När man har en syster yster som högljudd kräver sin rätt hela tiden blir man lätt lite bortglömd. Det blir på nåt sätt lugnast för alla. Lilla Oscar är liksom så mycket mer tålmodig. Och har inte så stark röst. Eller så hetsigt temperament.
Någon annan tvillingmamma skrev på sin blogg att någon hade sagt till henne när barnen föddes att hon alltid skulle känns sig otillräcklig. Jag känner mig inte alltid otillräcklig, men ibland. Och idag när vi hade egentid var konstigt nog en sån gång.
För nu insåg jag hur lite jag hinner ge lilla O... Jag inser att den bebis jag alltid försöker göra nöjd, glad och som har ett enormt närhetsbehov är hans syster. Och han får liksom bara hänga med.
Och jag upptäckte hur mycket han också kan! Han kan prata, prata och titta... Bara han får chansen. Han vill också bli upplyft och buren, fast han inte låter så högt. Han vill också träna på att sitta mellan mina ben, bara han får chansen!
Vi passade på. Vi tittade genom fönster, vi bar, vi klappade hund, vi öppnade skåp och tittade på lampor. Vi pratade och pratade och pratade. Och det var fantastiskt!!
Älskade lilla Osselott!!
Han är så söt! Min klara favorit, så här på distans. :)
SvaraRaderaTack Eva;-). Han är mångas favorit, underdog som han är;-).
SvaraRaderaÅh jag blir alldeles rörd!!! Fina fina Oscar!!!! Kram
SvaraRaderaÅh jag blir alldeles rörd!!! Fina fina Oscar!!!! Kram
SvaraRaderaÅ, vad fint! Det värjer ofta i mitt tvillingmamma hjärta när båda förtvivlat gärna vill stå samtidigt och gunga samtidigt i lekparken med en bebisgunga. Och när båda vill vara i famnen. Vi har utvecklat en ny taktik här. Jag rumphasar runt med båda i knäet, fast de vill liksom högre upp. Ibland trotsar jag ryggen och bär en i bärsjal och den andre i famnen fortfarande. Men tror jag är mer nöjd än dem då ;) Skönt med vår och mindre infektioner, vi har börjat våga oss ut lite mer. Kidsen behöver ju lite äventyr!
SvaraRadera