26 April 2012. Eftermiddag

På förlossningen igen. Ctg visar att barnens hjärtljud är bra. Ultraljud visar än en gång att den lilla inte har nåt fostervatten att tala om. Ultraljud visar att han inte rör sig längre.


Jag gråter. Vi gråter. Orkar verkligen inte mer. Vad händer nu??


Jag minns inte vad vi gjorde med Axel? Vad hände med Bvc? Tror Björn följde med, jag var nog själv på förlossningen. Det var ju liksom vardagsmat allt detta elände.


Mamma var säkert med, hon fanns alltid när det krisade. Minns att det var så konstigt att jag skulle ligga kvar på förlossningen och inte få ett rum på BB. Men så var det.


Barnläkare var nere. Vi diskuterade livsuppehållande åtgärder när den lilla väl var född. Hur skadad skulle han vara? Ingen visste. Allt de sa var att prognosen inte var god. Jag framförde min önskan om att inte rädda liv till varje pris och kände att de förstod och tog mig på allvar.


Nytt ctg med jämna mellanrum. Antibiotika intravenöst igen. Björn hälsade på. Vi grät.


De klargjorde att vid minsta tecken på stundande förlossning skulle de skicka oss till Linköping. Jag grät och grät, ville verkligen verkligen inte dit. Ville bara åka hem och att allt skulle vara som vanligt. Jag låtsades inte om den mensvärk som kommit på kvällen. Ville inte. Ville inte.


Natten kom, jag antar att jag slumrade lite...