Ibland längtar jag bara framåt...

Oftast till kvällen, då lugnet sänker sig, barnen sover, huset är någotsånär röjt, tvätten är vikt och jag får dricka te i soffan.

Ibland längtar jag längre fram, tills i vår. Tills ljuset är tillbaka, tills värmen är tillbaka. Tills man kan gå ut utan att brottas med barn och vinterkläder i en halvtimme. Tills man kan sitta i sandlådan, vända ansiktet mot solen och låta huden bli varm.

Men ibland. Då längtar jag så sjukt långt fram. Typ 20 år. Vuxna barn, kanske innan barnbarn. Lugn och ro, rå sin egen tid. Utan dåligt samvete, utan stress, utan denna grava sömnbrist och utan denna evinnerliga oro. Barnen är förhoppningsvis välartade, trygga och lyckliga. Föräldrarna är förhoppningsvis pigga och välmående för sin ålder. Eller så är jag den äldsta i min generation kvar... Tiden får utvisa.

Ja. Jag vet att man ska "njuta av småbarnstiden". Jag vet att "min tid kommer". Jag vet att "det är en så kort period i livet". Och jag vet att jag inte för en dag skulle vilja ha mitt liv annorlunda än jag har det. Möjligtvis lite friskare barn. Jag vet många kloka saker. Men ändå. Ibland längtar man bara lite.



Sjätte dygnet med 40 graders feber. Pappas långkalsonger som snutte.