27/4 2012 kväll

Neoläkare har varit nere och pratat med mig. Broschyrer med bilder på små små barn i kuvöser. Med slangar, tuber och små små fötter. Hon berättade vad vi kan förvänta oss. Hur det borde vara i den här veckan. Men ingen vet. Ingen vet hur den lilla kommer att må. Men jag inser plötsligt att hon pratar helt annorlunda än vad nån doktor någonsin gjort. Hon pratar som att han kommer att födas. Som att han kommer att leva när han föds. Det har ingen tidigare gjort.

Jag konfronterar henne. Hur kan hon säga så??

"Vi vet inte hur han mår förräns han är ute. Och vi kommer att satsa alla våra resurser. Märker vi att det inte går kommer vi att avsluta i samråd med er. Men vi kommer att satsa allt vi har."

Jag gråter. Mer än jag nånsin har gråtit tror jag. Plötsligt finns det någon som säger att de ska satsa och att det finns ett hopp.

Sent på kvällen. En ny doktor har gått på sin jour. Hans specialitet är fosterdiagnostistik. Han vill undersöka mig. Han mäter. Och räknar. Och mäter flöden. Och räknar. Jag är livrädd. Livrädd för att han ska hitta nåt fel. Nåt uppenbart. För det är det jag hört i månader. Något är allvarligt fel.

Men han hittar inget. Han är liten och har lite vatten. Men han rör sig som han ska. Och hjärtat slår som det ska. Och flödena är bra. Och plötsligt är det så mycket som är bra. Och han pratar också som att den lilla kommer att födas levande. Allt har vänts upp och ner.

Tillbaka på rummet på förlossningen. Inser plötslig att jag känner mig trygg. Trygg med att vara här. Trygg med att Linköping inte är så farligt. Trygg med att slippa ta beslut själv, att slippa tänka på hur resan till Linköping ska bli. Nu är jag här. På plats. Och det är plötsligt så skönt.

27/4 2012

Lång natt med många tårar. Molvärken fortsätter. Ctg på morgonen visar det jag varit så rädd för. Svagt värkarbete pågår.

De kontaktar Linköping. Det förhatliga Linköping. Linköping som jag av nån outgrundlig anledning hatar och är så rädd för. Jag skakar. Gråter och skakar.

Linköping har en plats. Vi vill skicka dig nu. Det är jätteont om neoplatser, folk får åka till Oslo och Köpenhamn för att föda. Men nu har de en plats till dig. Vi vill skicka dig.

Jag vägrar. Vill inte. Förstår att då är den här resan på nåt sätt över. Ungefär som kvinnorna som under förlossningen vill gå hem. Så vill jag hem. Tänker att det kanske blir bra ändå. Tycker det är helt onödigt med Linköping. De ska ändå inte komma nu.

Vet inte vem som fick mig att förstå. Vem som övertalade mig. Men jag vet att jag tvingade läkaren att skriva "för bedömning" på remissen. Att jag skulle få komma hem till Västervik igen om inget hände på några dagar. Hon lovade.

Bricanyl mot värkarna och ambulans mot Linköping. Minns att jag hade sån ångest vilka som skulle köra ambulansen. Och hur lättad jag blev när det var Lena och Maria som kom. Som att det var helt naturligt...

Minns att jag såg träden vaja genom fönstret på ambulansen. Det var de sista träd jag skulle se på väldigt länge.

Jag grät när jag sa hej då till Lena och Maria. Den sista länken till trygga Västervik. Nu var jag utlämnad till stora Linköping. Helt ensam. Jag och mina barn.

Jag minns att läkaren som tog emot mig var ung. Ung, oerfaren och allmängiltig. Jag lämnades på ett förlossningsrum med mina tårar, min rädsla och min ångest. Jag minns att jag plötsligt insåg att jag kommer inte härifrån förrän barnen är födda. Och på nåt märkligt sätt kändes det skönt. Nu visste jag.

Jag grät och jag visste. För första gången under hela graviditeten kändes det som att jag visste vad jag skulle göra. Jag skulle vara här. Och vänta.

26 April 2012. Eftermiddag

På förlossningen igen. Ctg visar att barnens hjärtljud är bra. Ultraljud visar än en gång att den lilla inte har nåt fostervatten att tala om. Ultraljud visar att han inte rör sig längre.


Jag gråter. Vi gråter. Orkar verkligen inte mer. Vad händer nu??


Jag minns inte vad vi gjorde med Axel? Vad hände med Bvc? Tror Björn följde med, jag var nog själv på förlossningen. Det var ju liksom vardagsmat allt detta elände.


Mamma var säkert med, hon fanns alltid när det krisade. Minns att det var så konstigt att jag skulle ligga kvar på förlossningen och inte få ett rum på BB. Men så var det.


Barnläkare var nere. Vi diskuterade livsuppehållande åtgärder när den lilla väl var född. Hur skadad skulle han vara? Ingen visste. Allt de sa var att prognosen inte var god. Jag framförde min önskan om att inte rädda liv till varje pris och kände att de förstod och tog mig på allvar.


Nytt ctg med jämna mellanrum. Antibiotika intravenöst igen. Björn hälsade på. Vi grät.


De klargjorde att vid minsta tecken på stundande förlossning skulle de skicka oss till Linköping. Jag grät och grät, ville verkligen verkligen inte dit. Ville bara åka hem och att allt skulle vara som vanligt. Jag låtsades inte om den mensvärk som kommit på kvällen. Ville inte. Ville inte.


Natten kom, jag antar att jag slumrade lite...

26 April 2012

Fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemma. I många många månader. Några dagar hemma, några dagar inlagd. Axel rusar alltid in och ropar, "är mamma hemma??". Han visar inte så mycket men man kan ana hur jobbigt han tycker det är att aldrig veta om mamma är hemma när han kommer hem.


Två kortisonsprutor har jag fått för att öka på lungmognaden hos de små. Jag är i v. 25+0 och längre gången än nån trodde. Den "lilla" är fortfarande liten, men inga uppenbara fel har hittats trots många många undersökningar. Och alldeles för lite fostervatten har han ju eftersom det läcker då och då. I samband med dessa läckage blir han också alldeles stilla och rör sig inte...


Vi erbjöds fosterdiagnostistik i Linköping men tackade nej. Vi orkade helt enkelt inte mer. Ibland gör man inte det. Och vi undrade vad det spelade för roll?? Hade vi gjort något annorlunda då?


Den här dagen är dagis stängt. För första gången känner jag mig så stark att jag ska vara själv med Axel för första gången på månader. Vi ska ha mysdag och sen ska vi till Bvc för hans sista kontroll där.


Men först ska stora trädet ner. Vilket är en stor händelse i sig!! Stora maskiner, stora sågar och massa folk. Axel och jag sitter på altanen och tittar på.





Då känner jag det. Igen. Hur det rinner. Går in, på toa. Och nu är det inte fråga om att sippra och rinna utan det forsar. Forsar blodigt fostervatten längs med mina ben. Panik. Ångest. Jag bryter ihop fullständigt. Över allt. Över Axels och min mysdag. Över Bvc. Över dessa sjukhusinläggningar. Och kanske på nåt sätt bryter jag ihop för att nu vet jag. Jag vet att det här är nånting mer än det som varit innan.

Vår

Sol. Värme. Garageröjning. Altanstädning. Utelunch. Vårstädning. Fönsterputs. Middagsbjudning. Vin. Hempromenad. Presenter. Hundtårta. Hundträning. Promenad. Magsjuka. Förkylning. Hundtrimning. Simskoleavslutning. Grillning. Godis. Soffan. IPhone. Sängen. Godnatt. Min. Helg.






Bosse??

Vissa dagar...

har man hela tiden så otroligt nära till känslorna. Man kan skylla på hormoner (funkar det, snart ett år efter förlossningen?), sömnbrist, stress eller nåt annat. Själv skyller jag på en blandning i kombination med att årsdagen för inläggningen i Linköping närmar sig. Jag tror det är vårkänslorna, vitsipporna, lukterna, fåglarna, allt som påminner mig om förra året. Det påminner mig om den jobbiga tid som hade varit, om den jobbiga tid som skulle komma, det fantastiska i att vi mot alla odds fick två barn, om Axel som hade en superjobbig vår och om våran tid på neo. Allt kommer liksom tillbaka.

Och det här gör att jag är fruktansvärt labil... Jag skrattar, jag gråter, jag tappar tålamodet och jag orkar inget. Inget mer än att bara vara just nu.

Jag gråter för att de aldrig är nöjda. Jag skrattar när de busar tillsammans. Jag skrattar när de pratar. Jag skrattar när Elin plötsligt kan äta bitar i maten. Jag gråter när hon sen kräks upp dem. Jag gråter av lycka över att Elin blir så glad när hon kan sitta själv. Jag gråter för att Oscar inte får uppleva den lyckan. Jag gråter när jag inte får äta min mat utan gallskrik brevid. Jag skrattar när de sen blir överlyckliga av varsitt skumsvärd. Jag gråter över Facebook-inlägg över andra tvillingar.

Som sagt. Labil, instabil, lycklig, olycklig.







Våren och magen för ganska precis ett år sen.

När jag tänker på...

när Axel var liten och jämför med Elin och Oscar, känns det hela tiden som att han var så mycket större vid samma ålder. Låter lite konstigt kanske, men när jag tänker tillbaka på vad vi gjorde blir jag helt fascinerad. Vi var på allehanda äventyr dagarna igenom, på öppna förskolor, kosläpp, i lekparker osv osv. Och de har stackars bebisarna får inte göra nåt... Det känns som att de är så små hela tiden, det känns som de inte förstår nåt och bara är prematura hela tiden... Nu funderar jag på om det är för att de var prematura jag känner så här? Eller för att de är tvillingar? Eller för att de är barn nr 2 och 3?? När Axel var liten kretsade liksom allt kring honom. De här är på ett helt annat sätt bara en del av nånting större. Och deras bebistid har liksom bara blåst förbi. Dock inget jag sörjer, jag är ingen bebismamma av naturen, men ändå. Ändå blir jag förvånad. Över att de har viljor. Att de blir förbannade när de inte får kasta tallriken i golvet. Över att de leker med varann. Skrattar åt varann. Tar varandras nappar. Över att de tycker det är roligt att gunga. Roligt att titta på änder. Över att de inte vill ligga i vagnen längre utan sitta. Och inte bara sitta utan gärna hänga farligt över kanten för att se framåt. De är ju liksom små. De är ju liksom prematura. De är liksom knappt ens bebisar längre utan små barn.

Egentid...

för en tvillingmamma är inte nödvändigtvis detsamma som egentid för andra småbarnsföräldrar. Idag har jag och Oscar haft egentid.

När man har en syster yster som högljudd kräver sin rätt hela tiden blir man lätt lite bortglömd. Det blir på nåt sätt lugnast för alla. Lilla Oscar är liksom så mycket mer tålmodig. Och har inte så stark röst. Eller så hetsigt temperament.

Någon annan tvillingmamma skrev på sin blogg att någon hade sagt till henne när barnen föddes att hon alltid skulle känns sig otillräcklig. Jag känner mig inte alltid otillräcklig, men ibland. Och idag när vi hade egentid var konstigt nog en sån gång.

För nu insåg jag hur lite jag hinner ge lilla O... Jag inser att den bebis jag alltid försöker göra nöjd, glad och som har ett enormt närhetsbehov är hans syster. Och han får liksom bara hänga med.

Och jag upptäckte hur mycket han också kan! Han kan prata, prata och titta... Bara han får chansen. Han vill också bli upplyft och buren, fast han inte låter så högt. Han vill också träna på att sitta mellan mina ben, bara han får chansen!

Vi passade på. Vi tittade genom fönster, vi bar, vi klappade hund, vi öppnade skåp och tittade på lampor. Vi pratade och pratade och pratade. Och det var fantastiskt!!

Älskade lilla Osselott!!

Idag är liksom

bara en sån där skön dag... Regnet öser ner för att ta kål på den sista snön, bebisarna sov snällt under regnskyddet på morgonpromenaden och är därmed pigga och glada nu...



Vi har fixat och donat hemma i flera dagar och har det faktiskt ganska fint nu! Bebisarnas rum är klart, vårt är ommöblerat och matsalen är utan sin stora byrå igen... Lite mer luft att andas på igen känns det som.

Jag passar därför på att andas idag. Gör inget vettigt alls, njuter av att E och O sysselsätter sig tillsammans i vardagsrummet, lyssnar på regnet som piskar på rutan och dricker sakta mitt kaffe...

Nej men...

Ska det komma ett hundigt inlägg i den här bloggen??

Jo tänk för att det ska det;-)).

Leia är skendräktig så jag skyller på det. Jag skyller hetheten (heter det verkligen hetheten??), pipet, knallningarna och allmänna vimsigheten på skendräktigheten. Det blir enklast så. Men sen tänker jag att lite ordning och reda nog inte skadar ändå. Det har nog blivit lite mycket av den roliga träningen på sistone. Vi tränar ju ihop några stycken och har höjt upp nivån ett par snäpp. Det är rätt mkt action, ganska mycket svårare än det vi tränat innan och mycket skott. Så jag har fått en hund som har lite (läs alldeles) för mycket förväntan på träningen. Hon behöver tas ner lite, samlas ihop, stoppas in i boxen, få stramare tyglar, komma back to basic... Etc etc etc...

Sagt och gjort. Idag blev det strama tyglar. Inget trams, inget flams. Efter en avlämning SITTER man ner *spänner ögonen i henne* och kastar sig inte in vid sidan för att bege sig ut mot nästa äventyr. Vid kommandot sitt SÄTTER man ner arslet där man står, man vänder sig inte först mot det roliga området. När man sitter SITTER man KVAR även efter man fått en klapp. Och vid kommandot FOT går man vid benet, inte lite snett framför. Och ser man glad, vilt och busig ut är man i och för sig söt, men man får inte hämta in några dummisar i det sinnesläget.

Det gick på det hela taget bra, men kändes sjukt bra! Har inte riktigt kunnat hantera henne på våra gemensamma träningar, jag blir lite handfallen när hon flippar eftersom hon vanligtvis aldrig gör det. Nu ska jag köra lite fler tråkträningar i veckan och hoppas att tråkmoodet hänger med på kulträningen nästa vecka;-).


En närsökshög




En bebishög




En hög gunga

Tror det är nu den börjar...

Den tiden jag så har längtat efter. Den tiden när allt det underbara och roliga överväger allt det som inte är lika underbart och roligt.

Jag har känt det senaste dagarna. Hur de leker med varandra. Hur den ena bubblar av skratt när den andra leker med en leksak. Hur den andra stannar upp, förvånat, och tittar. För att sen också brista ut i ett bubblande gapskratt. Att vara tvillingförälder är få förunnat. Jag är så lycklig att det blev vi!!










Ok... Tvätten är fortfarande kvar och inte så himla underbar...

I en tvättkorg

Ibland glömmer man

Ibland glömmer man. Ibland tar trötthet, sömnbrist och sjukdomar över. Då gnäller man. Man gnäller på just trötthet, sömnbrist och sjukdomar. Och på sina barn. Och på sitt liv, på sin situation och lite på folk i allmänhet.

Men sen, händer nåt som gör att man kommer ihåg igen. Att man kommer ihåg hur det var när man trodde att man skulle dö. Man kommer ihåg hur det var när man trodde att liven inne i mig skulle dö. Hur det var när man trodde Axel skulle vara utan mamma, utan syskon. Hur det var när vi i alla år hoppades, längtade och önskade. Man kommer ihåg när allt man ville var att leva som en familj igen.

Och nu är vi där. Vi är en fantastisk familj. Lite trött, lite sjuk men ändå en fantastisk familj. Vi har tre underbara barn och jag har en fantastisk man. Vi klarar såklart det här, det vet jag och jag ser fram emot det.

Man ska vara ödmjuk inför livet. Så oändligt tacksam!

God Kväll Axel och Fröken Svart!

God Eftermiddag Fröken E

God Morgon Älskade Barn!!

Att njuta

Det är mycket man ska hinna med som mammaledig. Och som småbarnsförälder. Och som tvillingförälder. Och som hundägare. Och som husägare. Och som människa.
Det är många gånger man måste prioritera. Och man måste veta vad man prioriterar. När jag prioriterar min hund prioriterar jag även mig själv som människa. Och blir då kanske både en bättre småbarnsförälder, tvillingmamma och människa? Prioriterar jag mina barn prioriterar jag också mig som småbarnsförälder, tvillingmamma och mammaledig. Och självklart mig som människa eftersom allt som får mina barn att må bra gör att jag mår bra!
Men ibland är det så otroligt många måsten man vill hinna med och tror att man måste hinna med. Man vill ha ett fint hem. Man vill laga näringsriktig mat från grunden. Man vill hinna ha egentid med sexåringen. Man vill hinna ha egentid med mannen. Då känns det lite konstigt när påsken har gått, man har fortfarande inte hunnit dammsuga, man har köpt nya barnmatsburkar eftersom man tömt lagret, man skickar sms till varandra för man inte hinner prata och egentiden med sexåringen består i att jag sitter i trappan upp tills hans rum och bloggar medan jag väntar på att han ska somna...
Men så är livet just nu och så får det vara!!
Men senast jag var på Bvc frågade sköterskan med medlidande i rösten; "Men Lina... Hinner du njuta någonting av den här tiden??"
Då kände jag bara... Snälla du, inte ett till måste i mitt liv...