Lite bilder för de som inte har Facebook;-)

Elin i hoppgungan




Elin i mormors fina julklappsmössa




En liten tomte tittar fram;-)




Någon väntar på tomten!




Vårt digitala julkort!




Pulkaåkning!




Pulkarace!




Finaste!




Mys!




Andmatning

Gott Slut allesammans!!

Nej...

Inga bullar bakade idag heller...


Men en fin promenad hann vi tjejer med! Elin, jag och Leia!




Och jag har gjort nåt jag aldrig trodde jag skulle göra... Lappat Axels jeans! Men vad fasen, han sliter ju hål på knäna på några veckor bara! Och sen kunde man ju bara stryka på märket och slapp sy! Passar mig perfekt!




Älskade lilla Osselott!!

Idag har jag haft en sån där dag...

En sån där dag när man glömmer hur bra man har det, hur lycklig jag är att jag har tre fina barn, en fantastisk man och två fina hundar...

En sån där dag när man är övertygad om att vi aldrig mer kommer att bli friska och aldrig mer kommer kunna andas utan näsdroppar och inhalationer...

En sån där dag där jag lessnar så hemskt på dessa smakportioner som bebisarna hatar, kväljs och spyr av och tänker att de kommer äta ersättning tills de är 10...

En sån där dag då jag tänkte jag skulle dammsuga, städa toan, fixa saker, men ingen bebis vill samma sak som jag och ingenting blir gjort...

En sån där dag när jag bara tar mina hundar och går ut när mannen kommer hem...

Så glad jag är att jag vet att imorgon är en ny dag!! Och då j-lar!! Då ska här bakas lussebullar!!


Men mamma, kolla så söta vi är!!

En bra sak med...

att det är så kallt att man måste ha mössa jämt är att ingen ser hur flottigt hår man har.

att det är så kallt att man hela tiden har överdragsbyxor är att man kan gå i sunkkläder hela dagen.

att vara förkyld och helt utan luktsinne är att man slipper alla mindre trevliga odörer som sprids i vårt hus, typ bajsiga blöjhinkar, nedspydda kläder.

att det är j-ligt tungt att köra tvillingvagnen i snömodd är att jag kommer bli sjukt vältränad.

att hundarna konstant trasslar in sig i sina koppel, i varandra, i vagnen, i stolpar... är att jag får träna mitt tålamod inför tvillingarnas tvåårstrots...

Vihardetsåmysigtförvibakarpepparkakor-kort

måste man ju självklart lägga upp på Facebook om man ska vara värdig som trebarnsmor... Sagt och gjort, fram med deghelvetet på bordet! Jag har i alla år ansträngt mig för att baka pepparkakor med Axel, jag är ju verkligen ingen bak- eller bullmamma, men pepparkakor har jag känt att man "måste" baka... Så han ska ha lika fina och mysiga minnen av såna julförberedelser som jag. T.o.m. förra året när jag var så sjuk fick vi med mammas goda hjälp till ett pepparkaksbak, jag tror jag var hemma på permis och låg inne på soffan medans de bakade. Därför kändes det aningen chockartat när Axel i förvåning utbrister "Har vi verkligen bakat pepparkakor förut"?? Skjut mig unge!!



"har vi gjort det här förr?"

Nåväl, pepparkakorna är bakade och degen var lika god som vanligt och pepparkakorna var tydligen lite godare än vanligt. Själv känner jag inte en endaste liten smak, är så sjukt förkyld och täppt!!

Även bebisarna har varit och är riktigt riktigt sjuka. Det började för typ tre veckor sen, DÅ tyckte jag de var förkylda. Oscar fick riktigt jobbigt med andningen och vi fick åka upp och han fick som sin storebror "anka" och inhalationer. Ingen hit tycker lilla O som slåss för sitt liv varje gång. Men nån gång vänjer han sig väl antagligen. Nåväl, efter nån vecka blev de lite bättre och jag såg ett slut för denna gång. Och DÅ slog förkylningen från HELL till! Jag blev svinsjuk och bebisarna är jättejättesjuka! Nätterna är riktigt pissiga, de hostar och hostar och snorar och är täppta i näsorna och spyr när de äter (mer än vanligt alltså) och äter inte när de ska och är dessutom gnälliga och griniga (med all rätt!!). Och jag är gnällig och grinig (med all rätt).



Sjuk...

Ute har det fallit någonting vitt från himlen, helt chockartat tydligen eftersom jag när jag skulle till skridskoskolan med Axel igår inte hade en endaste liten isskrapa, borste eller någonting som kan likna vinterförberedelser. Nu har jag förberett mig bättre och kommer inte bli lika handfallen nästa gång jag måste åka med bilen (NOT!!). Men jag ska... Nån dag... Vi hade heller ingen ordning på snöskyfflar, snöslädar och kvastar. Däremot stod Axels kickbike ute och massor av trädgårdsredskap ligger nu fint under snön...


Eftersom min käre far har gått och blivit en twittrare kunde ju inte jag var sämre. Hade väldigt svårt för det i början men börjar gilla det mer och mer. Känns lite mer seriöst än töntfacebook;-). Nej men allvarligt talat blir jag så sjukt trött på all jäkla reklam på facebook. Och nästan ännu värre är alla fruktansvärda och eländig bilder som man ska "gilla" och som alla ens vänner sedan mot sin vilja tvingas se. Ja, jag vet att det finns misshandlade barn, kvinnor, djur, ja, jag vet att det finns barn med cancer, döende barn, barn som förlorat sin mamma, barn som har pappor som åker till kriget bla bla bla bla... Men jag vill fan inte se dem hela hela tiden!! Jag fattar verkligen inte vad detta ska leda till för gott!! Så, lite kräks ur mig... Hur som helst, ni som twittrar kan ju följa mig där om ni vill. Och ni som inte twittar kan jag tipsa om att prova. Det tar ett tag innan man vänjer sig att inte hela tiden få "gilla" och kommentarer på det man skriver men är sen rätt skönt...

Nu är det äntligen Greys på femman, jag är svinsjuk och har ont överallt och checkar härmed ut!

Idag för exakt ett år sedan...

började en resa som slutade så bra den någonsin kunde! Men det var en resa som var oerhört tuff en väldigt stor del av tiden, en resa som var så oviss, så osäker och så oerhört påfrestande för oss alla.

Därför är jag nu så oerhört tacksam att jag är där jag är idag, att jag lever och att jag är stolt mamma till de tre finaste barnen i världen!! Ni gör att denna resa var värd varje natt på sjukhus, varje nålstick, varje spya, varje propp och varje dag ifrån min fina familj!!

Resan lärde mig också att man klarar så mycket mer än man någonsin tror! Den lärde mig att man ska vara tacksam för varje dag man mår bra och för varje dag man får vara tillsammans med de man älskar!

Resan visade mig också att fantastiska människor finns överallt runtomkring mig. Det fanns de som aldrig slutade höra av sig, de dom kom med fika, de som ryckte in och tog hundarna i ur och skur och de som öppnade sitt hem för Leia. Det fanns en man som tog hela ansvaret för hem och barn, en mamma och en pappa som avbröt hela sitt liv för att finnas till hands, hjälpa till och vara ett extra hem till Axel!

Ett otroligt år har gått, ett år som har gått så fort och som samtidigt känns så långt! Mycket har fått stå tillbaka och livet blir tack och lov aldrig som det var förut! Nu är vi en stor, underbar familj! En familj som varit med om en del jobbigt, men som klarat det och kommit ut på andra sidan som en ännu tajtare, kärleksfullare och en smula mer ödmjuk familj.

När vi hade det som allra tuffast var det en av alla otaliga läkare vi gått igenom som sa någonting väldigt klokt; "Man ska vara ödmjuk inför livet". Och det är jag!! Tack livet!!

Hej då V70, Hej Fårrden!

I alla fall i några dagar... V70:n är hos doktorn eftersom nån backade in i saker... Det som pep och pep och sen tjöt ihållande var tydligen inte bältespåminnelsen utan backsensorer...

Att sen hundarna inte får åka i den och att vagnen inte går in är ju lite synd... Men den är snygg där den står;-)

Fredagsmys

Bästaste fredagsmyset med finaste familjen! Självklart en nyttig böngryta som älskades av alla! Bebisarna satt som ljus i sina babysitters och tindrade med sina finaste små ögon! Sexåringen njöt av bönorna och tjatade inte om hur mycket ostbågar han skulle äta sen... Pappan och jag såg varandra djupt i ögonen över ett glas vin. Och njöt av att bara vara!! Pappan var inte sjuk och hade inte knaprat Ipren för att genomleva middagen... Mamman var inte så trött så hon ville dö och önskade inte heller att klockan skulle vara åtta så att alla barnen ligger i sina sängar. Hundarna fick varsitt ben och morrade inte åt varandra, inte heller fanns det massa tvätt att hänga/torktumla/vika...

Bästa finaste fredagsmys!! <3 på det!!

Jodå Eva...

Här kommer en bild;-). Vi skulle skicka hunden från X, dummin låg inne i spetsen på stapeln. Vinden i ryggen och Leia kom på högersidan av veden...

Mitt livs första WT!!

Tänkte jag här i bilen skulle passa på att blogga lite om mitt WT igår...
Efter ganska lång väntan fick vi äntligen starta på ruta 4, vattenmarkering. Jag tjuvlyssnade lite på dem som var före och eftersom många hundar fick vänta länge på den rutan var många överladdade med knallningar och dåligt fotgående som följd. Alltså fördrev jag väntetiden inte bara med att fika utan att öva fotgående ner mot vattnet och skytten och ifrån detsamma. Och sen nötte vi lite sitt, sitt, sitt... När det äntligen var min tur var jag sjukt nervös men Leia kändes fin, aningen het kanske. Det var en ganska lång transport med lös hund, ner mot vattnet och längs med det en bit. Jag fick påminna henne lite tyst nångång men annars skötte hon sig fint. Vid skottet ryckte hon till men satt kvar tills jag skickade. Markeringen var lätt i vasskanten och avlämnandet satt fint! Jag fick mycket beröm av domaren så det kändes skönt och jag blev lite lugnare.

20 p

Sen gick jag till ruta 2, markering. Ganska enkel markering i skogen, enda kruxet var att jag glömde räkna till tre efter dummin landat och skickade henne alltså för snabbt. Jag kom på mig omedelbart och utbrast, nej jag glömde räkna!!! Domaren sa att hon skulle dra lite för det men att hunden gjort ett mycket bra jobb och hon såg att stadgan fanns och att hon skulle suttit ändå!

18 p

Därefter tog jag ruta 1, markeringar under gång. Men när man såg skytten göra sig klar så vände man upp och riktade hunden ut i skogen. Plättlätt tyckte Leia som även hade ett mycket fint fotgående trots skytt före. Domaren här sa att det såg fantastiskt bra ut och att han inte hittade nåt att dra av för. Kul!

20 p

Sen tog jag ruta 3, riktat närsök. Ca 10 m in i skogen låg en ruta med 5 dummies, 2 skulle in på tre minuter. Leia fick nog vittring redan när vi stod och väntade, men jag skickade på ett linjetag, blåste stopp och sen närsök. Funkade super, första hittade hon omedelbart, andra fick hon söka lite efter. Även här fick jag mkt beröm, det enda domaren sa var att man ju inte nödvändigtvis måste blåsa stopp utan kan från linjetaget direkt blåsa närsök. Och det funderade jag ju lite på men valde ändå att blåsa stopp först...

19 p

Sista rutan var ett linjetag. En dummi låg i en vedträstapel som var formad som ett V. Dummin låg längst inne i spetsen och hunden hade vinden i ryggen.




Jag vet ärligt talat inte hur man skulle gjort för det var ju nästan omöjligt för hunden att få någon vind alls på den. Jag skickade och hon gick ganska så precis förbi den. När jag sen blåste närsök började hon söka åt fel håll och kom långt åt höger. Jag trixade lite, försökte dirigera vänster men hon tog inte riktigt detta på långt håll och i skogsterräng... Tillslut lät jag henne söka lite fritt tills hon av en händelse befann sig bakom vedstapeln och rätt i vinden och blåste då närsök. Då hittade hon den och kom in fint med den. Men det blev onödigt svårt och vi förlorade nog många poäng där!!

8 p

Allt som allt blev det 85 poäng av 100 möjliga och det är jag väldigt nöjd med!! Ännu mer nöjd är jag att Leia var så lugn och fokuserad hela tiden och att jag kunde slappna av och ha roligt!!
Det var så kul att träffa lite hundmänniskor i allmänhet och Thorsvimänniskor i synnerlighet! Och stort tack till Ellis som både coachade och lånade ut pipor!!

Nehej...

... hon kunde fortfarande inte äta godis på rätt sätt😉. Så idag har vi tragglat lite mer godisätande och lagt på lite rörelse i det hela. Känns som vi har en bit kvar;-). Tack för rolig träning igen Hanna och Kakan!

Imorgon ska vi träna med gänget igen, jag tänkte vi ska köra lite WT-upplägg så jag får köra igenom henne lite. Blir väl lite markeringar och kanske ett litet linjetag ut i skogen...

Jag hade massa bra saker jag skulle blogga om när jag var ute och gick, nu kommer jag inte ihåg en enda😞. Får bli en annan dag. Nu blir det lite mer X-faktor!

Jag vet inte när...

jag tränade hund så här regelbundet senast! Det är så himla kul att vara igång ned det igen och jag är så tacksam att bebisarna gillar att sova i vagnen på förmiddagen så att mamman får träna!!


Häromdagen träffade jag Hanna och skulle träna lite lydnad. Jag ville mest att hon skulle checka av vårt snygga fria följ och kommendera oss lite. Det slutade med att jag har en hund som tydligen inte ens kan ta godis på rätt sätt. Så till fritt följ kom vi inte ens. Snopet!! Missförstå mig rätt, jag är verkligen oändligt tacksam för sån här hjälp, det är verkligen det jag behöver! Och jag tycker det är så kul för det är nog ungefär så här folk som vill ha hjälp av mig känner sig... "Hon kommer inte på inkallning" "Då tränar vi på att hon inte ska dra i kopplet". "Men det är inte problemet" "nej men det är där du måste börja"... Typ...

Så nu tränar vi på att ta godis rätt och att hålla en bra position, länge och stadigt. Det är kul och det går framåt och jag har tjuvgått lite fot och det går svinbra!!! Så det är absolut the way to go!!

Idag tränade jag lite långa långa linjetag. Och insåg att det här behöver vi träna mycket mera på! Hon tappade linjen och gick över i sökbeteende när det blev riktigt långt... Så det är väl back to basics igen, åhhh!!!

Sen har jag gjort nånting i all hast och helt oplanerat!! Jag har anmält till mitt livs första working test!! Det var sista anmälningsdagen idag och efter uppmuntran av diverse snälla människor så gjorde jag slag i saken! Hoppas hoppas nu jag kommer med!!

Här kommer lite bilder från våra dagar här hemma;



Elin och jag




Redo att hämta brorsan i skolan




En skitglad Elin









En småleende Osselott!

Gårdagens promenad

var inte lika kul som tisdagens... Regnet vräkte ner, bebisarna var inte alls lika nöjda och motivation och glädje till hundträning fanns inte. Det enda vi hann med var återigen ett kvartsamtal om att äta bajs. Och kvartsamtal med mig när jag redan är uppretad är ingen lustig historia erfor Leia snabbt. Men satan i gatan vilka fina nej jag plötsligt fick in! Så fort jag ser att hon går in i sin bajsletarmood så behöver jag bara viska att litet svagt nej så kommer hon genast skuttande. Så inget ont som inte har nåt gott med sig!



Kvällen var lite mer behaglig vädermässigt och jag fick för mig att åka ut en sväng till bruks, på deras onsdagsträning. Målet var att få Leia att tycka det var sketakul på plan fast massa folk står och skriker och hundar springer omkring. Leia var supertaggad och tyckte det var riktigt kul! Så målet är uppfyllt. Den momentträning vi gjorde kan vi orda mindre om. Men som en klok vän till mig säger; "det är bara detaljer, det viktiga är känslan"! Och känslan var som sagt bra!

Idag har vi varit på BVC igen och även denna gång blev de godkända! Elin på 57,5 cm och 5035 g och Oscar på 54.5 cm och 4470 g. Det tar sig sa pyromanen!



Nu kokad det flaskor och snart ska middagen påbörjas. Idag bjuder ICA på Marinerad Kyckling. Tack ICA!

Att dricka kaffe ur termos

är så sjukt gott! Jag vet inte varför men jag tror det påminner mig så mycket om dagar ute i skogen fyllda av hundträning och roliga människor. Nu tränas det inte så intensivt och det är inte så många roliga människor här (bara två små, sammanslaget som 1/2 människa kanske) men lika jäkla gott är kaffet! Tack älskade älskling för det!

Vi lever!!!

Ja, samtliga överlevde Björns första jobbdag. Tror nästan Björn haft det jobbigast.
Att vara själv med twinsen gick helt klart över förväntan! Jag misströstade lite på morgonen, efter 0 timmars sömn mellan 2 och 7 orkade jag inte gå upp så tidigt som jag tänkt... Jag hade några ärenden innan Elin och Oscar skulle ha sin första playdate. Båda ungarna matades, tvättades och kläddes och en dryg timme senare låg de båda och sov i vagnen, redo för promenad!




Vid lunchtid kom Oscar och Elins gamla kompis F och hälsade på. Med sig hade hon sin mamma S. F och twinsen har delat hotellrum i många veckor och jag och S träffades redan på BB i Linköping. Så det var ett kärt återseende och så kul att träffas under mer normala omständigheter. Att jag inte hade duschat eller städat gjorde inte heller det minsta eftersom vi sett varandra i betydligt sämre skick redan...
Sen sa det svosch och klockan var fem, besöket åkte och Björn kom hem. Som grädde på moset kom mormor och morfar förbi, nyhemkomna från Slovenien...
Nu hoppas vi denna natt blir lite bättre än förra och att morgondagen blir lika bra som denna!!
För övrigt är den här reklamen sjukt rolig tycker jag:
http://www.youtube.com/watch?v=WBYI49woodU&sns=em

Imorgon...

är det dagen E! E som i Ensam med twinsen. Björn börjar jobba igen efter fyra månader. Wish me luck!!

Om de kommer att skrika? Oh yeah!!

Om jag kommer att svettas?? Oh yeah!!

Om jag kommer att slita mitt hår?? Oh yeah!!

Om vi kommer att klara det?? Oh yeah!!

Lite Instagram...

Instagram

http://instagr.am/p/QNmAhMRt5j/

Jag tror aldrig...

det nånsin varit så skitigt hos oss som idag... När man städar vill man ju liksom göra allt i en viss ordning... Typ plocka undan, damma, städa toan, dammsuga, skura... Sen vi kom hem har vi aldrig kommit längre än till punkt ett, ibland halvvägs in i punkt 2 och ibland har nöden gjort att vi hoppat till punkt 3... Med påföljd att det aldrig dammsugas eller skuras längre. Så idag bestämde jag mig för att raskt hoppa över punkt 1 och 2 och börja på punkt 3. Allt därutöver fick räknas som bonus. Och jodå, nu är det både dammsugat, skurat, toastädat, dammat och iordningplockat. I nämnd ordning;-)... Twinsen har fått vara ute på promenad mest hela dagen så jag fick städa ifred, så jäkla skönt!

Igår var det ju måndag så idag är det fredag av nån konstig anledning. Iaf känns det så, tiden går så sjukt fort! Idag var sista dagen Björn var föräldraledig, på måndag börjar han jobba. Herregud, jag undrar hur det ska gå!! Lite läskigt, lite spännande och kanske lite skönt att komma in i lite rutiner igen efter massor av månader...

Nu sitter jag på altanen i solen, en kaffekopp i handen, den bästa mannen och de bästa barnen vid min sida... Klagar inte, inte alls!!

Funderar på att starta en tävling...

Hur länge tar det innan dessa fina nyinköpta blommor är döda??


Första pris är en spytrasa!

Location:Norra Strandvägen,Västervik,Sverige

Mata, mata...

blöjbyte, blöjbyte, mata, blöjbyte, påklädning, påklädning, avklädning, blöjbyte, påklädning, promenad, avklädning, mata, avklädning, mata, blöjbyte, blöjbyte, klädbyte, mata, äta själv, mata, mata, påklädning, påklädning, hämta på skola, avklädning, avklädning, blöjbyte, blöjbyte, mata, mata, mellis, kaffe, mata, klädbyte, blöjbyte, blöjbyte......…………

Lika långsamt som tiden gick...

under nästan hela min graviditet, lika sjukt fort går den nu!! Dagarna bara rusar iväg och veckorna ska vi inte prata om. Det är måndag, sen fredag sen måndag igen... Jag fattar verkligen inte var tiden tar vägen?? Vår tid ägnas nu nästan uteslutande åt att mata, mata, mata, byta blöja, mata, mata och mata igen... Jag är så oerhört glad och lycklig att vi äntligen, äntligen är en familj igen och att vi får vara tillsammans! Axel njuter nåt oerhört att ha både mig och Björn hemma igen och älskar sina småsyskon över allt annat! Han har varit helt fantastisk här hemma ända sen vi kom hem. Än så länge har jag inte sett en enda tendens till svartsjuka eller att han tycker det är jobbigt, han har bara växt så otroligt istället. Han klarar så mycket själv och han märker när ingen har tid för honom just för stunden. Han hämtar saker och stoppar i nappen på Elin. En helt perfekt storebror helt enkelt!

Några större utflykter har vi inte vågat oss på än så länge, vi har varit på BVC ett par gånger, det är allt. Och sen har vi i och för sig promenerat en hel del, till Maxi och in till stan ett par gånger.

Axel har ju börjat skolan också, ett stort steg i en sexårings värld. Det har fungerat fantastiskt bra, men det var lite konstig känsla att lämna honom där första dagarna. Alla barn var ju så stora, hela skolgården kryllade av sexor kändes det som. Jag tycker han var otroligt modig som bara knatade in, som att det var världens mest naturliga sak...

Födelsedag för Axel har vi också hunnit med. På hans sexårsdag låg vi ju fortfarande inlagda, men personalen var så fantastiskt snäll så att de ordnade så att både Björn och jag kunde vara med Axel hela dagen. Vi var på Lysningsbadet på förmiddagen, luftkuddeland och minigolf. Sen käkade vi lunch därute. Sen åkte vi upp till sjukhuset och hämtade hem Elin på permission, något som var otroligt stort för Axel!! Elin var sen med på kalaset här hemma, med mormor, morfar, farmor, farfar, gammelfarmor m.fl. En konstig men rolig känsla.'

"På riktigt" kom vi hem den 13 augusti, då var vi på permission. På fredagen hade vi återbesök men då var båda barnen och vi superförkylda så utskrivning fick vänta till måndagen den 20 augusti. Ungefär 2 veckor efter det beräknade födelsedatumet. Det har varit en otroligt jobbig och omtumlande tid och jag tror ingen av oss riktigt har hunnit landa i det hela än. Det finns liksom inte riktigt tid för det. Men som jag skrev tidigare så är det bara så fantastiskt skönt att vara hemma och få rå sig själva för första gången på så otroligt länge! Att få äta när och vad man vill, att få byta blöja när och hur man vill och att få sköta sina bebisar så som JAG vill att de ska bli omskötta. En underbar känsla!

Det finns inte precis så mycket egentid än så länge... Det är svårt att vara själv med bebisarna om båda blir hungriga, de är än så länge inte så bra på att vänta på sin tur och sin tid... Allt ska liksom ske NU och helst för en kvart sen! Lilla Oscar har än så länge inte så kraftig röst och är lite mer tålmodig än sin syster. Elin däremot har som sagt vare sig tålamod eller svag röst. Däremot ett öronbedövande vrål en ganska kraftig röst och ett sjujävla humör kraftigt temperament... Vi hoppas att vi så småningom kan få till det att mata båda samtidigt men än så länge går inte det så bra... De sätter i halsen, det rinner brevid och de spyr i kapp då... Följden blir att vi båda blir ganska låsta. Den lilla tid jag har har jag valt att lägga på Leia eftersom hon behöver det och det är det jag har längtat så fruktansvärt efter hela den här tiden. Vi har kommit igång ganska bra att träna med vårt träningsgäng så vi har kört en gång i veckan. Vi har också gjort så att någon planerar träningarna till varje gång och det har fungerat väldigt bra. Då blir det lite mer fokuserat och uppstyrt och man vet vad det är man tränar på.

Jag är väldigt nöjd med Leias insats sista veckorna. Det mesta har fungerat väldigt bra, både dirigeringsarbete och markeringar. Vi körde även med vilt för ett litet tag sen och det gick helt strålande. Så visst känns det verkligen som vi är klara för en start i nkl, men den lär få vänta av naturliga orsaker. Kanske i vår någon gång...

Idag hade jag en halvtimme över och då bestämde jag mig för att träna här hemma. Jag lämnade Leia här hemma och sen gick jag upp till gångbanan här ovanför. I skogen på ena sidan la jag ut ett sök, smalt och långt. På den andra sidan gångbanan la jag ut ett gäng tennisbollar på ett linjetag. Tanken var att hon skulle få vittring på söket när hon kom upp till området men att jag då ändå skulle kunna skicka henne på ett blint linjetag. Det gick riktigt superbra, jag såg att hon vindade in söket så fort vi kom upp. Ändå kunde hon släppa det helt och gick rakt och fint på linjetaget och kom precis rakt på tennisbollarna. Lite trams då hon bytte boll någon gång, men annars inga problem. Jag växlade sen med att göra några skick i söket med att skicka på linjetag eller ut-kommande på bollarna. Sen hade jag en trött och nöjd hund!

Nu är klockan nio och det är snart dags att gå och knyta sig för att få några timmars sömn innan nästa matning... Ha det!!

Efter ytterligare många veckor...

... hos våra fantastiska uppfödare fick Leia åter komma hem! Vårt liv har ju varit mer eller mindre ett kaos sen i november och när jag blev inlagd i Linköping i slutet av april hade vi ingen möjlighet att ha Leia hemma. Hon har haft det fantastiskt bra hos Anita och Jörgen och levt flockliv med hundar och katter. Men jag tror ändå hon tyckte det var skönt att komma hem. Än återstår mötet med de nya familjemedlemmarna Elin och Oscar, de har några veckor kvar på mognad-och tillväxthuset:-)

Jag har försökt mig på att träna en del men det är väldigt svårt när man inte riktigt har huvudet med sig. Jakten kräver så mycket av mig, inget går liksom på rutin där. Så det lilla jag har gjort har gått riktigt dåligt och det känns som jag förstör mer än jag tränar. Så jag funderar på att lägga det lite på hyllan ett tag tills jag kan få nån som hjälper mig och ger mig lite tips och råd. Jag skulle behöva en veckas träningsläger;-)

Istället har jag börjat plocka lite med lydnaden igen och det känns väldigt roligt just nu! Lydnaden går så mycket på rutin för mig, jag bara gör utan att tänka... Jag har filat lite på detaljerna i fria följet (framförallt högersvängar med halt där hon gärna vill tappa i position) och jobbat vidare med fjärrdirigeringarna. Jag har åter börjat köra med externbelöning bakom henne och det funkar väldigt bra. Jag vill ju att hon ska ha lite bakåttänk där, framförallt på uppsitten där hon annars gärna kommer framåt.

Leia är extremt motiverad i lydnaden nu, den tveksamhet och osäkerhet som ibland fanns förr är helt borta. Hoppas det håller i sig även i skarpa lägen och genom löpet...

I jaktträningen ägnar vi oss som sagt inte åt så mkt alls... Förutom fotgående som vi jobbar väldigt mycket med på promenaderna. Tycker det är så praktiskt, man slår många flugor i en smäll. Man slipper släpa på koppel, man får fotgåendet tränat och framförallt får man en väldigt trött hund;-). Det vi jobbar mkt med just nu är att hålla positionen no matter what. Så vi tränar förbi små ettriga hundar, över "farliga" underlag, genom vatten och att gå en liten bit ifrån naturliga kanter som staket och trottoarer. Hon är väldigt duktig och känns helt trygg i sin position. Det som är allra svårast är dock när jag går och pratar med nån annan. Då verkar det efter ett tag som att hon tror jag glömt bort henne och då passar hon på;-). Träna träna träna...

Annars rullar livet på, på sjukhuset och hemma. Det finns inget hellre vi alla önskar nu än att äntligen, äntligen få bli en hel familj igen...

Igår var det dags...

för årets första träningstillfälle med vår "egen" instruktör här nere, Kicki Evö. Vi (träningsgänget) tränade en del för henne förra året och det är väldigt nyttigt för oss eftersom vi alla i gruppen är nybörjare. Kicki har erfarna ögon och bra tips och idéer.

Vi började att prata lite om var vi nu stod i träningen och vad vi ville lägga fokus på. Jag ville mest få hjälp att höja nivån på träningarna lite, så vi mer tränar på sånt som vi kan ställas inför på jaktproven och WT's.

Vi började med att en av minstingarna (som är lite blyg för andra hundar) fick göra en godisövning där han fick gå runt bland oss andra och våra hundar och äta godis. Populär övning!

Sen gick vi lite på linje medan Kicki sköt tennisbollar över våra huvuden. Vi skulle komma ihåg var markeringarna landade. Sen skulle vi sätta hundarna och själva hämta in bollarna. Jag som är tjock och otymplig skickade istället hunden som plockade in den markering jag valt helt perfekt. (jag missförstod övningen...)

Sen ställde vi upp i par efter varandra. Kicki sköt iväg två tennisbollar och sen fick de som stod först gå och ställa sig sist. De som nu stod först skickade sina hundar på varsin boll. En hund i taget och den hund som var coolast fick gå först. Det här gick jättebra för alla.

Sen körde vi markeringar. Leia fick en dubbelmarkering och jag bestämde mig för att skicka på den först kastade markeringen först. Leia hade svårt att släppa den sist kastade markeringen och trots att jag väntade in tills jag tyckte hon spikade på den första. Ändå drog hon efter en liten bit ner mot den andra dummin. Jag blåste inkallning och gjorde om och då gick det bra. Det blev väl lite av ett mellanting av markering och lite dirigering. Sen plockade hon in den andra utan problem. Sen diskuterade vi lite varför jag valt att skicka på den först kastade först, det är ju mkt svårare. Men jag har tränat på det här innan och det brukar gå väldigt bra. Och detta har ju sin nytta i praktiskt jakt om den första fågeln tex är skadeskjuten och man vill ha in den snabbt. Eller om man har fler hundar med så kanske man redan skickat en annan hund på den sista markeringen.

Därefter fick hon en ny dubbelmarkering, i samma linjer fast längre ut. Här fick hon gå på vilken hon ville och hon valde då den sist kastade. Här var det lite jobbigt för henne, jag vet inte om det var att hon skulle över gamla nedslagsplatsen eller om hon var allmänt virrig. Hon fick lite hjälp av Kicki och löste det tillslut i alla fall.

Sen tränade vi lite på att få lyhörda på vårt markeringskommando, eller snarare att stadga där. Vi sa allehanda ord, apelsin, banan osv och hunden skulle vänta in det rätta ordet.

Därefter var sista övningen ett litet närsök som Leia löste utan problem.

Kul att vara igång lite igen och hoppas att det varar!!

Leias 2-årsdag firades...

... med en heldag med träningsgänget. Otroligt hur fort tiden går när man har roligt, vips var klockan halv tre innan vi var klara!

Jag är så sjukt nöjd med dagen, det var verkligen en suverän genomkörare för B-provet vi är anmälda till (om vi nu kommer vara med har vi inte sett än...). Vi hade på förhand bestämt oss för att höja nivån ett rejält snäpp eftersom en del av oss har varit ute på working tests och det har visat sig att nivån ligger på en helt annan än den vi brukar träna på...

Vi började med att köra ett par dummimarkeringar i riktigt risig, sank och snårig terräng. Riktigt långa var de också. Leia löste de första riktigt bra, sen fick hon en som låg längre ut och hon var tvungen att passera ett dike för att ta sig dit. Den hade hon riktigt jobbigt med, trots att hon hade motvind. Det jag är nöjd med att hon ändå jobbade i en smal korridor, hon hade bara svårt att bedöma avståndet. Men hon fick jobba otroligt hårt och tillslut blev hon vidare och sökte större så då hjälpte vi henne så hon hittade rätt. Det roliga är också att se att hon aldrig ger upp!

Sen gick vi över och körde markeringar med vilt. Jag var ju lite tveksam till hur det skulle gå eftersom det dels var superlänge sen vi körde, dels att hon har gått med på jakter och därmed vant sig vid varmvilt.  De var i lite lättare terräng, men hamnade i riktigt sank mark. Leias första var en kaja som hade sett betydligt bättre dagar här i livet. Hon plockade upp den relativt spontant och sen sprang hon några meter. Sen släppte hon den och började rulla sig i den. Ut som en furie for matten och skällde och skällde på henne tills hon var riktigt nertryckt i skorna!!! Jag har ju sett tendenser när vi är ute i skogen att hon gärna rullar sig i äckelpäckelsaker och detta är ju absolut förbjudet!!! När jag skällt färdigt sa jag sonika "apport" på kajan igen och hon plockade fint upp den och gjorde ett perfekt avlämnande rakt i handen. Jag är riktigt glad att hon dels tog åt sig så otroligt av min tillsägelse, men framförallt att hon snabbt släppte det och plockade upp fågeln igen. Det kändes verkligen som att "utvecklingssamtalet" (som det populärt heter....) hade precis den effekten jag önskade och hon förstod vad hon gjort fel.

Sen fick vi två markeringar till som hon plockade upp klockrent och lämnade rakt i hand som en riktig stjärna!

Därefter körde vi ett sök. Det var 6 fåglar utlagda och jag hade inte riktigt tänkt jag skulle plocka in alla men Leia var helt suverän. Hon plockade in en efter en, hon sprang verkligen rakt på dem. Jag provade att skicka henne lite i olika riktningar i området och hon tog mina anvisningar helt perfekt. Så himla nöjd! Sen fick hon tyvärr lite problem på den allra sista, det var en liten stackars duva som låg längst ut i ett hörn. Hon började nog bli lite trött också, så hon fick lite hjälp av att Cecilia gick ut i rutan och motiverade upp området lite. Då löste hon det lätt som en plätt. Alla avlämningar satt helt super, hon håller helt stilla tills jag sätter fram handen. Så skönt!

Som avslutning skulle vi köra vatten för första gången som i somras i princip... Det blev inte så långa markeringar eftersom vi inte hade nån båt men de fick simma i alla fall. Det fanns inte någon som helst tvekan hos någon av hundarna, de flög verkligen i! De hade en del vass att ta sig igenom innan de kom ut till fåglarna men även detta löste de fint. Leias första markering satt jättefint, hon kom rakt på fågeln när hon kom ut från vassen. Jag stod kanske 30 m upp på land och var spänd på hur hon skulle klara transporten fram till mig. Men hon gjorde det hur bra som helst, kom i full fart, lämnade av fågeln och fick därefter ett "skakakommando". Det kändes som att det satt sen förra året. Sen tror jag även att vårt tidigare utvecklingssamtal angående kajan spelade viss roll...

Hennes andra markering blev lite svårare. Det tog lite tid innan jag skickade (jag vände ifrån och gick lite fot först eftersom jag anat tendensen till att knalla på första markeringen). Det blåste rätt ordentlige så när jag skickade så hade fågeln drivit ner lite mer till vänster och hon fick ingen som helst vind på den utan simmade förbi den. Hon satt fart mot några stockar/pinnar som stack upp i vattnet lite längre ut men fick inte loss dem. Jag blåste inkallning och då vände hon. Sen tänkte jag vara lite avancerad och försökte blåsa stopp och dirigera vänster. Hon fattade ingenting... Så jag kallade in och skickade henne istället på ett linjetag lite åt vänster från dit fågel flutit. Detta för att hon skulle få vind på den (extremt nöjd med mitt egna tänk:-). Och det tog hon helt perfekt, sprang rakt ut i vassen, gick över till att simma på linjen och fick då vind på fågeln. Plockade den, kom upp och gjorde en lika perfekt avlämning som första gången. Gissa om jag var grymt nöjd och stolt över min älskade lilla pärla!!!

Nu sover hon väldigt gott och lär nog göra så några dagar framöver!

Ikväll ska vi fira husse som har samma födelsedag som Leia, det ska bli tårta, sushi och familjefilm! Mys på hög nivå!

Igår var det äntligen dags!

Äntligen dags att få till en lite mer organiserad och strukturerad träning med vårt träningsgäng. Det här var ju första gången sen tidigt i höstas så det var spännande. Vi var tre stycken med hund och så lyxade vi genom att ha med Cecilia som tyvärr har en skadad hund, som kastare.

Leia, Ossy och Bossa

Vi började med några riktigt långa och svåra markeringar. Vi stod ute på ett fält, Cecilia långt uppe i ganska tät skog. Hundarna skulle när de markerat ta sig från fältet, genom ett litet skogsparti, över en väg och upp i den ganska snåriga skogen. Första markeringen jag gjorde är jag inte helt säker på att Leia såg, men jag tyckte ändå hon låste som att hon visste var den var. När jag skickade så sprang hon rätt till en början men drev sen iväg alldeles för långt åt höger. Hon var riktigt långt borta när Cecilia hjälpte henne lite med lite kvackljud. Då kom hon rätt och hittade den bra. Körde en likadan markering direkt efter och då spikade hon den, det var skönt. Vet inte hur mkt det var att hon nog hade jäkligt mycket spring i benen på första markeringen...

Sen ställde vi oss i en fyrkant. Vi körde övningen med att en kastar en markering och jag skickar sen min hund på markeringen. När min hund är på väg in med dummin så lägger kastaren ut en dummi på samma ställe som jag sen skickar på ett linjetag på. Det gick riktigt bra men man såg att hon tvekade lite att springa rakt emot en annan hund, det tycker hon är lite jobbigt. Men hon gjorde det i alla fall och på linjetaget gick det ännu bättre. Sen gjorde vi en variant som jag trodde skulle vara för svår för Leia. Då fick en kastare kasta en markering som Leia såg. Samtidigt lade en annan i fyrkanten ut en dummi. Denna dummi skulle jag sen plocka in med ett linjetag och det brukar Leia ha väldigt svårt för eftersom störningen av markeringen blir för stor. Men tack vare att det var samma sträcka som hon tidigare gjort linjetag på, så gick det hur bra som helst. Superkul! Sen var det bara att vända upp mot markeringen och den spikade hon.

Andreas och Ossy

Därefter gjorde vi några markeringar i medvind och riktigt risig terräng. Detta för att få hundarna att gå förbi kastaren och söka sig utåt. Det var en väldigt nyttig övning, Leia har ju problem att komma förbi kastaren, hon använder den som referens. Men tillslut insåg hon att hon skulle söka sig utåt och fick då fint dummin i vinden. Nyttigt och roligt!

Vi avslutade med några dubbelmarkeringar med stor vinkel mellan de kastade apporterna. Jag varierade med att ta in den sist kastade först eller sist och båda gick lika bra. Hon var verkligen superduktigt!

Helena och Bossa

Jag jobbade generellt ganska mycket med att vända ifrån markeringar eftersom jag tyckte hon var lite väl het. Hon pep inte men jag såg att hon var väldigt spänd och i början skakade hon till och med. Jag jobbade också mycket med fotgående, eller egentligen med vändningarna. Det är ju så mycket lättare att vända mot området där de andra jobbar än ifrån det. Så jag fick ta till lite bevingade metoder för att få henne att vända lika snabbt från området som mot. Det skulle ju faktiskt teoretiskt sätt kunna komma en markering åt andra hållet, då vill jag att hon är lika snabb och följsam i de vändningarna. Fick väl till det rätt bra tillslut, Leia tyckte nog dock att det var tråkig och extremt onödig träning...

Riktigt kul var det i alla fall att träna och fantastiskt att det gick så bra som det gjorde med tanke på hur lite vi har tränat sista halvåret.

Igår var det söndag...

och när Axel och Björn var på simskola passade jag på att träna lite apportering med Leia. Jag vill känna lite mer på var vi stod i den träningen. Jag började med att lägga ut ett närsöksområde under ett stort träd. Jag gömde fem minidummis väl under fjolårsgräset och massa löv. Sen lämnade jag området åt sitt öde ett tag och började med ett enkelt linjetag på en synlig dummi. Det gick hur bra som helst. Leia har ändrat sitt sätt att lämna av när hon varit borta, jag har ju tidigare tagit emot henne framför mig och sen har hon gått in vid sidan. Nu slängde hon snabbt in rumpan och avlämnade sittande vid sidan. Bara att tacka och ta emot, det kändes väldigt snyggt... Jag tog ut avståndet lite och körde en gång till och även det gick plättlätt. Då ställde jag åter ut dummisen på samma ställe och sen slängde jag en störningdummi till vänster om oss. Då körde det genast ihop sig och Leia hade väldigt svårt att fokusera på den hon skulle hämta. Hon stack iväg till fel dummi ett par gånger, jag fick gå framåt på linjen ganska långt för att hon skulle sticka till rätt dummi. Det som dock var roligt att se var att hon inte "la ner verksamheten" som hon gjort innan när jag har behövt korrigera henne. Hon blev möjligtvis lite tveksam men fortsatte jobba bra. Sen körde vi några skick bakåt med rätt kommande, men jag vet inte om det gick så himla mycket bättre. Hon har bra och raka skick när hon väl går, men jag har svårt att få henne att gå på första kommandot... Hon låser sig lite där hon sitter. Körde lite inkallning med stoppsignal och skickade direkt därifrån och då gick det lite bättre. Kanske får köra lite såna basicövningar ett tag tills det sitter lite bättre. Sen avslutade jag med att skicka på närsöksområdet, både vanliga linjetag, bakåt och bara kollade att närsökssignalen satt och det gjorde den:-)

Idag har jag jobbat mina fyra timmar, det var himla kul och mycket att göra. Sen åkte jag direkt ut i skogen med Hanna och Kakan, vi gick en sväng och hundarna sprang som tokar. Man ser att Leia har sprungit mycket i skogen sista månaderna, hon är snabb, smidig och tokmusklad. Efteråt var både hundarna och jag trötta och kvällen blev lugn och stillsam...

Jag är helt genomförkyld fortfarande och får varje kväll svinont i halsen... Men, men, det går ju över så småningom... Ikväll ska jag se på 30 grader i februari, riktigt bra serie tycker jag! Hur ska det gå för stackars Kjell Bergqvist i duschen?

Första dagen...

För Leia inleddes med frallfrukost hos mor och far för att fira hennes hemkomst! Axel är helt galen i henne och vill bara gosa, gosa och gosa. Leia njuter av all uppmärksamhet som följer av att plötsligt bara ha en ytterst liten, grådammig, raggig, 11-årig borderterrier att konkurrera med. Hon är stor, stolt, svart och vacker ( iaf om hon får uttala sig...)

Efter frukost tyckte jag det var dags hon kom ner på jorden lite så jag tog med båda hundarna på skogspromenad. Leia känns väldigt trevlig på promenaderna, hon är lyhörd, lyssnar fint på inkallning (mkt bättre än när hon åkte, tack Anita för era utvecklingssamtal ang. detta) och har ett otroligt bekvämt fotgående som är helt och hållet avslappat oavsett vad som händer. Vi testade lite bakåtskick, det gick sådär, lite övertalning krävdes. När vi senare på dagen var på stan kom jag dock på att jag använt "back" och jag brukar ju säga "ut"... Så vi ska prova det igen idag och se om det går bättre med rätt ord;) Lite stoppsignal testade jag också och den satt bra.

Efter statstur med familjen åkte Axel och mormor på bio. Jag kunde inte hålla mig utan testade lite lydnad med Leia. Allt gick fantastiskt bra, hon var taggad och kom ihåg allt utom ställandet som behövdes nån liten påminnelse. Nu ska jag anmäla till tävling!! Synd bara att hon säkert kommer börja löpa närsom.

Kvällen tillbringades hos min faster som fyllde år, god mat och trevligt sällskap. Hundarna skötte sig exemplariskt förutom Bo som smet ut på balkongen och hann äta upp ett kexpaket och stoppades av husse just som han skulle sätta tänderna i kungstårtan! Bosse, Bosse....

Om jag skulle, kors i taket, ta och skriva lite...

Här på bloggen har det ju varit ett LÅÅÅÅÅNGT uppehåll, tom längre än det brukar... Jag tror att de flesta som läser här redan vet att jag varit väldigt sjuk väldigt länge och min blogg som mest handlar om hundträning har inte känts så aktuell att uppdatera. För den delen har jag inte orkat heller kan jag villigt erkänna. Nu är jag (hoppas jag, peppar peppar ta i trä och alla andra ramsor man kan komma på...) tillbaka på banan igen. Leia är på väg hem efter att ha varit hos våra fantastiska uppfödare Anita och Jörgen i över tre månader och då är jag så glad att jag tom vill skriva lite här!!

Det har varit fantastiskt skönt och vi är otroligt tacksamma att vi har fått lämna Leia i sådant bra förvar. När jag var som sjukast var jag på sjukhus mer eller mindre hela tiden och jag har inte orkat göra någonting mer än att ligga i soffan. Att då inte behöva oroa sig för hur Leia har det, eller hur hon mår, utan veta att hon får precis det hon behöver av de bästa människorna, har varit guld värt! Stort tack!!!

Bosse har varit hemma hos oss, han är ju mer eller mindre som en katt nuförtiden, ligger mest och sover. Han nöjer sig ju också med att lunka runt kvarteret ett par gånger om dagen om det krisar, så det har funkat bra.

Axel har nog haft det lite jobbigt under den här tiden, det har varit mycket att förstå och tänka på som liten. Men jag märker att det blir bättre och bättre nu när jag är hemma igen och har fått krafterna tillbaka! Sen är han ju på sitt sjätte år och jag tror också att vi har en hel del att skylla på åldern också. Han har helt plötsligt kommit på att man kan säga emot sin mamma, något han har varit ganska försiktig med tidigare. I alla fall om jag hotat med att bli arg... Nu blir han lika arg och sur som jag, så vi har våra duster. På nåt sätt känns det som att han inte längre har nåt mellanläge, antingen är han sur och tvär som en citron eller så är han fnittrig, flamsig och tramsig som aldrig förr... Som sagt, snart 6 år...

Jag har varit sjukskriven ända sen i mitten av november, men nu sen i måndags var planen att jag skulle börja jobba halvtid. 9-13 måndag till fredag. Känns väldigt bra, men tyvärr har jag bara kunnat jobba ett par dagar. Axel har varit sjuk i influensa sen förra fredagen och jag fick vabba för honom i onsdags och torsdags då Björn hade svårt att vara hemma. Och idag var det min tur att själv vara sjuk, började feberfrossa igår och har mått riktigt pyton. Idag är det trots allt mycket bättre, men jag är helt och hållet genomförkyld! Men det känns som en vanlig hederlig förkylning nästan är skönt efter allt jag varit med om. Det känns som att jag är en av "alla andra" igen:)

Mina föräldrar vet jag inte heller hur vi skulle kunnat vara utan under den här tiden. Akututryckningar med barnvakt, hundvakt och skjuts till och från sjukhus har blivit deras vardag under dessa månader. För att inte tala om all mat vi har bjudits på! Stort tack, och jag lovar att jag ska ta med er ut på promenad när ni sitter på hemmet:)

Underbara våren är här nu också, hoppas att det håller i sig. Jag blir så grymt sugen på hundträning, tävling och jaktprov när det är så här, så det passar sig verkligen att svarta faran kommer hem idag! Vi längtar!!

Hoppas ni alla har det gott och att ni får vara ute och njuta av vårsolen!

Längtar lite efter sommaren...

Då hoppas jag att allt är bättre, att Leia är hemma igen och att vi alla mår bra!

Kram tills dess!!