa utvecklingen. Vi måste lära oss att leva i den här världen, vi måste lära våra barn att vara streetsmarta på nätet istället för på gatan.

Jag diskuterade just det här med några föräldrar häromdagen. De pratade skärmtid, de pratade förbud, de pratade om att ta ifrån barnen mobilerna om de inte gjorde som de var tillsagda. De pratade om att slänga ut dator, att dra ur kontakter och att spärra internet. Jag pratade tvärtom.

Nu ska jag vara ärlig och erkänna att jag tänker också så här ibland. Senast i helgen slet jag telefon och iPad från ett barn och sa att nu får du inte ha det mer för du uppför dig inte som jag vill att du ska. Men det är inte så jag tänker att jag ska vara, och jag lämnade tillbaka det sekunden efter. För det är inte så enkelt.

Det vi måste förstå är att barnen umgås på nätet. Det är där de träffas, där de pratar och där skvallret finns. Det är så man får reda på det som är viktigt och det som är oviktigt. Finns man inte där missar man det. När jag var liten var min värld det som var runt mig. De närmsta husen, sen kvarteret, sen allt större områden. Barnen idag har hela världen i sitt rum. Axel spelar TV-spel med Jason i Sydafrika. Han pratar helt ohämmat engelska i timmar i sträck. Han skriver på engelska, han pratar på engelska, han slänger in engelska ord när han pratar svenska för att han inte kommer på det svenska ordet. "Det är ju världens disadvantage". "Är hans öron alltid så där inverted?" Han fick ett omdöme i skolengelskan som skulle göra varje förälder i världen svinstolt.

Han kan få reda på allt han undrar över omedelbart, han googlar... Han googlar sin matteläxa "vilket är det minsta talet man kan skriva med siffrorna 6 3 1 9 5 8?" Han får ett svar och får jämföra det med talet som han själv kommit fram till. Blev det lika? Vem har rätt? Jag eller google?

Han är king på att tänka tredimensionellt, han bygger exakta kopior av vårt hus i Minecraft. Han kollar You Tube efter nya trick att göra på BMX:n. Han söker på You Tube för att lära sig lösa Rubiks kub.

Han lägger själv ut massor av filmer där han spelar Overwatch. Han redigerar i timmar. Redigerar bort en del eftersom han fått veta att en klasskompis lillasyster följer honom på You Tube. Och då tänker han på vad han lägger ut så hon inte ska behöver höra svordomar.

Jag har lärt mig att han kan inte komma exakt när jag ropar "Nu är det mat!!". Han kanske precis har börjat en match i Overwatch. Jag dör inte om han kommer 4 minuter senare till maten. Inte han heller. Han blir nöjd för han fick spela klart matchen, kanske till och med vann. Jag blir nöjd för jag får ett nöjt barn till middagen som förhoppningsvis vill prata och berätta om sin dag. Alternativt bara sin senaste match, men så må vara hänt.

Han har hela världen i sin hand. Och det är där jag kommer in. Det är nu jag måste lära honom om världen. Inte bara om fula gubbar i lekparken (som oftast inte ens är fula eller gubbar utan helt vanliga människor) utan om vilka som finns på nätet. Vad är ok att lämna ut på nätet? Hur pratar man med folk man inte känner på nätet? Vad gör du om nån kontaktar dig som du inte vill ha kontakt med. Ska jag hjälpa dig att blocka någon? Hur ser dina konton ut på Instagram/Facebook/Snapchat? Har du öppna konton som alla kan se? Varför? Varför inte? Funkar ironi på nätet? Vilka pratar du mest med på nätet? Vad är ok att titta på? Våld? Porr? Allt finns där, vi måste lära våra barn att hantera det!

Men livet då?? De lär sig inte att vara sociala, de lär sig inte interagera med andra människor!! Jo det är just det de gör. De är mycket mer sociala än vi någonsin varit. Men på nätet... Men också, de går faktiskt i skolan också. De är tillsammans med kompisar och vuxna i skolan hela dagarna. Och där kommer jag också in. Man måste dra ut dem från rummet ibland hemma, man måste prata med dom, äta mat tillsammans. De är en del av den riktiga världen, den som vi lever i också. Även om de helst bara vill vara i sin digitala värld.

Och rörelse då? Ja, självklart! Man måste locka ut dem ur sina mörka rum, ut i solen, ut på promenad, ut i skogen! Sluta aldrig fråga, sluta aldrig tjata! Tjata är väl det föräldrar alltid har varit bra på, oavsett vilken tid vi levt i? Försök hjälpa dem att hitta nån sport de vill testa. Eller en förening de vill gå med i. Nåt som inte handlar om skärmar och spel kanske? Locka dem och få dem att prova!

Nu vet jag inte om det var exakt det här jag tänkte att jag skulle blogga om. Men nu blev det som det blev om det nu inte blev som det skulle. Och mest var det nog en kom-ihåg till mig själv. Nästa gång jag rycker mobilen ur handen på nåt barn eller hotar med spelförbud om de inte kommer ut nu. Då ska jag läsa det här och komma ihåg hur jag egentligen tänker att jag ska tänka...