Minns ni att jag skrev ett sånt där myspysinlägg för kanske 4 månader sen? Om hur underbar och fantastisk han var? Lugn? Inte bet på nåt, inte lät ungarna stressa upp honom? Minns ni också att jag skämtade lite om att ni skulle påminna mig om det när han blev äldre och inte var så vattenkammad längre.
I ärlighetens namn trodde jag inte på det själv. Jag trodde aldrig att han skulle bli vild. Jag trodde aldrig att han skulle flänga runt, välta allt omkring sig, bita sönder saker och jucka på barnen. Jag trodde verkligen inte det. Jag hade fel. Så fel...
Han är fortfarande fantastisk på så många sätt. Glad, orädd, lekfull och otroligt rolig att träna med. Mitt problem där är att jag fastnar i för lätta övningar. Som jag alltid har gjort. Succéträning, min paradgren. Jag försöker verkligen utmana både mig och honom men han löser allt så lätt. Han är fokuserad och koncentrerad när vi tränar. Lugn och mjuk och fin. Allt det som han inte är i vardagen...
I vardagen är han överallt. Drar i koppel, lyfter på benet när han kissar. Springer rakt in i Leia titt som tätt så hon lika tätt hoppar på tre ben... Rymmer från trädgården. Bär ut alla barnens gosedjur och biter sönder dem. Bits! Inte så hårt, verkar som att han liksom mysbiter. .. Men barnens kompisar blir med alla rätt lite bekymrade. Grannbarnets klänning fick sätta framsidan till häromdagen. Han hoppade upp, bet fast och ritchade sönder hela framsidan...
Min enda tröst är att jag tror han har ett extra påslag av hormoner nu när Leia löpt. Översexuell liksom. Och idag har jag börjat ha dem tillsammans igen så nu är det slut med unghund i hela huset. Tror det har varit en starkt bidragande orsak också. Det är liksom too much fun överallt för en tonårshund. Hoppas jag har rätt. Hoppas.😨😨
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar