När Axel var liten...

... hatade han att bli lämnad på dagis. I många år kämpade vi, slet honom från min hals och gav honom till en fröken. Med hans gråt skärande i mitt hjärta som sista minne hela dagen. Visst gick det bra efter en stund men trots det var det jobbigt i själen.

Nu hoppades och trodde jag att det skulle bli annorlunda. Dels för att de har känts mer okomplicerade på tex öppna förskolan och i andra sammanhang, men också för att de är två.

Än så länge känns det som jag inte kunde haft mer fel.

Båda barnen är i fullständig upplösning varje lämning. Elin börjar redan i bilen, Oscar än så länge först när vi kommer in. De gråter, skriker, klamrar sig fast. Och jag klär av, övertygar dem om att personalen finns där och tröstar dem, pussar dem adjö och sliter dem från min kropp. Och med dem följer varje gång en allt större del av mitt hjärta.

Jag minns att det var jobbigt med Axel, men inte i närmelsevis som det här. Jag får såna konstiga tankar som jag aldrig haft, om det verkligen är meningen att man ska lämna bort dem när de verkligen inte vill det? Allt det jag förespråkat med förskolan känns plötsligt oviktigt... Jag kan stimulera dem, jag kan lära dem saker, vi kan gå till öppna förskolan så de får träffa andra barn och vi kan vara ute och leka länge varje dag.

Och samtidigt vet jag att det finns i princip ingen möjlighet att vara hemma längre. Och jag vet att de kommer inte vara på dagis långa dagar fem dagar i veckan utan ganska lagom många timmar. Och jag vet att de slutar gråta efter en stund. Och jag vet att Oscar har utvecklats nåt enormt på bara de här veckorna. Och jag har full tillit och känner mig helt trygg med personalen. Och jag vet att de gör allt för att barnen ska känna sig trygga. Och att de får sitta i någons knä så mycket de behöver...

Ändå. Tycker jag så SYND om dem. Och det är en helt ny känsla mot tiden med Axel. Jag tyckte aldrig synd om honom. Vet inte om det är för att jag varit hemma så länge den här gången? Eller att jag varit mer närvarande? Eller för allt vi gått igenom? För att vi trodde att de inte skulle leva, växa, lära sig gå, prata eller börja på dagis??

Eller så är det för att jag lever med en sjuk sömnbrist just nu... Sorgligt är det hursomhelst.

Over and out.