... att slå fjolårets rekord redan här och nu. Så slipper jag liksom känna pressen. Här kommer alltså årets andra inlägg!
Den tänkte jag skulle handla lite om hundträning, tro det eller ej. Eller egentligen inte om hundträningen i sig utan mer om bristen på den. För brist blir det ibland. Under kortare eller längre perioder. Just nu är det en ganska lång period... Ibland beror det på att jag inte hinner eller har möjlighet. Förra årets husutbyggnadsprojekt gjorde t.ex. att det var i princip omöjligt att hinna träna. All tid som vi var lediga tillsammans la vi på att bygga på huset. Nu byggde ju inte nödvändigtvis jag så väldigt mycket, men det är ju liksom bara en i taget som kan bygga eftersom den andra måste ta hand om allt det andra. Och då blev jag ofta den andra som tog hand om det andra.
Men så finns det perioder när man liksom inte egentligen kan skylla på nåt direkt. Men tiden finns inte känns det som. Fast man vet att det är motivationen och lusten som inte finns. Jag har alltid varit så här med min hundträning, i perioder kör jag knappt någonting alls. Alla ni som känner mig, vet ju att min bästa metod är att vila mig i form! Och oftast så funkar det väldigt bra. Jag tycker att det verkar så att på något sätt så behöver ibland Leia en lång paus för att poletten liksom ska trilla ner... Oftast går det väldigt bra efter ett träningsuppehåll.
Just nu har jag haft ett långt uppehåll. Jag satsade allt på Gyllene Anden, Thorsvis stora derby. Sen gav jag upp ;-). Ibland försöker jag i de här perioderna att tvinga mig själv att träna lite med henne, bara för att... Jag är alltid ganska sur när jag kommer till dessa träningstillfällena, sen tänker jag att jag ska göra det ganska svårt "nu när jag ändå tränar liksom". Så slutar det alltid med att Leia är lite ledsen för att jag sur, sen blir hon ännu ledsnare för det är för svårt, då blir jag förbannad för att hon är så trög och sen... Ja, ni förstår ju liksom hur det slutar...
Efter 25 år med hundträning (HERREGUD, JAG HAR HAFT HUND I 25 ÅR!!!) tror jag nästan att jag kanske börjat lära mig det här om mig själv... Svinsnabb i tanken tydligen... Den här gången har jag inte tvingat mig, har inte plågat Leia och ingen i min omgivning har heller behövt bli ledsen för "värdelös träning". Jag har helt enkelt skitit helt och hållet i det. Däremot är jag inne i powerwalk-mode och går gärna fort och länge. Och med en husse som efter jobbet springer 2 mil på kvällen har det liksom inte direkt gått nån nöd på Leia heller. Jag har t.o.m. fått öka upp hennes mat eftersom hon och Oscar verkar vara de enda i vår familj som inte blir feta av att lukta på mat...
Och sen, i söndags, hände det plötligt. Axel skulle vara på gympa i Almvik i 2 h. Vi hade lagt golv i Axels rum hela lördagen och förmiddagen på söndagen. Solen sken, fåglarna kvittrade. Jag hade 2 timmar att slå ihjäl i Almvik. Lusten och motivationen föll över mig. En fantastisk kohage med böljande ängar och stora ekar bjöd in till en härlig träning. Leia var duktig och jag var glad.
Kanske kommer lusten över mig igen snart, kanske inte. Hursomhelst vet jag att Leia inte har glömt och att hon gärna vill jobba snart igen. Och det kanske hon får? Vi har ett par roliga planer för våren och sommaren i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar