26 April 2012

Fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemma. I många många månader. Några dagar hemma, några dagar inlagd. Axel rusar alltid in och ropar, "är mamma hemma??". Han visar inte så mycket men man kan ana hur jobbigt han tycker det är att aldrig veta om mamma är hemma när han kommer hem.


Två kortisonsprutor har jag fått för att öka på lungmognaden hos de små. Jag är i v. 25+0 och längre gången än nån trodde. Den "lilla" är fortfarande liten, men inga uppenbara fel har hittats trots många många undersökningar. Och alldeles för lite fostervatten har han ju eftersom det läcker då och då. I samband med dessa läckage blir han också alldeles stilla och rör sig inte...


Vi erbjöds fosterdiagnostistik i Linköping men tackade nej. Vi orkade helt enkelt inte mer. Ibland gör man inte det. Och vi undrade vad det spelade för roll?? Hade vi gjort något annorlunda då?


Den här dagen är dagis stängt. För första gången känner jag mig så stark att jag ska vara själv med Axel för första gången på månader. Vi ska ha mysdag och sen ska vi till Bvc för hans sista kontroll där.


Men först ska stora trädet ner. Vilket är en stor händelse i sig!! Stora maskiner, stora sågar och massa folk. Axel och jag sitter på altanen och tittar på.





Då känner jag det. Igen. Hur det rinner. Går in, på toa. Och nu är det inte fråga om att sippra och rinna utan det forsar. Forsar blodigt fostervatten längs med mina ben. Panik. Ångest. Jag bryter ihop fullständigt. Över allt. Över Axels och min mysdag. Över Bvc. Över dessa sjukhusinläggningar. Och kanske på nåt sätt bryter jag ihop för att nu vet jag. Jag vet att det här är nånting mer än det som varit innan.