Det är inte ofta jag har skrivkramp eller har svårt att få mina tankar på pränt men det har jag idag... Gör ett försök...
Leia har alltid varit väldigt vek. Hon har alltid varit extremt följsam, stadig och lugn vid min sida. I hela hennes liv har jag jobbat för det här. Det har varit praktiskt. Hon var väldigt duktig som unghund, lättstyrd och samlad. Verkligen i boxen kan man säga. Hon har utvecklats till en perfekt sällskapshund som alltid finns vid min sida utan uppmaning när det kör ihop sig, som alltid alltid går lös, som är rädd för harspår, som hellre skulle dö än hälsa på en annan hund och som inte längre vågar gå på våra hala golv. Hon har utvecklats till en hund som i träningen hellre inte gör någonting alls istället för att göra fel. Man kan säga att vekheten sista månaderna eskalerat till något som inte längre är övervägande positivt utan mer negativt.
Just i träningen är väl där jag sett det längst. Minsta lilla osäkerhet, minsta lilla irritation från mig, så la hon av. Helt och hållet. I de situationer där det var mycket pådrag, skott, vilt osv löste det sig ändå eftersom hennes från början stora jaktlust tog över. Men i andra situationer la hon ner sig.
Senaste tiden har jag haft stora problem vid nästan varje träningstillfälle. Så fort någonting har gått fel, det behöver inte ens vara en korrigering utan bara ett litet missförstånd, så har jag inte kunnat lösa upp henne igen. Jag har gjort övningarna lättare och lättare, jag har varit tydligare och tydligare. Tillslut har vi varit nere på valpövningar igen... Och där någonstans på vägen har jag ledsnat lite grann... Jag har så lite egentid, mina få träningstimmar är så mycket värda för mig. Att längta till en träning och se fram emot en övning för att sen inte kunna köra någonting alls har gjort mig så besviken. Och det har ju såklart blivit grädden på moset...
Jag kände att jag behövde lite nya ögon på oss, någon som varken känner mig eller Leia sen tidigare. Mina träningskompisar pratar sig varma om sin Tränare och sagt och gjort, i lördags följde jag med. I 2,5 timme åkte vi bil och när det var min tur fick jag snabbt berätta om mitt problem. Jag sa bara att hon var vek och att jag var less på att alltid göra allt till bebisövningar.
Pipan fick jag lämna i bilen och en hund till plockades fram. Leia hoppade ur bilen på mitt kommande och intog sin plats vid min sida. Vi gick ner till markerna och började med att lägga två dummisar vid grinden. Gick sen vidare in i området och en markering slängdes framåt. Leia hämtade den och skulle sen skickas på dummin vid ingången. Alltså en dummi som hon varit med att lägga ut och hon hade gått sträckan förut. Det fixade hon inte. Lämnade min sida och gick några meter och vände sen om och ville ha hjälp. Det fick hon inte utan den andra hunden fick plocka in den. Vi gick vidare och gick över ett litet lågt staket. Tränaren sa till mig att inte säga nåt till Leia utan att bara gå över. Jag gick över, Leia stannade. För att jag inte sa hopp. Alla andra gick över och vi gick upp i skogen. Leia satt kvar. Vi slängde ljudliga, roliga markeringar till den andra hunden. Leia satt kvar. Ända tills jag hjälpte henne genom att ropa. När hon kom var hon otroligt låg och osäker.
Vad Tränaren sen sa var så otroligt mitt i prick alla mina känslor jag haft om Leia. När vi diskuterade insåg jag hur allt har eskalerat och hur jag påverkar och hjälper henne i varje situation genom hela livet. Jag insåg att hennes fina fotgående i själva verket är ett sätt för henne att totalt stänga av omvärlden. Jag insåg att hon inte gör en enda sak utan att jag säger till henne. "Om hon kunde skulle hon inte ens andas utan att du gav henne kommando". Nej. Precis så är det. Och hur kan jag då förvänta mig att hon ska kunna ta initiativ på träning när hon inte är till 100% säker vad jag vill?
Jag fick inte göra någonting mer hos Tränaren. Och jag behövde inte betala någonting. Men jag fick väldigt mycket att tänka på. Och vi fick läxa tills nästa gång. För hon får en chans till för Tränaren. Sen är det kört...
Läxan började vi med direkt. Den går ut på att skita i Leia. Typ. Och på att få henne att jaga igen. Att koppla på näsan, att våga söka, leta och leva! Jag lägger ut små sök och sen går jag promenad. Inga kommandon, inga krav. Bara massa kred om hon plötligt hittar nåt! Och gör hon inte det går vi promenad tillbaka. Hon märker inte om hon misslyckas. Bara om hon lyckas. Och vi slänger bollar och dummisar och skjuter med apportkastare och hoppas att hon ska knalla. Än har hon inte gjort det. Men jag märker ett intresse som inte fanns där förr. Hon har börjat vakna och ta in världen känns det som. Hon uppmanas att jaga katter. Jag låter henne aldrig gå fot längre, kommer hon in vid min sida kör jag in vagnen vid sidan så att hon inte får plats. Så att hon själv måste möta världen och upptäcka att hon fixar det. Och det gör hon. På bara några dagar har hon växt otroligt! Hon tar för sig och vågar ta lite plats. Hon vågar gå på det hala golvet och komma och hälsa när man kommer hem. Hon vågar till och med ligga kvar även om man puffar på henne med foten, något hon skulle flugit i luften av innan.
För mig är det en märklig känsla att inte korrigera och styra henne. Men en ganska skön känsla när jag ser att det funkar. Diskussionen med Axel idag var också rolig. "Jag har börjat en ny träning med Leia. Vi ska träna henne i att vara busig..." Han gillade det i alla fall. Och jag gillar det jag ser än så länge. Det är ju egentligen en busig hund jag vill ha. En busig hund som går att styra om busigheten går överstyr. Är det för mycket begärt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar