Nån bok har ju ännu inte blivit skriven...

så jag fortsätter att skriva lite på min blogg. Såhär drygt 2 månader sen senaste inlägget. Såhär 5 dagar innan julafton.

Det känns som man har så väldigt mycket att göra att man helst skulle behöva vara helt ledig fram till jul. Jag ska städa källaren, städa huset, köpa de sista julklapparna, slå in alla julklappar, göra julgodis, julhandla, köpa glögg, pynta, ställa upp plastgranen, få i ordning granen ute och ordna snö till julafton. Som ni förstår är det alltså ledig jag behöver vara såhär veckan innan jul. Istället jobbar jag tre nätter på raken.

Ja då, jag vet att det blir jul ändå. Och jag vet att jag ska delegera. Men det är bara liksom så himla svårt. Det känns som att det tar längre tid att delegera och organisera det än att göra det själv bara.

Förra veckan hade jag oavbrutet massor med extraslag och varje gång jag var stilla hörde jag min oregelbundna puls i örat. Värst på kvällarna, det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur och jag kunde inte sova för det bara dånade i öronen. Istället ägnade jag timmar med min mobil. Jag uppdaterade Facebook 5 ggr på raken, kollade Instagram, kollade Aftonbladet, tillbaka till Facebook, kolla mailen, kom på nåt jag behövde kolla upp på Google, har det hänt nåt nytt på Instagram?, några nya gilla?, vad har hänt i mina Facebookgrupper?, kolla väderapparna, kolla om några bloggar har uppdaterats, tillbaka till Google, kolla Prisjakt på nåt jag tänkt köpa, Facebook, Instagram.... Osv Osv...

Mitt hjärta slog volter, jag sov inte och jag kunde knappt tänka. Då tog jag bort Facebook och Instagram. Och då blev inte telefonen så kul längre. Jag somnade framför tv:n på kvällen. Jag somnade när jag gick och la mig. Extraslagen försvann, pulsen i örat likaså...

Nu förstår jag ju att det inte är Facebook och Instagram i sig som är det dåliga. Inte telefonen i sig heller. Men när jag är stressad av andra anledningar så är det så lätt att fastna i det där. Något konkret, det känns som att man gör någonting viktigt när man kollar upp olika saker. Fast man egentligen bara gör om samma saker gång på gång och inte får någonting gjort. Det är inte bara julen som gjort mig stressad, det finns andra faktorer som varit jobbiga och en del obehagliga saker som jag var tvungen att ta tag i och göra. Så en stor orsak till att jag mår bättre är nog också att de är klara och har gått bra. Men nu har jag loggat ut över julen och så får det fortsätta ett tag.

Men det är en konstig känsla. Att inte kunna dela med sig varje gång det händer nåt kul, man ser nåt fint, barnen säger nåt kul eller är extra söta. Att det bara är jag som ska få veta det. Jag måste liksom komma över känslan att det är meningslöst när det inte går att dela omedelbart med hundratals människor. Jag förstår verkligen varför man inte tog 500 kort i månaden förr i tiden (förutom att det blev dyrt att framkalla alltså)... Det är ju ingen idé om ingen mer än jag kan se dem...
 
Bara att inte kunna dela det här inlägget på Facebook. Det blir ju helt meningslöst liksom. Ingen kommer att läsa det...

Och fortfarande poppar käcka lines upp i min hjärna 100 gånger per dag... "Känslan när..." "Vacker morgon..." "Kul hundträning idag med unghunden..." Ja ni vet, allt det där som jag liksom vill dela med er... Men jag försöker hålla mig. Samlar på mig uppdateringar så länge. Får se om de känns lika viktiga igen när jag väl loggar in... Eller om jag glömt dem. Som min mamma sa när jag var liten och hade glömt vad jag skulle säga. "Då var det nog inget viktigt". Sånt som man hade blivit anmäld för om man sa till sitt barn idag. På 80-talet var det sånt man sa till sina barn. Och det är därför vi nu genast måste få ut våra tankar till alla som kan tänkas lyssna. Så vi inte glömmer dem. Och de då inte blir viktiga längre...