Idag för exakt ett år sedan...

började en resa som slutade så bra den någonsin kunde! Men det var en resa som var oerhört tuff en väldigt stor del av tiden, en resa som var så oviss, så osäker och så oerhört påfrestande för oss alla.

Därför är jag nu så oerhört tacksam att jag är där jag är idag, att jag lever och att jag är stolt mamma till de tre finaste barnen i världen!! Ni gör att denna resa var värd varje natt på sjukhus, varje nålstick, varje spya, varje propp och varje dag ifrån min fina familj!!

Resan lärde mig också att man klarar så mycket mer än man någonsin tror! Den lärde mig att man ska vara tacksam för varje dag man mår bra och för varje dag man får vara tillsammans med de man älskar!

Resan visade mig också att fantastiska människor finns överallt runtomkring mig. Det fanns de som aldrig slutade höra av sig, de dom kom med fika, de som ryckte in och tog hundarna i ur och skur och de som öppnade sitt hem för Leia. Det fanns en man som tog hela ansvaret för hem och barn, en mamma och en pappa som avbröt hela sitt liv för att finnas till hands, hjälpa till och vara ett extra hem till Axel!

Ett otroligt år har gått, ett år som har gått så fort och som samtidigt känns så långt! Mycket har fått stå tillbaka och livet blir tack och lov aldrig som det var förut! Nu är vi en stor, underbar familj! En familj som varit med om en del jobbigt, men som klarat det och kommit ut på andra sidan som en ännu tajtare, kärleksfullare och en smula mer ödmjuk familj.

När vi hade det som allra tuffast var det en av alla otaliga läkare vi gått igenom som sa någonting väldigt klokt; "Man ska vara ödmjuk inför livet". Och det är jag!! Tack livet!!