Lika långsamt som tiden gick...

under nästan hela min graviditet, lika sjukt fort går den nu!! Dagarna bara rusar iväg och veckorna ska vi inte prata om. Det är måndag, sen fredag sen måndag igen... Jag fattar verkligen inte var tiden tar vägen?? Vår tid ägnas nu nästan uteslutande åt att mata, mata, mata, byta blöja, mata, mata och mata igen... Jag är så oerhört glad och lycklig att vi äntligen, äntligen är en familj igen och att vi får vara tillsammans! Axel njuter nåt oerhört att ha både mig och Björn hemma igen och älskar sina småsyskon över allt annat! Han har varit helt fantastisk här hemma ända sen vi kom hem. Än så länge har jag inte sett en enda tendens till svartsjuka eller att han tycker det är jobbigt, han har bara växt så otroligt istället. Han klarar så mycket själv och han märker när ingen har tid för honom just för stunden. Han hämtar saker och stoppar i nappen på Elin. En helt perfekt storebror helt enkelt!

Några större utflykter har vi inte vågat oss på än så länge, vi har varit på BVC ett par gånger, det är allt. Och sen har vi i och för sig promenerat en hel del, till Maxi och in till stan ett par gånger.

Axel har ju börjat skolan också, ett stort steg i en sexårings värld. Det har fungerat fantastiskt bra, men det var lite konstig känsla att lämna honom där första dagarna. Alla barn var ju så stora, hela skolgården kryllade av sexor kändes det som. Jag tycker han var otroligt modig som bara knatade in, som att det var världens mest naturliga sak...

Födelsedag för Axel har vi också hunnit med. På hans sexårsdag låg vi ju fortfarande inlagda, men personalen var så fantastiskt snäll så att de ordnade så att både Björn och jag kunde vara med Axel hela dagen. Vi var på Lysningsbadet på förmiddagen, luftkuddeland och minigolf. Sen käkade vi lunch därute. Sen åkte vi upp till sjukhuset och hämtade hem Elin på permission, något som var otroligt stort för Axel!! Elin var sen med på kalaset här hemma, med mormor, morfar, farmor, farfar, gammelfarmor m.fl. En konstig men rolig känsla.'

"På riktigt" kom vi hem den 13 augusti, då var vi på permission. På fredagen hade vi återbesök men då var båda barnen och vi superförkylda så utskrivning fick vänta till måndagen den 20 augusti. Ungefär 2 veckor efter det beräknade födelsedatumet. Det har varit en otroligt jobbig och omtumlande tid och jag tror ingen av oss riktigt har hunnit landa i det hela än. Det finns liksom inte riktigt tid för det. Men som jag skrev tidigare så är det bara så fantastiskt skönt att vara hemma och få rå sig själva för första gången på så otroligt länge! Att få äta när och vad man vill, att få byta blöja när och hur man vill och att få sköta sina bebisar så som JAG vill att de ska bli omskötta. En underbar känsla!

Det finns inte precis så mycket egentid än så länge... Det är svårt att vara själv med bebisarna om båda blir hungriga, de är än så länge inte så bra på att vänta på sin tur och sin tid... Allt ska liksom ske NU och helst för en kvart sen! Lilla Oscar har än så länge inte så kraftig röst och är lite mer tålmodig än sin syster. Elin däremot har som sagt vare sig tålamod eller svag röst. Däremot ett öronbedövande vrål en ganska kraftig röst och ett sjujävla humör kraftigt temperament... Vi hoppas att vi så småningom kan få till det att mata båda samtidigt men än så länge går inte det så bra... De sätter i halsen, det rinner brevid och de spyr i kapp då... Följden blir att vi båda blir ganska låsta. Den lilla tid jag har har jag valt att lägga på Leia eftersom hon behöver det och det är det jag har längtat så fruktansvärt efter hela den här tiden. Vi har kommit igång ganska bra att träna med vårt träningsgäng så vi har kört en gång i veckan. Vi har också gjort så att någon planerar träningarna till varje gång och det har fungerat väldigt bra. Då blir det lite mer fokuserat och uppstyrt och man vet vad det är man tränar på.

Jag är väldigt nöjd med Leias insats sista veckorna. Det mesta har fungerat väldigt bra, både dirigeringsarbete och markeringar. Vi körde även med vilt för ett litet tag sen och det gick helt strålande. Så visst känns det verkligen som vi är klara för en start i nkl, men den lär få vänta av naturliga orsaker. Kanske i vår någon gång...

Idag hade jag en halvtimme över och då bestämde jag mig för att träna här hemma. Jag lämnade Leia här hemma och sen gick jag upp till gångbanan här ovanför. I skogen på ena sidan la jag ut ett sök, smalt och långt. På den andra sidan gångbanan la jag ut ett gäng tennisbollar på ett linjetag. Tanken var att hon skulle få vittring på söket när hon kom upp till området men att jag då ändå skulle kunna skicka henne på ett blint linjetag. Det gick riktigt superbra, jag såg att hon vindade in söket så fort vi kom upp. Ändå kunde hon släppa det helt och gick rakt och fint på linjetaget och kom precis rakt på tennisbollarna. Lite trams då hon bytte boll någon gång, men annars inga problem. Jag växlade sen med att göra några skick i söket med att skicka på linjetag eller ut-kommande på bollarna. Sen hade jag en trött och nöjd hund!

Nu är klockan nio och det är snart dags att gå och knyta sig för att få några timmars sömn innan nästa matning... Ha det!!