Efter ytterligare många veckor...

... hos våra fantastiska uppfödare fick Leia åter komma hem! Vårt liv har ju varit mer eller mindre ett kaos sen i november och när jag blev inlagd i Linköping i slutet av april hade vi ingen möjlighet att ha Leia hemma. Hon har haft det fantastiskt bra hos Anita och Jörgen och levt flockliv med hundar och katter. Men jag tror ändå hon tyckte det var skönt att komma hem. Än återstår mötet med de nya familjemedlemmarna Elin och Oscar, de har några veckor kvar på mognad-och tillväxthuset:-)

Jag har försökt mig på att träna en del men det är väldigt svårt när man inte riktigt har huvudet med sig. Jakten kräver så mycket av mig, inget går liksom på rutin där. Så det lilla jag har gjort har gått riktigt dåligt och det känns som jag förstör mer än jag tränar. Så jag funderar på att lägga det lite på hyllan ett tag tills jag kan få nån som hjälper mig och ger mig lite tips och råd. Jag skulle behöva en veckas träningsläger;-)

Istället har jag börjat plocka lite med lydnaden igen och det känns väldigt roligt just nu! Lydnaden går så mycket på rutin för mig, jag bara gör utan att tänka... Jag har filat lite på detaljerna i fria följet (framförallt högersvängar med halt där hon gärna vill tappa i position) och jobbat vidare med fjärrdirigeringarna. Jag har åter börjat köra med externbelöning bakom henne och det funkar väldigt bra. Jag vill ju att hon ska ha lite bakåttänk där, framförallt på uppsitten där hon annars gärna kommer framåt.

Leia är extremt motiverad i lydnaden nu, den tveksamhet och osäkerhet som ibland fanns förr är helt borta. Hoppas det håller i sig även i skarpa lägen och genom löpet...

I jaktträningen ägnar vi oss som sagt inte åt så mkt alls... Förutom fotgående som vi jobbar väldigt mycket med på promenaderna. Tycker det är så praktiskt, man slår många flugor i en smäll. Man slipper släpa på koppel, man får fotgåendet tränat och framförallt får man en väldigt trött hund;-). Det vi jobbar mkt med just nu är att hålla positionen no matter what. Så vi tränar förbi små ettriga hundar, över "farliga" underlag, genom vatten och att gå en liten bit ifrån naturliga kanter som staket och trottoarer. Hon är väldigt duktig och känns helt trygg i sin position. Det som är allra svårast är dock när jag går och pratar med nån annan. Då verkar det efter ett tag som att hon tror jag glömt bort henne och då passar hon på;-). Träna träna träna...

Annars rullar livet på, på sjukhuset och hemma. Det finns inget hellre vi alla önskar nu än att äntligen, äntligen få bli en hel familj igen...