Ett endaste litet inlägg...

... var tydligen vad jag lyckades producera under 2015. Sorgligt.

Jag upptäckte idag att min blogg haft 50 sidvisningar den här månaden trots att den aldrig någonsin uppdateras. Nu är förmodligen de flesta sidvisningarna säkert någon form av nätfiske eller folk som kommit fel, men nån av mina gamla läsare kikar kanske in ibland. Det gör jag ju själv på många av bloggarna som aldrig uppdateras längre. Man slutar liksom aldrig hoppas.

Jag råkade själv komma in på min blogg "av misstag" alldeles nyss. Och det var då jag insåg att det är så fantastiskt roligt att läsa om allt nu efteråt. Man både minns det man glömt och man har fått lite distans till det man fortfarande minns. Satt just och läste om mina första träningar med Leia. Hur jag försökte skicka henne på ett blint linjetag, runt 100 meter, genom en skog i 70 cm snö. Och blev djupt deprimerad när det inte gick.

Eller när jag läser om hur jag tyckte att mina små barn var så små hela tiden. Att jag var så förundrad över allt de plötsligt förstod och hade åsikter om. Och allt de kunde.

Det förundrar jag mig fortfarande över. Och undrar var de lär sig allt. T.ex. Oscars senast utrop som kommer varje gång man säger till honom nåt, t.ex. "nu får du skorna på fel fot". Svaret blir genast "Men HEVLETE också!!!". Var har han lärt sig det?? Måste vara dagis, jag svär väl aldrig??

Idag tänkte jag att det nog var dags att stävja detta i sin linda. Det är otroligt gulligt och jag vet andra i vår familj som näst intill uppmuntrar det, men hursomhelst tyckte jag att det var dags att förklara att man inte får säga så... Jag sa det möjligtvis inte jättepedagogiskt och kanske kunde jag ha uttryckt mig lite mildare, det blev stor sorg och många tårar. Efter en liten stund blev vi i alla fall vänner igen och jag bad då på ett trevligt sätt att han skulle ta av sig pyjamasen. Svaret blev " Men ÅHHH! HEVLETE också". Nästa gång ska jag var lite mer pedagogisk. Nu hade vi bråttom till dagis.

En annan sak som Oscar också har lärt sig är lite sötare. Vid ett annat tillfälle, när man på samma trevliga sätt ber honom att ta av sig pyjamasen kan han svara "Javisst, sälvklart!!".

Elin har nog fortsatt vara ganska mycket Elin. Hon var ju redan som liten den som lät mest och högst och hade kortast tålamod. Så kan man säga att det har fortsatt. Det som är mest kritiskt i hennes liv är varje morgon när kläderna ska på. Man vet inte vad man gör för fel, man vet inte hur man skulle gjort för att det skulle bli rätt, man vet inte riktigt vad det är som är fel, men allt är VÄLDIGT FEL!!! Klänningen är för kort, för trång, för tjock eller för stor. Eller bara allmänt typ konstig i ärmarna. När utbrottet för detta äntligen är över kommer vi till tightsen. De är också för trånga, för tjocka eller så kliar det på knäna. När man äntligen har fått dem att få vara kvar på henne är det dags för strumporna. Där vet jag inte alls hur de ska vara, ibland tror jag de är för långt uppdragna, ibland för dåligt uppdragna, ibland tänker jag att det kanske är knölar vid tårna och ibland tänker jag bara att jag fattar ingenting. Dessutom brukar vi få till ytterligare ett utbrott efter detta, eftersom vi nu ska försöka få ner tightsen över strumporna igen. Som tur är brukar jag ju kunna klä på Oscar i dessa utbrott så jag slipper ju sitta arbetslös...  Sen kommer vi till ytterkläderna och där har jag kapitulerat en hel del. En jacka är vad jag får på henne. Och en mössa. That´s it. Tur hon ärvde Axel gamla urtvättade overall, hade varit sjukt surt om man köpt en ny P.o.P-overall och ungen vägrade ta på sig den...

I övrigt jobbar jag, tränar sparsamt med hund och försöker hålla hemmet någorlunda fritt från dammråttor, marsvinsbajs, hundhår och leksaker. Dammråttorna går bäst att stävja, det andra väller över... Och nu ska jag ju dessutom också försöka komma ihåg att blogga lite då och då. May The Force Be With Me!!