Det var bara 2 "valpar" med den här gången, det var Leia och brorsan Reko. De här två verkar passa väldigt bra ihop, de har liksom samma energi båda två. Lugna och stabila. Nu var Reko aningen distraherad till en början av att komma till ett ställe med 2 (?) löptikar och tjoade lite för att få vår uppmärksamhet, men lugnade sig så fort han fick börja röra på sig. Hur som helst, vi pratade lite först och Anita förklarade att det mest skulle bli repetition den här gången. Det passade ju ju mig utmärkt eftersom jag då fick lite av ett hum vad det är de hållt på med på alla kurstillfällen...
Vi började med att lulla ner i skogen. Lulla är Rekos mattes fantastiska ord för att gå jaktfot. Att tänka på att man lullar gör liksom att man får rätt energi i kroppen, det ska inte vara nåt "tjohooo, gud vad kul det är"-moment, utan mer ett "jaha, nu ska vi gå här ett tag-moment". Och tänkar man att man lullar omkring så får man snart in rätt gung... Vi lullade ner till första området och där skulle vi göra en liten minimarkering.
Anita började med att gömma en liten minidummi i en liten gran. Sen skulle vi sätta hundarna några meter ifrån granen, vissla inkallning och sedan stopp precis innan granen. Sen skulle man vissla och visa närsök mot granen, det var då fortfarande ganska många meter kvar till oss mattar. Anita som varit med förr förklarade också hur vi skulle göra om vi mot förmodan INTE skulle få stopp på hunden precis innan granen. Då skulle vi belöna stoppkommandot och ta med hunden tillbaka och sätta den där vi hade tänkt stoppet... Och därefter visa och vissla på närsök. Jag tycker ju att jag har ganska bra stoppsignal och trodde nog jag skulle få stopp på henne där jag tänkt, men det var inte så lätt.... Det var så korta sträckor, så innan man hann fatta att man skulle blåsa stopp så hade hon passerat granen. Det märks i såna här situationer att visselsignalerna och handtecknen inte sitter i ryggmärgen. Timing och snabbhet, som jag har så svårt att förstå att människor saknar i lydnadsträningen, saknas så totalt för mig här!! Jag måste liksom tänka på allt jag ska göra, det kommer inte automatiskt. Och då tar det för lång tid... Men jag hoppas att det kommer med tiden och med rutinen. Min tröst var att hon trots allt stannade bra och tog min närsökssignal bra. Jag fick dock tips om att göra närsökssignalen lite kraftigare för att den ska höras på håll. Marina och Reko lyckades ungefär lika bra som jag i timingen...
Sen var det dags för lite skotträning. Jag har ju varit ganska bekymrad för det här med skott eftersom hon reagerade en hel del när hon var liten några gånger. Nu gick Anita ut i det området där vi nyss jobbat, där hundarna hade en positiv minnesbild. Hon sköt en gång och vi bara pratade vidare Marina och jag. Ingen av hundarna reagerade med något annat än en positiv nyfikenhet. Anita sköt ett skott till och båda reagerade på samma sätt igen. Så himla skönt!
Sen var det dags att lulla igen... Vi tog oss en bit längre ner i skogen och kom till samma backe som vi körde linjetag i förra gången jag var med. Svårigheten ligger i att hunden skickas snett uppför en backe och ska inte falla vare sig uppåt eller neråt i backen utan hålla linjen. Båda hundarna gjorde snygga linjetag. När Leia hade tagit dummin tittade hon upp på mig för att fråga vart hon skulle ta vägen. Jag brukar ju alltid vissla när hon tagit dummin men skulle nu inte göra det. Då tog Leia en liten extra sväng och var också tvungen att tappa dummin lite så att den rullade iväg och hon var tvungen att jaga den lite... Det här är nån jag märkt att hon lagts sig till lite med, får se hur det utvecklas framåt. Det blir ju lite av en självbelöning att få jaga en rullande dummi... Det jag i alla fall ska tänka på är att inte vissla när hon greppat dummin. Så länge hon är på linjen och tänker vända tillbaka till mig så ska jag hålla mig tyst. Däremot kan jag ett tag framöver, tänka på att vända och springa så att hon skyndar sig in med dummin. Och förhoppningsvis inte "tappar" den...
Sen blev det återigen 2 skott som också gick jättebra! Därefter lullande ännu längre ner i skogen...
Nästa station var en markering. Svårigheten här var att dummin hamnade bakom en jättestor sten så hundarna hade ingen aning var i djupled den hamnade. Leia hade dock inga som helst problem utan hittade den direkt. Men här var hon också ute på lite äventyr efter att hon greppat, hon väntar liksom på min visselsignal som hon alltid har fått. Och jag tror att hon även här var tvungen att tappa dummin lite... Sen blev det två skott även här och sen fick vi vända på hundarna och ta upp kontakten för att de inte ska ladda alltför mycket på skotten...
Vi lullade vidare ännu längre in i skogen och kom till ett område med diken, massa vatten, fallna träd och stenbumlingar. Här fick vi sätta hundarna på ena sidan diket, sen ställde sig Anita dold och kastade dummin framåt i området. Hundarna var då tvugna att ta sig först ner i diket, upp från diket, över massa trädstammar och över vatten innan de kom till rätt område och då märkte man att de hade lite svårt att hålla i minnet var dummin landat. Båda hundarna sökte mycket nära Anita och hade svårt att gå längre ut än vad hon stod. Det här är nånting viktigt att tänka på, att kasta dummin framåt sett från kastaren, så att hunden inte använder kastaren som referens på hur långt ut den ska gå. Leia tog sig i alla fall tillslut ut på rätt avstånd och hittade då snabbt dummin. Jag vände här och sprang och då kom hon snabbt. Första gången tappade hon dummin när hon hoppade över trädstammarna, men jag tror inte att det var med mening den här gången. Andra gången insåg hon att man måste hålla ett mycket bättre grepp och då gick det bra! Även här blev det 2 skott.
Sista stationen blev en förarmarkering. Det går ut på att man gör precis som en vanlig markering, men skillnaden är att man inte skickar hunden utan går och hämtar den själv och låter hunden sitta kvar. Detta för att inte bygga en för hög förväntning hos hunden. Det var väldigt bra avslutning för jag märkte att Leia var rejält taggad när vi skulle gå fram till den här stationen. Även detta gick dock jättebra för båda hundarna. Jag har ju tränat detta en hel del, jag har Håkans ord (från FART-testet) ringandes i mina öron alltsom oftast. Orden var "gör aldrig det hon förväntar sig"... Så ofta, om jag märker att hon är för taggad på något, så bryter jag helt enkelt träningen och hämtar dummin eller bollen själv... Sen blev det ytterligare två skott och sen var kursen slut...
På tillbakavägen konstaterade Anita att jag inte bara klarat distanskursen i intensivvård bra, utan även distanskursen i jakt... Jag kände mig väldigt nöjd med Leia efter kursen och jag tror att Anita var rätt nöjd med sin adept också! Nu väntar jag ivrigt på långfredagen då nästa kurstillfälle är och då vi ska vara med igen! Kul kul!!
Tack för den sammanfattningen! Det var exakt det vi gjorde gången innan. Det kändes bra att få en repetition av det faktiskt! :)
SvaraRaderaSom sagt, tack för sammanfattningen!
SvaraRaderaDär fanns några grejer vi knappt ägnat oss åt: inkallning med stopp och påföljande närsök (bara testat nån gång) samt kasta djupare ut från kastaren sett (också bara nångång, tror faktiskt husse och jag gjorde det bland Vadakullarna). Det känns som nyttiga grejer. Får se vad det blir nu på fredag, då... ;)