När jag tänker på...

när Axel var liten och jämför med Elin och Oscar, känns det hela tiden som att han var så mycket större vid samma ålder. Låter lite konstigt kanske, men när jag tänker tillbaka på vad vi gjorde blir jag helt fascinerad. Vi var på allehanda äventyr dagarna igenom, på öppna förskolor, kosläpp, i lekparker osv osv. Och de har stackars bebisarna får inte göra nåt... Det känns som att de är så små hela tiden, det känns som de inte förstår nåt och bara är prematura hela tiden... Nu funderar jag på om det är för att de var prematura jag känner så här? Eller för att de är tvillingar? Eller för att de är barn nr 2 och 3?? När Axel var liten kretsade liksom allt kring honom. De här är på ett helt annat sätt bara en del av nånting större. Och deras bebistid har liksom bara blåst förbi. Dock inget jag sörjer, jag är ingen bebismamma av naturen, men ändå. Ändå blir jag förvånad. Över att de har viljor. Att de blir förbannade när de inte får kasta tallriken i golvet. Över att de leker med varann. Skrattar åt varann. Tar varandras nappar. Över att de tycker det är roligt att gunga. Roligt att titta på änder. Över att de inte vill ligga i vagnen längre utan sitta. Och inte bara sitta utan gärna hänga farligt över kanten för att se framåt. De är ju liksom små. De är ju liksom prematura. De är liksom knappt ens bebisar längre utan små barn.