läste jag om detta med att få ett prematurt barn. Hur slitsamt det är och hur svårt det är att ta sig hel igenom det. Att få tvillingar är inte heller det enklaste man kan genomleva, även detta är något som sliter ordentligt på en själv, på förhållandet och på ens omgivning... Att få prematura tvillingar är alltså inte helt optimalt ur synvinkeln "ett enkelt liv".
Det här, och min ganska eländiga graviditet gjorde att jag framförallt i början när vi kommit hem från sjukhuset ibland hade en sån där känsla att jag bara gick och väntade på att det skulle bli hemskt. Att det skulle bli sådär fruktansvärt, eländigt hemskt som man hade tänkt sig.
Och jag väntade på att jag skulle gå sönder. Efter vår tuffa graviditet, vår neotid, spädbarnstid med tvillingar så sa alla att det "måste komma ifatt mig". Så det väntade jag mycket på. Att det skulle komma ifatt...
Om några månader är de två år. Jag vet inte om allt kommit ifatt mig. Men än har jag inte gått sönder... Kanske gör jag det längre fram, kanske inte. Men jag har slutat vänta. Kommer det så kommer det. Fram tills dess lever jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar