Vissa dagar...

har man hela tiden så otroligt nära till känslorna. Man kan skylla på hormoner (funkar det, snart ett år efter förlossningen?), sömnbrist, stress eller nåt annat. Själv skyller jag på en blandning i kombination med att årsdagen för inläggningen i Linköping närmar sig. Jag tror det är vårkänslorna, vitsipporna, lukterna, fåglarna, allt som påminner mig om förra året. Det påminner mig om den jobbiga tid som hade varit, om den jobbiga tid som skulle komma, det fantastiska i att vi mot alla odds fick två barn, om Axel som hade en superjobbig vår och om våran tid på neo. Allt kommer liksom tillbaka.

Och det här gör att jag är fruktansvärt labil... Jag skrattar, jag gråter, jag tappar tålamodet och jag orkar inget. Inget mer än att bara vara just nu.

Jag gråter för att de aldrig är nöjda. Jag skrattar när de busar tillsammans. Jag skrattar när de pratar. Jag skrattar när Elin plötsligt kan äta bitar i maten. Jag gråter när hon sen kräks upp dem. Jag gråter av lycka över att Elin blir så glad när hon kan sitta själv. Jag gråter för att Oscar inte får uppleva den lyckan. Jag gråter när jag inte får äta min mat utan gallskrik brevid. Jag skrattar när de sen blir överlyckliga av varsitt skumsvärd. Jag gråter över Facebook-inlägg över andra tvillingar.

Som sagt. Labil, instabil, lycklig, olycklig.







Våren och magen för ganska precis ett år sen.