började nästan kännas som en omöjlighet. ALLT händer ju på Facebook och jag ser allt i realtid. Nån uppdaterar sin blogg, då måste jag gå in och läsa. Nån gör ett inlägg i retrievergruppen, ett nytt WT någonstans. Måste gå in och kolla det, kolla var det är, när det är, måste kolla jobbschema, semesterschema och sen inse att jag ändå inte kan åka... Nån ställer en fråga i tvillinggruppen, om nåt som jag PRECIS känner igen, jag måste gå in och svara och läsa. Jag måste kolla loppissidan om nåt roligt kommit in, jag måste kolla sidan om begagnade polarn och Pyret-kläder, jag måste kolla sidan med bytes och skänkes i Västervik. Läser ett förtvivlat inlägg i Extremprematur-gruppen, får ångest och skickar några värmande ord till de stackars föräldrarna som just nu kämpar för sitt barns liv. Dessutom ser jag alla nyheter från TV4, Aftonbladet, Expressen, västervikstidningen i nyhetsflödet. Jag får information från polisen, från kommunen, från föräldrarådet på skolan, föräldrarådet på förskolan och från alla hundklubbar... Och så här fortsätter det. Dag efter dag, timme efter timme, minut för minut...
Tills för några veckor sen när jag loggade ut mig. Och Björn fick byta mitt lösenord. (Jag känner mig själv).
Jag tänker fortfarande i klämkäcka statusrader alltsom oftast. Jag får tvinga mig att inte lägga upp varje sån statusrad på Twitter. Jag fastnar då och då på Instagram i brist på annat och svär över att inget händer.
Men ändå har jag fått en annan ro. Mobilen tar väldigt mycket mindre plats i min dag. Och det är skönt!
Men visst missar jag en hel del. Men så får det väl vara då. Vill människor mig nåt kommer de höra av sig igen...
Och faktiskt har jag nog blivit LIIITE bättre på att höra av mig till folk. För att jag nu behöver lite mänsklig kontakt. För att jag nu inte får det behovet tillgodosett genom Facebook.
Annorlunda. Men trevligt. Over and out! Och spännande att se hur många som hittar det här inlägget utan att det är outat på Facebook... Eller Twitter...
Found it!
SvaraRadera