31 Maj 2012

Minns inte heller hur denna natt var. Men jag minns att jag vaknade och njöt av att inte vara ensam i rummet. Björn var brevid mig, som det skulle vara, borde vara, men inte hade varit på många veckor. Jag minns inte vad det var för väder, jag minns inte vad de pratade om på nyheterna. Men jag minns att sammandragningarna som jag känt i många månader var helt regelbundna och kom ofta, ofta...

-Jaja, det där har vi ju hört förr.
-Jamen fattar du inte... Det är dags nu.
-Tell me something new...
-Föder vi inte barn idag, då lovar jag att bjuda dig till Thailand när allt ordnat upp sig!
-OK. Ska bli skönt i Thailand.

Frukost. Dusch. Värkarna blir alltmer tydliga och kommer allt oftare. Efter alla månader av känslostormar, tragedier, rädslor och bergochdalbanor har jag inte så mycket känslor alls för just den här dagen... Allt var liksom bara som det skulle vara. Allt kändes helt naturligt och allt bara flöt på. Jag var inte rädd, inte ledsen, inte själv. Jag var i vecka 30+0. Längre än någon trodde, lite för kort för att det skulle vara helt bra. Men det var som det var och jag var beredd.

Klockan blev strax efter lunch och värkarna blev allt ondare. Jag rullar i samma rullstol, i samma korridorer och i samma hissar. Men målet är ett annat denna dag. Slangar, sladdar, barnmorskor, förlossningsläkare, skiftbyten. Och mitt i allt är vi. Jag och Björn. Som ett team mer än någonsin förr. Vi har genomfört ett maraton och vi är nu på upploppet. Och som vi spurtar. Det går fort. Nästan oupphörliga värkar, jag är helt inne i mig själv. Precis som knappt sex år tidigare.

-Du måste slappna av. Du krystar, men du håller samtidigt emot.

Jag inser plötsligt att alla månader av knipande har satt sina spår. Jag fokuserar och får mig själv att våga slappna av och släppa ut det som under så lång tid inte har fått släppas ut. Nu är det dags!

Och då. Då kommer han. Jag blir stilla, lyssnar. Jag vet att ingen har någon förväntan på att han alls ska kunna andas. Jag vet att de står beredda med alla apparater de har för att hjälpa honom att andas. Ändå. Ändå lyssnar jag. En modersinstinkt, ett mammahjärta vill inget annat än att höra sitt barn. Jag lyssnar, jag hoppas och jag ber. Och jag hör. Jag hör hur han gnyr. Och jag vet att han lever! Och jag vet att den som gnyr andas.

Han försvinner ut ur rummet. Jag försvinner in i mig själv. Björn är hos mig. Barnmorskan är inne i mig, håller fast i det barn som nu måste komma ut. Det gör ont nu. Fruktansvärt ont.

Jag vet inte hur, jag vet inte när. Men plötsligt går vattnet och barnmorskan tappar taget om barnet som är kvar. Tumult, kaos, hjärtljud som går ner, hjärtljud som försvinner.

-Det går inte! K-snitt!!

Ett inferno bryter löst. Larm som ljuder, människor som springer. Slangar som fastnar, dras, sängen som rullas. Genom korridoren, upp i hissen, in i salen. Vet inte längre var Björn är. Mera sladdar, slangar, något att dricka, kallt på magen, nu handlar det om att rädda liv, ditt och barnets, nu sövs du, sov så gott.

Jag vaknar. Det är kallt, jag fryser. Någon lägger på mig ett varmt varmt täcke och jag somnar igen. Jag dåsar och sover. Plötsligt är Björn brevid mig. Vi är föräldrar till tre underbara barn.

Det här var slutet på den här resan. En resa som slutade på ett så underbart sätt som ingen någonsin hade vågat hoppats på. Allra minst jag. Jag som älskade de där små barnen från allra första gången jag såg dem på en skärm och aldrig vågade tro att jag skulle få hålla i någon av dem.

En ny resa börjar givetvis där den här tog slut. Även denna resa hade sina dalar och sina sorger, men nu var allt på ett annat sätt. Nu låg inte hela ansvaret hos mig utan hos läkare, sjuksköterskor och kanske hos någon högre makt. Jag hade fullföljt mitt uppdrag den här gången och det var jag så innerligt glad över!

30 maj 2012

Minns inte ens hur natten blev. Jag antar att jag pratade med Björn, med mamma och att det säkert på nåt sätt kändes lite bättre sen.

Men vattnet fortsatte att rinna.

åh om det bara kunde vara över. Om jag bara bara kunde få mitt liv tillbaka, om jag bara kunde få veta hur det här ska sluta...

Ligger och väntar på förmiddagsronden.

Hoppas hoppas det är hon! Hon den där bra läkaren, hon som är så bestämd och som vet hur allting ska vara...

Dörren slits upp. In stormar hon. Det är hon!

-"Jaha!! Nu är ju allt i ett annat läge! Nu behöver de komma ut!"

Vad sa hon?? Vad menar hon??

-"Ja den lilla växer ju inte och ligger alldeles torrt"

Jag börjar skaka när jag förstår vad hon säger. Den dagen jag aldrig trodde skulle komma är här. Detta helvete vi lever i är snart över. Kanhända hamnar vi i ett nytt helvete. Jo, vi kommer hamna i ett nytt helvete, ingen påstår något annat om att ligga på neo. Men det är något nytt, och någonting vi kan vara jämbördiga i, jag och Björn. Allt hänger inte bara på mig.

Det går fort. Hon ska kolla platser på förlossning och meddela neonatalen. Men troligtvis i eftermiddag. Ringer, organiserar. Plötsligt händer allt. Björn kommer, mamma kommer, Axel kommer en sista gång innan bebisarna ska komma. Jag är rädd, rädd, men samtidigt så lättad. Så lättad att det äntligen händer nåt!

Då. Lika snabbt som hoppet tändes, släcks det. Nya diskussioner med neonatalläkare. Som inte alls tycker att läget är förändrat. Som visst tycker att de har de bäst där de är. Som inte alls tycker att några bebisar ska ut eller att vi ska få ett slut på det här...

Antiklimax. Förtvivlan. Hur ska man orka? Hur länge ska man orka.

Vattnet som rinner är alltmer blodigt. Och jag har en känsla. En känsla som säger att Björn trots allt ändå inte ska åka med mamma och Axel hem. Jag kan inte säga vad och jag kan inte säga hur. Men jag visste att nånting stort höll på att hända. Ändå. Fast de inte ville, de där doktorerna...

Och det var sista kvällen jag somnade som enbarnsmamma. Och sista kvällen Björn somnade som enbarnspappa. Och sista kvällen Axel somnade som ensambarn.

29 Maj 2012. Em.

Mår så dåligt. Fostervattnet rinner mer än någonsin, det fullkomligt forsar. Har knappt sovit överhuvudtaget natten som var, kan aldrig sova när det rinner. Ligger bara och tänker på hur lite vatten den lilla tvillingen har nu, hur kan han ens ha en droppe vatten kvar?

De kommer och hämtar mig. Rullar i rullstolen den långa korridoren, åker hissen ner, rullar i nästa korridor. Håller skenet uppe, pratar och är trevlig mot personalen. De är min enda kontakt med omvärlden, de enda jag har att prata med in real life. Klart man vill vara trevlig då. Även om mitt inre skriker, även om jag inte vill göra någonting annat än att ligga i fosterställning i min säng och knipa, knipa, knipa för att hålla vattnet inne. Får vänta ett tag utanför undersökningsrummet, som så många gånger förr. Det blir mitt sjätte ultraljud bara här i Linköping. Mitt tredje tillväxtultraljud. På remissen står prematur vattenavgång och tillväxthämning tvilling 1.

Lägger mig tillrätta, tittar upp i taket. Hur jag mår syns inte, inte ens med en ultraljudsapparat. Paniken och ångesten sköljer över mig, ska hjärtat slå, ska han röra sig?

Känner du fosterrörelser? Ja, de sparkar och far runt.
Känner du från båda? Åh gode gud... Gör jag verkligen det? Tänk om jag känt fel?? Jo, jag tror det...

Tystnad. Hmmmmande. Dopplern som låter svosh, svosh, svosh och som jag vet mäter flöden. Flöden i navelsträngar, i fostrens hjärtan och hjärnan. Jag har lärt mig hur det ska låta, vad som är bra och vad som inte är bra. Läkaren säger inte så mycket. Men jag ser. Efter alla dessa ultraljud har jag lärt mig att tyda mycket. Jag ser att det inte finns en endaste liten ficka med fostervatten kring tvilling 1 längre. Jag ser att han ligger alldeles stilla, för det finns inget vatten att simma omkring i alls. Men jag ser hans hjärta slå. Och jag hör att blodet till hans navel låter svosh svosh svosh. Precis som det ska.

Vi förflyttar oss i rummet. Till datorn där domen ska falla. Där alla siffror ska knappas in. Alla mått. Där vi ska få reda på hur liten han är. Och jag hoppas. Jag hoppas att han ska ha fortsatt växa som mellan det första och andra tillväxtultraljuden. Där han hade gått från att vara -26% av den beräknade vikten till bara -14 %. Där han plötsligt inte vara så fasligt, fruktansvärt liten längre.

Läkaren börjar svamla. Om felvärden, felmätningar och kanske var det felmätt förra gången... Och jag förstår. Att han är liten. Alldeles för liten.

Förväntad vikt: 1551 g. Beräknad vikt: 1011 g. Avvikelse: -540 g, -35%. Fostervattenmängd: Oligohydramnios.

Jag tackar. Säger nåt klämkäckt. Vill ju vara trevlig. Rullas ut i korridoren igen. Personalen ska komma och hämta mig.

Och där. Där är en mamma, en pappa, ett barn och ett barn till. En mamma som jag pratat med för nån vecka sen på avdelningen. Som då just fått sina fina, fina tvillingar. Födda i vecka 39, perfekta, fina och lika stora. Hon ser mig, hon kramar mig. Hon visar sina fina fina barn. Hon frågar. Hur går det? Vad säger de? Hon vet min resa. Och då. Då brister jag. Hela jag rämnar. Hela min fasad, mitt trevliga, glada jag. Jag gråter och gråter. Gråter så jag skakar. Jag ser förtvivlan i deras ögon. Och jag önskar bara att jag kunde säga att jag är så glad för deras skull. För det är jag. De var fantastiska människor, de var så lyckliga för sina barn. Men jag är bara så ledsen för min egen skull, för mina små små barns skull.

Jag hämtas. Jag rullar genom korridorerna. Upp i hissen, genom nästa korridor. In på mitt rum. Fosterställning. Jag kniper och jag gråter.

När vattnet gick i v.19

var det ingen läkare i Västervik som gav oss något hopp. En strimma, så tunn att ingen kunde se den, av hopp fanns möjligtvis för tvilling 2, som var större och hade sitt vatten. Scenarierna som fanns var;

Förlossningen startar inom närmsta dagarna, ingen av tvillingarna klarar sig.

Livmodern drabbas av infektion i och med att det är ett hål på en hinna och båda fostren stöts ut.

Den lilla, skadade tvillingen utan vatten "halkar" ut utan att en egentlig förlossning har startat. Tvilling 2 har då en mycket liten chans.

Den lilla tvillingen utan vatten dör men ligger kvar. Detta var nog det som pratades om mest och gav tvilling 2 störst chans. Det var även detta alternativ som jag var så fruktansvärt rädd för och som gjorde varje ultraljud till ett rent helvete som jag grät mig igenom...

När allt blev som det blev var jag mitt i lyckan irriterad på alla som sagt att det inte skulle gå. Varför måste de vara så negativa?

Under det här året har jag genom tvillinggrupper och prematurgrupper på Facebook kommit i kontakt med flera andra som varit i exakt samma sits som jag var. Jag har överöst dem med min solskenshistoria för att ge dem det hopp jag aldrig fick. Jag tror att man trots allt mår bättre när man har något kvar att tro på.

Men. Jag förstår nu varför alla sa som de gjorde. Och jag förstår nu hur unika vi är. Och jag förstår att de mirakel jag har på filten framför mig är just mirakel. För trots det hopp jag gett till alla är det ingen som haft vår fantastiska tur. Jag lever med alla dessa människor, jag håller mina tummar, jag räknar deras veckor, jag läser deras bloggar och jag lever mig tillbaka i tiden. Och jag gråter för de tvillingföräldrar som bara fick ha båda sina barn en liten stund. Eller som bara fick ha sina barn under tiden i magen. Och jag förundras återigen över att jag som gjort samma resa som de nu gör sitter här på en filt. Med två fantastiska underbara barn!!

29 maj 2012

Nästan 5 veckor har gått i Linköping. Det som började på förlossningen med strikt sängläge, blev SpecialistBB med lov till toa och dusch, blev sen även lov att gå ut i korridoren till matsalen och har nu även blivit några resor ut till entrén där solen har fått värma mig. Fina vänner och min underbara familj har gjort tiden lite mer uthärdlig genom att hälsa på, ringa och fortsätta hålla kontakten.

Vissa dagar gör jag ingenting annat än gråter. Gråter över att inte vara hemma hos Axel, gråter över att inte få vara tillsammans med Björn, gråter när någon som hälsat på ska åka hem, gråter över fostervattnet som rinner, över bebisen som inte kan träna sina lungor, som inte kan röra sig. Jag gråter över oron hur skadad han ska vara, jag gråter för att folk verkar tro att jag ska åka härifrån med två bebisar och jag gråter för att jag inte vågar tro det. Jag gråter när Björn glömmer köpa filtar eftersom den lilla bebisen kommer få begravas i en sjukhusfilt.

Men alla mest gråter jag nog över ovissheten. Denna ovisshet som vi levt med i ett halvår. Hur länge ska det här pågå? Nån läkare säger att de plockas ut i v.32. Nån läkare säger att ju längre desto bättre. Nån läkare säger att jag behöver inte tänka på det, för efter vattenavgång sätter det igång förr eller senare. Ovissheten hur de kommer må. Hur länge får vi vara kvar i Linköping? Är han så svårt skadad att inget finns att göra kanske vi får komma hem till Västervik ganska snart? Är han svårt skadad kanske vi får vårdas i Linköping hela sommaren?

Och jag skäms. Jag skäms för att jag inte vill nånting annat än att de ska komma ut. Jag vill få ett avslut och en ny början. Även om det blir början på ett nytt helvete så vill jag ha det. Jag vill veta vad vi har att spela med.

Hösten 1999

började jag på Kemikum i Uppsala. En ny tid i mitt liv, en ny tid i mångas liv. En av de första aktiviteterna var bussrundtur bl.a till Linnés Uppsala. Jag var ny, ung, blyg och sökande. En vän. En vän behövde jag, nån som jag kunde prata lite med, se lite världsvan ut med och kanske göra nåt utanför skolan med. Provade några stycken på den där rundturen. Nån var för gammal, nån för tuff, nån för världsvan och nån för tyst. Och sen kom hon. Den rätta!! Och det sa KLICK! Omedelbart! Vi pratade hästar, hundar, plugg och om att flytta till Uppsala. Jag fick följa med henne hem till hennes tillfälliga boende i Gottsunda och äta falukorv och makaroner. Jag hade nån som väntade på mig på trappan nästa dag, och nästa och nästa.

Jag hade nån att plugga ihop med, festa (jo vi gjorde sånt också) ihop med och ringa till. Jag hade nån som valde samma kurser som jag, nån som hälsade på mig på lov och nån som jag kunde följa med hem på helger.

Vi har följts åt i livet. Vi köpte hund samtidigt och vi levde för dessa hundar. Vi tränade hund, vi tävlade hund, vi jobbade på brukshundsklubben, vi tältade och vi hängde ihop jämt jämt jämt!!! Våra hundar slogs men vad gjorde det? Vi satt upp kompostgaller och fortsatte hänga. Jämt jämt jämt.

Vi fick barn. Och vi fortsatte hänga. Inte lika ofta och inte riktigt lika mycket, men visst umgicks vi mer än de flesta. Våra barn var som kusiner, vi var som systrar. Vi kunde umgås i två dygn och sen ringa varandra på kvällen och prata i tre timmar.

Sen har våra vägar skiljts åt. Aldrig har jag plågats som den dag jag skulle ge henne det ödesdigra beskedet. Och aldrig hade jag gråtit som den dag vi sa Hej Då för att flytta till Västervik.

Vi har varit i olika skeden i vårt liv. En har varit singel, en har varit sambo. Den andra har plötsligt varit singel och den första sedan sambo. Den ena har varit gravid, den andra partypingla. Den ena har varit småbarnsförälder, den andra varannan-vecka-förälder. Den ena har längtat efter bebis, den andra varit färdig med bebis. Den ena har levt hundliv, den andra har tvingats leva utan hundar. Den ena har fått nya bebisar, den andra har fått bonusbarn. Vi har 36 mil emellan oss och vi pratar inte alls så ofta längre.

Ändå. Varje gång vi möts är det som att ingen tid alls har gått sen vi sågs sist. Att ingenting har förändrats. Vi känner varandra så utan och innan och allt är bara så enkelt. Allt bara flyter. Och det är så underbart, fantastiskt och kul! Och jag hoppas så innerligt att det är så det ska förbli!!

Jessica, jag vill att vi ska bli gamla ihop!! Vi ska sitta bredvid agilityplanen med en hoper hundar och memorera banor! Vi ska diskutera våra barn och barnbarn och vi ska skratta åt småbarnsåren. Vi ska dricka vin i solen på våra resor och vi ska lyssna på Kent och Lasse. Vi ska plåga våra män och våra barn med våra historier om studenttiden, om vårt gamla hundliv, om Lukas och Bosse. Vi ska berätta hur de slogs under köksbordet som 10 veckors valpar och hur de slogs som 10-åriga kastrerade gubbar. Vi ska berätta om ett regnigt Böda Sand, om en skåpbil, om en förare med skägg och om vin i regnjackeärmen. Vi ska berätta om de första åren med barn när enda gången vi hann prata hela meningar med varandra var när de äntligen lagt sig för kvällen. Och vi ska berätta om när du kom när jag var som sjukast, bara för att träffa mig, för att laga god lasagne åt mig och bada mina hundar. Och om hur du var bland de allra första att få se våra små älskade tvillingar. Jag ska berätta för dem hur mycket jag saknar dig varje gång vi skiljs åt igen.

Om allt det ska vi berätta. När vi blir gamla tillsammans.

Tack för den här helgen älskade vän!!

Årskontroll

Vid ett år kontrolleras bebisar. För att se att de växer. Det har de gjort. Dock olika mycket.

Oscar väger lika mycket som Elin gjorde vid 6,5 månad.

Elin väger lika mycket som Axel gjorde vid 8,5 månad.

Same same but different!

16 Maj 2012

Från min dagbok/almanacka:

Sovit dåligt=dålig dag.

Så himla ledsen, vågar inte tänka på att jag ska komma hem med bebisar. Vågar inte tro inte hoppas.

Känner mig så ensam här, alla här på BB är lyckliga par med fina bebisar. Ingen vill prata.

Ringde till Axel. Han såg på TV, ville inte heller prata. Gör mig så ledsen. Pratade länge med Björn, kändes lite bättre sen. Fick även säga Godnatt till Axel. Imorgon kommer de!!!!

För några veckor sedan

skrev jag ett inlägg om hur lilla Oscar var den som fick så mycket mindre. Mindre av närhet, mindre av uppmärksamhet, blev buren mindre och gosad med mindre. Han var den som nöjt låg i ett hörn, nöjt åkte runt i sin gåstol, nöjd med att bara finnas till.

Sen någon vecka tillbaka skulle jag kunna skriva samma sak. G
Fast tvärtom. Helt plötsligt är det Oscar som kräver saker. Med all rätt givetvis. Han kräver att jag sitter bakom så han kan sitta och leka. Han kräver att bli runtburen för att titta på saker. Han kräver att stå i mitt knä och leka med mitt halsband. Och att gosa, dra i mitt hår och peta mig i näsan. Annars låter han. Högt, högt!!

Elin sitter stilla. Länge länge länge kan hon sitta på madrassen. Leker lite med skallran, leker med en bok, slår lite med några klossar... Och varje gång man tittar på henne får man ett stort smile tillbaka.

Allt som Elin gjort, alla sätt hon varit på, gör Oscar. Ungefär en månad senare. Elin började sova på mage för en månad sen, nu gör Oscar det. Elin älskade att stå i mitt knä och leka med mitt halsband. Nu gör Oscar det. Elin älskade att dra stenhårt i mitt hår. Nu gör Oscar det. Häftigt att se.

Om en månad kommer Oscar sitta stadigt. Om en månad kommer han vara några dagar från att kunna krypa. Om en månad kommer han leka "tack och varsågod" med Leia och skratta högt åt när Leia tar saken ur hans hand.

Med tvillingar får man uppleva alla fantastiska stunder två gånger. Det är få förunnat!!




För en månad sen snodde Elin mat från min tallrik. Nu gör Oscar det.

Lite sol

och lite värme fick den ledsna mamman att börja tro på livet igen!

Lite uteliv på eftermiddagen i väntan på pappan!

Min älskade kämpe

En liten som har fått kämpa. Som fick kämpa för att ens bli till, som fick kämpa hela sin tid i magen och som ingen trodde skulle orka fortsätta kämpa.

Men som fortsatte kämpa så fort han kom ut. Med att andas, mot infektioner, med att äta, med att bajsa, med att hålla värmen.

Och som fortsätter kämpa varje varje gång han blir sjuk. Han blir så sjuk så sjuk som ingen annan blir, han rosslar, han väser, han piper. Men han kämpar.

Vi inhalerar, vi ger penicillin, vi inhalerar igen, vi ger kortison, vi åker till doktor, till sjukhus, till apotek. Vi ger nässpray, vi sitter uppe på nätterna, vi inhalerar igen. Och du bara kämpar. Du frustar, du flåsar och väser. Och snart vet vi att du kommer må bättre en stund igen. Men fram tills dess är det jobbigt.

Tack för att du är min kämpe lilla Oscar!!

Ett litet öra.

Med en trumhinna. Med ett hål i. Med var som rinner ur.

Stackars lilla Osselott.

Hej Kåvepenin. Välkommen till mina barn för första gången.

Ett rabarberblad

Kan vara spännande!!




"Nej nej Oscar!! Ät inte ditt blad!" (Kolla in Elins hand)




"Ok! Då suger jag väl bara lite då"




"Eller så har jag det som täcke!"

Helt i takt

och helt synkade. Båda har ätit frukost, båda har sovit på promenaden, båda har ätit lunch och båda sover middag.


Mamman äter lunch i tysthet och i solen.



Båda har för övrigt också studerat rabarberblad noga.



Oscar sög även lite på sitt.




Over and out!

Helt i otakt

och helt osynkade som vanligt. En har ätit, en inte. En har sovit middag, en inte. En åt mellis, en inte.

Ett avslut

Vi är på hemväg. Inte vi som i två vuxna, tre barn och två hundar utan vi som i två vuxna. Vi har haft vuxenhelg och det har varit fantastiskt!!

Efter alla månader av en kaotisk graviditet, till ett kaos med barn på neo, ett barn hemma och vi mitt emellan. Därefter till ett mer lustfyllt kaos med nyfödda tvillingar och en övning i att överleva detta. Till ett fortsatt lustfyllt kaos att få en vardag att fungera, med en storebror som är fantastisk men vill ha sitt, två hundar som vill ha sitt, två små barn som också vill ha sitt och två vuxna som nånstans vet att de också borde få sitt.

Och i helgen fick vi det. Tack älskade mamma och pappa för denna helg! Att få åka bil tysta tillsammans. Att få gå i affärer utan panikstress. Att få vila en stund på hotellet. Att få ta ett glas vin i solen på lunchen. Att få äta trerätters italiensk meny till middag. Utan skrik, utan gråt och utan att muta två barn med smörgåsrån.

Men framförallt att få prata igen. Efter ett helt år. Att få prata om det som varit. Framförallt tiden på neo. När vi kämpade, när de små kämpade för sitt liv. Vi grät en skvätt när vi pratade om apnéer, bradykardier, kuvöser, att sitta känguru, respirator, att lämna sina barn och om personalen. Framför allt personalen i Linköping. Om hur fantastiska de var. Om hur mycket de betydde för oss. Om hur vi kom ihåg varje personal, vad de hette och hur de såg ut. Och vilka som var de absoluta favoriterna. Lena. Älskade Lena som ALLTID sa exakt rätt saker. Som alltid gjorde rätt saker. Som var bäst och som gjorde att man helt lugn och trygg lämnade sina barn i hennes händer. Och vi pratade om hur konstigt det är att de betyder så mycket för oss och att de inte ens minns oss. Men så är det såklart.

Och sen idag. På HM. Någon tittar på mig där jag går och nypet i barnkläder. Jag märker hur hon verkligen söker min blick. Jag tittar upp och där är hon. Lena. Vår älskade Lena.

Kramar. Vi visar bilder. Och hon är så glad. Hon har tänkt så mycket på oss. På hur bestämd Elin var. Och hur liten Oscar var. Och vi får berätta att Elin är så bestämd och Oscar är lite liten. Och vi fick ett avslut. Ett sånt fantastiskt avslut på en fantastisk helg!




En bestämd Elin




Världens finaste lilla Oscar

Hungern river hans vargabuk

och det är kallt i hans stova.

Nu är det ju inte i vargabuken hungern river utan i min egen mage. Eller är det hjärnan? Jag har ätit min Propoints som jag får och borde rimligtvis vara mätt.

Hörde du mage?? Mätt!!

Två dagar kvar! Till egentid med älskling, hotellnatt, hotellFRUKOST, och måltider utan gastande barn. Längtar!!