Det här har varit...

den längsta veckan på länge. Och den längsta månaden på länge. Inte bara för att vi är sjuka och halvt isolerade hela tiden, utan rent allmänt.

Annars går livet fort. Så otroligt fort. Jag kan inte för mitt liv förstå att de om 4 månader fyller två år!! Det är helt absurt!

Folk i min omgivning, grannar och kompisar har ju också fått barn. De barnen tycker jag borde vara typ 4 och 6... De barnen är nyss fyllda 2 och 3. Det känns som att alla andra barn är så stora, och våra är så små så små... Det är inte alls länge sen jag i krisartade situationer skyllde på att "vi har nyfödda tvillingar hemma"...

Och det här med att ha tre barn. Det har jag verkligen inte förstått att jag har... Vi gick från ett barn till tre så snabbt att jag ännu inte tror jag förstått vad som hänt. När jag tänker på att de ska bli stora och att vi då kommer ha tre ungdomar i huset kan jag inte tro det är sant... Jag tycker fortfarande att folk som har tre barn är en riktig storfamilj. Inte som vår lilla familj...

Men så ibland. Vissa små ögonblick gör att jag plötsligt inser. Att jag faktiskt har tre barn. Ett av dessa små ögonblick inträffar varje vardagsmorgon. Och får mig att stå i badrummet med ett litet fånigt leende en stund och bara titta. Och sakta men säkert sjunker det in. Vi har tre barn...