till en av grupperna jag är med i på Facebook. Tänkte att jag lägger den här också, som en kort och god sammanfattning av vår resa;-).
I november 2012 gjorde vi IVF efter 5 års försök att skaffa ett syskon till vår stora pojke. Man satte in två ägg eftersom inget var riktigt bra. Efter ca 1 vecka började jag må riktigt dåligt, rejält svullen över magen, ont i äggstockarna och när jag andades. Åkte till sjukhuset och fick beskedet att jag var överstimulerad och skulle bli inlagd. Jag såg framför mig ett dygn eller två på sjukhus. Det blev nästan 1 månad. Jag blev allt sämre, hade vätska i buken och lungorna. Kräktes oupphörligen, flera gånger i timmen i nästan en vecka. Då hade jag så stora elektrolytrubbningar att jag flyttades till intensiven. Där gjorde man av en händelse ett ultraljud på hjärtat och upptäckte en stor trombos som fyllde hela höger förmak. Ingen hade sett nån liknande och ingen visste vad som skulle göras. Man satte in högdos blodförtunnande som en åtgärd så länge. Efter en vecka gjordes ett nytt ultraljud. På ett närmast osannolikt sätt hade trombosen då gått tillbaka!! Efter ytterligare några dagar fick jag åka hem.
Efter nån vecka hemma blev jag dålig igen. Kräktes och kräktes. Åkte in igen och blev inlagd med dropp. Gjorde ett första ultraljud som visade att jag var gravid med ett foster. Man såg ytterligare en hinnsäck utan hjärta som man trodde var det andra ägget som inte blev något av. Mitt illamående tolkades nu som graviditetsillamående och skulle bli bättre när kroppen nu förstod att det bara var ett foster igen.
På nyårsaftonen var jag åter inlagd pga oupphörliga kräkningar. Ett nytt ul gjordes och nu såg man två små hjärtan!!! Dock var det ena fostret mycket mindre än det andra.
Därefter åkte jag in och ut på sjukhus konstant hela våren. Kunde vara hemma några dagar, sen bara kräktes jag igen och blev inlagd med dropp i några dygn.
Hela tiden gick vi på täta ultraljud då den ena tvillingen var så liten och hade mindre fostervatten. Vi gjorde tester som visade på hög risk för kromosomavvikelse på ena tvillingen och man pratade om allehanda olika scenariot. Bl.a. om att abortera den ena osv osv. Efter allt vi varit med om orkade vi då inte genomföra fler tester och specialistundersökningar utan tackade nej.
I någon vecka mådde jag ganska bra och kunde börja äta lite igen. Då gick vattnet i v.19.
Jag blev inlagd igen. Nu var hoppet ute för den lilla tvillingen förklarade man. Hjärtat slog men han rörde sig inte. Man förklarade att det var så här det ofta slutade på foster med avvikelser. Nu var enda hoppet att den andra tvillingen kanske skulle klara sig. Ingen kunde säga hur det skulle bli... Skulle förlossningen sätta igång var det ju kört. Men hade bi "tur" dog han bara stilla i magen och låg kvar än i många veckor.
Efter några dagar fick jag åka hem. Och efter ytterligare några dagar skulle jag tillbaka på nytt ultraljud för att se vad som hänt. Och på nästa ultraljud pickade fortfarande hjärtat!! Och vattnet hade fyllt på sig lite igen. Fortfarande för lite, men det fanns... Nu diskuterades vad som skedde med foster som låg utan vatten. Svåra lungskador och kontrakturer. Och så här levde vi sedan i många många veckor. På vissa UL var det i princip tomt på en del fanns det vatten. Vi diskuterade livsuppehållande åtgärder och om att rädda liv till varje pris. Hur skulle man göra??
I v.25+0 fick jag åka till universitetssjukhuset. 10 mil hemifrån, sängläge och isolerad. Men de höll sig ytterligare 5 veckor! I v.30+0 föddes Oscar på 1080 g och Elin på 1580 g. Oscar föddes vaginalt, Elin kom med katastrofsnitt då hon fastnade och hjärtljuden gick ner. Jag minns att jag hörde Oscar gny och jag tänkte "kan han gny kan han andas!!"
Och det kunde han!! Mot alla odds! Han hade såklart en sväng i respirator och många många veckor i CPAP. Han hade många och långa apnéer, långt efter att de "borde" varit slut. Han medicinerades för ductus och har en förträngning på höger lungartär. Han är fortfarande liten för sin ålder och har haft lite svårt med maten. Han har också astma.
Nu är de 18 mån korrigerad ålder och det börjar gå upp för mig vilken sagolik tur vi har haft!! Vi är så oändligt tacksamma för all vård vi fått och för att allt gick så otroligt bra tillslut!!
Hoppas min historia kan hjälpa andra att finna ett visst hopp, det var det enda jag var besviken på under vår jobbiga tid. Det fanns ingen som gav oss något som helst hopp om Oscar...
För er som vill läsa mer om min historia så har jag i efterhand bloggat en hel del om det. Tack för min plats i etern😉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar