Lång natt med många tårar. Molvärken fortsätter. Ctg på morgonen visar det jag varit så rädd för. Svagt värkarbete pågår.
De kontaktar Linköping. Det förhatliga Linköping. Linköping som jag av nån outgrundlig anledning hatar och är så rädd för. Jag skakar. Gråter och skakar.
Linköping har en plats. Vi vill skicka dig nu. Det är jätteont om neoplatser, folk får åka till Oslo och Köpenhamn för att föda. Men nu har de en plats till dig. Vi vill skicka dig.
Jag vägrar. Vill inte. Förstår att då är den här resan på nåt sätt över. Ungefär som kvinnorna som under förlossningen vill gå hem. Så vill jag hem. Tänker att det kanske blir bra ändå. Tycker det är helt onödigt med Linköping. De ska ändå inte komma nu.
Vet inte vem som fick mig att förstå. Vem som övertalade mig. Men jag vet att jag tvingade läkaren att skriva "för bedömning" på remissen. Att jag skulle få komma hem till Västervik igen om inget hände på några dagar. Hon lovade.
Bricanyl mot värkarna och ambulans mot Linköping. Minns att jag hade sån ångest vilka som skulle köra ambulansen. Och hur lättad jag blev när det var Lena och Maria som kom. Som att det var helt naturligt...
Minns att jag såg träden vaja genom fönstret på ambulansen. Det var de sista träd jag skulle se på väldigt länge.
Jag grät när jag sa hej då till Lena och Maria. Den sista länken till trygga Västervik. Nu var jag utlämnad till stora Linköping. Helt ensam. Jag och mina barn.
Jag minns att läkaren som tog emot mig var ung. Ung, oerfaren och allmängiltig. Jag lämnades på ett förlossningsrum med mina tårar, min rädsla och min ångest. Jag minns att jag plötsligt insåg att jag kommer inte härifrån förrän barnen är födda. Och på nåt märkligt sätt kändes det skönt. Nu visste jag.
Jag grät och jag visste. För första gången under hela graviditeten kändes det som att jag visste vad jag skulle göra. Jag skulle vara här. Och vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar