27/4 2012 kväll

Neoläkare har varit nere och pratat med mig. Broschyrer med bilder på små små barn i kuvöser. Med slangar, tuber och små små fötter. Hon berättade vad vi kan förvänta oss. Hur det borde vara i den här veckan. Men ingen vet. Ingen vet hur den lilla kommer att må. Men jag inser plötsligt att hon pratar helt annorlunda än vad nån doktor någonsin gjort. Hon pratar som att han kommer att födas. Som att han kommer att leva när han föds. Det har ingen tidigare gjort.

Jag konfronterar henne. Hur kan hon säga så??

"Vi vet inte hur han mår förräns han är ute. Och vi kommer att satsa alla våra resurser. Märker vi att det inte går kommer vi att avsluta i samråd med er. Men vi kommer att satsa allt vi har."

Jag gråter. Mer än jag nånsin har gråtit tror jag. Plötsligt finns det någon som säger att de ska satsa och att det finns ett hopp.

Sent på kvällen. En ny doktor har gått på sin jour. Hans specialitet är fosterdiagnostistik. Han vill undersöka mig. Han mäter. Och räknar. Och mäter flöden. Och räknar. Jag är livrädd. Livrädd för att han ska hitta nåt fel. Nåt uppenbart. För det är det jag hört i månader. Något är allvarligt fel.

Men han hittar inget. Han är liten och har lite vatten. Men han rör sig som han ska. Och hjärtat slår som det ska. Och flödena är bra. Och plötsligt är det så mycket som är bra. Och han pratar också som att den lilla kommer att födas levande. Allt har vänts upp och ner.

Tillbaka på rummet på förlossningen. Inser plötslig att jag känner mig trygg. Trygg med att vara här. Trygg med att Linköping inte är så farligt. Trygg med att slippa ta beslut själv, att slippa tänka på hur resan till Linköping ska bli. Nu är jag här. På plats. Och det är plötsligt så skönt.